Me, myself and I. It's all I got.

Najj för bövelen! Har ju mer än så för fan. Jag har ju familj, vänner, djur och musik som älskar mig.
Men tänk, med risk för att låta som ett geni, utan mig hade jag inte vart ett piss. Jag är fruktansvärt charmig, snygg och obehaglig. Någon som alla vill ha och va men ingen vågar ta eller va. Jag lovar iallafall att ställa upp för mig själv, ska alltid vara sån här. Vardagen blir liksom lite mer spännande då, vet ju aldrig vad som kommer ur munnen min.
Har även bestämt mig för att jag varje dag (jo, ni hörde rätt) skall lägga ut bra musik. Det är ju ändå det jag är förbaskat bra på liksom.
Idag blir det en gammal goding från du-rör (även känt som youtube). Gillar videon och titeln är ju inte fy skam heller.
Så se till att hänga här nu för bövelen, här kommer musiken flöda som aldrig förr. Nästa gång jag kommer orka skriva ordentligt så kommer jag skriva om mina drömmän och varför jag skall försöka ge upp drömmen om en drömman.
Puss och snusk
Me, myself and I.

Jag är mogen.

Igår mognade jag något ofantligt. Evelyn sådde fröet i mig som sedan utvecklades på bara några timmar till något fantastiskt.
Självklart svarade min kropp så fint på denna mogenhet då den kom just från Evvlan - min idol, förebild som jag aldrig kan se mig mätt på. Hon är som mig, fast klokare och inte riktigt lika galen i den benämningen vid lögner om sig själv. Hon lyckas skrämma MÄNniskor för att hon är just hon, precis som mig. Jag är inte lika mogen och agerar istället rebelliskt och gör den absoluta motsatsen till vad karlarna vill höra, se och känna. Om jag ska vara snygg så klämmer jag en obefintlig finne, om jag ska vara sexig så rapar jag om jag ska vara lugn så sjunger jag om det första som kommer upp i huvudet.
Nej, jag gör inte mig själv någon tjänst. Alla blir rädda, ibland t.o.m jag. Om någon nu skulle fastna för detta så är det ju överdrift av mig själv och en risk att den jag faktiskt är inte alls är lika spännande.
Därför! ska jag nu vara precis den jag är. Ska vara den vänliga, kärleksfulla och lyhörda person som jag faktiskt är. Jag är fantastisk när jag är den personen och som pricket över "i:et" är jag rolig - människor faller pladask. Jag kan bli ledsen när jag ser hur folk gillar den sidan av mig. Det gör mig ledsen att jag inte visar detta för nya människor och på samma gång kan jag inte förstå hur jag kan känna mig ensam. Allt är så uppenbart och som Axel sa; "du är så jävla lättläst Frida!" Jag hörde alltid det med en negativ klang men nu, mogen som jag är, så förstår jag hur användbart det är. När jag är så där lättomtyckt och hjälpsam så är det ju jag! Och det är just därför jag har så många som tycker om mig. Jag ska framöver visa denna sida, inte gömma mig bakom något. Strunta i att skicka sms som jag redan vet att jag inte kommer få svar på; ska istället ringa och erbjuda mitt fantastiska jag!


you're sweet, funny, intelligent and beautiful

Bara det jag ville säga. Glöm aldrig det.
Alltså jag är söt, rolig, intelligent och vacker. Inte du. Jo, det är du men inte lika mycket som mig.
(Får dåligt samvete av att skriva så men måste tracka mig själv med alla komplimanger jag får. Kanske borde tatuera in dem?!)



You always break the kindest heart

Jag har blivit vuxen, fyllt 25. Nu ska allt vända, bli bra och fnissande lätt.
Men så enkelt är det inte, allt lämnas ju inte bara sådär. Jag måste bearbeta det först... Denna förbaskade bearbetning kommer resultera att jag blir fri först efter 30. Då med rynkor över hela kroppen, grått hår och helt och hållet oattraktiv. Jo, så gör kroppen mot en när man inte mår bra. Man föråldras, förstörs inifrån och ut. En läkare sa en gång att en depression gör mer skada på kroppen än vad en hjärtinfarkt gör. Kul.
Om jag kör för snabbt så blir jag omkörd för att jag kör för långsamt.
Om jag städar kliniskt, tills ryggen värker och naglarna böjts så finns det alltid någon som kan göra det bättre.
Om jag är sjuk, är jag för frisk.
Kan man inte bara få vara ifred. Ska det verkligen vara så att jag måste använda min allra sista plan? Alltså inte plan A, B eller C utan snarare Z. I så fall kommer jag flytta in i skogen, ensam. Ifred. Men än en gång; jag är 25. Ge mig frihet, glädje och låt mig känna mig behövd.
Under flera år har jag istället blivit kränkt och sakta men säkert förstörts i tusentals bitar. Dessa bitarna hör tydligen till ett av de svåraste pusslen som någonsin gjorts. Det jag brinner för gör istället ont. Varje gång jag vill röra vid det så får jag en stöt som håller mig borta.
Jag är snäll och vill ingen något ont, så länge de inte gjort någon jag tycker om illa. Det grämer mig att den reflexen inte fungerade när det gäller mig själv. Idag gör den det, jag är mitt allt, men inte för två-tre år sedan när den skulle behövts som mest. Efterklok är den sämsta uppfinning som finns, vill aldrig använda mig av det. Visst är det svårt alltid, låter ju klokt - efterklok.
Jag ses istället som en djurgalning. Antagligen för att de är de enda som faktiskt finns här för mig på riktigt. Visst kan man säga att de är "illa tvungna" men de behöver mig minst lika mycket och det är just därför de får mig att känna mig fri. Det är så alla relationer skall fungera oavsett vänskapliga, familjära eller kärleksfulla.
Får panik, har ingen att prata med. Trygghet och rättvisa är det enda jag begär. Det låter som en enkel sak att både få och ge, men icke sa någon som hette Nicke.
Ett bra test för alla människor är att skaffa sig ett djur, misslyckas du med dessa två "uppgifter" så blir alla relationer svårare.
Inte för att jag alltid har det enkelt i övriga relationer, men jag finns iallafall där och det ser jag som prio 1.
Nu går jag i ide i ett dygn eller två. Hej hej då.

Things ain't like they used to be.

Kris hit och kris dit. Att dagens unga vuxna har en helt annan stress med sin karriär är fakta och vi som ingen stress känner får sittsår som riktigt illa bränner.
Jag har aldrig känt mig stressad angående min tid, framtid samt karriär. Jag har aldrig velat ha någon karriär. Den enda karriär jag önskat är ett liv fyllt med glädje och ro. Vill inte äns använda ordet karriär, för jävla överskattat ord.
Men nu, plötsligt blir jag stressad. Stressad över vad det ska bli av mig. Ska jag vända mitt liv uppochned endast för att få min dröm uppfylld? Om så är fallet; hur ser min dröm ut? Behöver jag veta det för att vända mitt liv uppochned?
Jag är en drömmare, det är jag. Men kan ändå inse hur svårt verkligheten gör det och en tro som jag önskat fanns hos mina nära men som inte finns.
Jag har två intressen jag brinner för och faktiskt kan; djur och musik. Något man inte kan kombinera. Något jag inte vill kombinera utan istället kunna använda liknande min höger- och vänsterhand.
Efter att ha arbetat med djur i sex år undrar jag om jag ska ägna lika lång tid till musiken. I så fall; vilket ska jag välja resterande 35 år innan pension? Förstås inget jag behöver grunda i nu men så är jag ju en drömmare.
Trots att jag intalar mig själv att jag inte ska stressa eller bygga upp en framtid i förtid så kan jag ändå inte lyckas få mina drömmar någorlunda realistiska... Jag bygger upp dem och de hamnar på miljonbelopp. Belopp rimmar på hopp och det är just det, mitt hopp, som sjunker lika snabbt som en sten sjunker till havsbotten. Vips så är jag tillbaka i verkligheten och den gör så fruktansvärt ont. Jag står och stampar på samma ställe trots att mina fötter blöder sedan lång tid tillbaka.
Men hur går jag vidare?
Things Ain't Like They Used To Be...

Min fortsatta monolog.

Jag älskar att stå i centrum. Jag vill höras mest, vara snyggast och säga de roligaste skämten. Diskuterar mer än gärna så länge det inte handlar om politik, där är jag dålig på att diskutera då jag mest blir arg och tycker att alla är helt jävla dumma i huvudet om de inte är gröna eller röda. Om de är gröna och på gränsen till blå blir jag röd i ansiktet av ilska och för att tydliggöra min sida.
Men! Oftast slutar det hela ensamt. Jag promenerar hem ensam och bredvid mig går lyckliga par, olyckliga par, några som går hem för en natt, några som haft flera nätter ihop men mycket sällan någon som går hem ensam. Varför är det så? Är folk så jävla rädda att vara ensamma så de bara har någon i väntan på någon annan? Hur vågar man riskera något sådant? Det finns ju ändå en 50% risk att bli dumpad. Den smärtan skulle jag säga är näst intill värre än hjärnhinneinflammation, brusten blindtarm och tarmvred.
Jag är så jävla rädd för att någon skall lämna mig ensam, därför lämnar jag alltid ensam innan någon annan lämnar mig. Detta har gjort att jag vant mig vid ensamheten och gillar den. Det enda som är dåligt är alla tankar och grubbel som uppstår, sånt skjuts upp när man är med någon annan alternativt kan ventileras.
Jag tror inte att alla kommer finna någon. Jag tror t.ex. inte att jag kommer finna någon. Om det är att jag är för hispig, snygg eller öppen för att någon aldrig kommer kunna stanna hos mig en längre tid kan jag inte svara på. Jag skiter faktiskt i det. Om jag vill träffa någon eller inte träffa någon vet jag inte heller. Det enda jag vet är att jag inte vill leta och att jag är prio 1. Om jag blir kär så blir denna man en bonus i mitt liv, men jag är fortfarande vinsten.
Jag känner mig lugn med att inte gifta mig, köpa villa och sedan skilja mig. Det enda jag bestämt mig för är att jag vill ha barn och det går att lösa även när man är ensam. Nej, just där kommer jag nog inte följa min mammas råd "det är bara att åka ner på stan ikväll, ta med en kille hem och vips är du med barn!". Känner att det nog bör planeras bättre än så, men om det blir sista utvägen så visst.
Nu ska jag fortsätta snacka skit med mig själv, dricka öl och kolla på Californication. Jag är ju faktiskt långt in i Dalslands skogar, annars hade jag varit på väg hem ensam om några timmar och det känns inte lika lockande.
Ps. Om du aldrig lyssnat på The Black Keys eller om du har lyssnat på dem men inte uppskattar det du hör då är du tondöv, din stackare...

Lodjuret.

Jag kan inte bestämma mig för om det är jag som står utanför verkligheten eller om det är jag som är verkligheten.
Jag känner inte igen något. Känner mig hånad trots att jag näst intill ständigt är ensam. Känner inte att jag får tillbaka något av det jag någonsin gett. En känsla att bli bortglömd eller bortvald rör sig över mig och den närmar sig snabbare än jag kan fly från det.
Jag var stark i helgen när jag var borta från stan och från min vardag som skapats under den senaste månaden. Tills jag insåg att jag var helt osaknad, ingen hade hört av sig. Det enda jag fick var ett fyllesamtal, en fråga om när en fest började som jag inte skulle på och ett sms av god gärning. Inget av det gav mig någonting och jag önskar än en gång att jag kunde vrida tillbaka klockan och inte det låta det som hänt ha hänt. Då skulle jag haft styrka idag, en styrka att tro på kärlek t.o.m från ett fyllesamtal. Jag skulle ha glömt höra av mig för att jag inte hann istället för att jag, som nu, inte orkar vara social.
Jag känner mig hjälplös och vågar inte lita på någon, vilket inte ger mig ett vidare socialt liv. Jag vågar enbart ge dem, som jag inte känner särskilt väl, en chans. En chans att ge mig lite lugn och en gnutta trygghet.
Jag känner mig oattraktiv som vän och människa. Killar tänker jag inte ens på.
Jag tänker inte längre på hur folk ser mig, det enda jag vill är att ta mig ur denna dalen och för att komma ur behöver jag hjälp. Jag behöver någon som puttar mig uppåt eller kastar ner ett rep och med hjälp av det drar mig upp. Men har under helgen inte kunnat komma på vem det skulle vara förutom mig själv.
Många jag träffat förundras över min styrka, att jag så gott som kunnat stå upp trots allt som gjort att jag fallit handlöst. Men ingen verkar godta min svaga sida, den verkar för mig på något underligt sätt vara förbjuden.
Jag är medveten om att jag sällan visar mig svag och att de gånger någon sett mig svag är lika ovanligt som att se ett lodjur på Gotland.
En annan liknelse med lodjuret är skyggheten, den rör sig sällan bland dem som verkligen vill se den och njuta av närvaron trots flera hundra meters avstånd. Vad skulle hända om lodjuret plötsligt skulle vända mot beundrarna, vandra rakt mot dem och stryka sig längs deras ben för att få närhet?!
Den skulle skjutas direkt då den skulle räknas som sjuk.

Love is in the air!

När det bara var några dagar kvar på 2011 bestämde jag mig för att skärpa mig, ta mig i kragen och sparka mig jävligt hårt i röven.
Där gick jag runt och tänkte på alla jag tappat, sket fullständigt i mig själv trots min sjukskrivning och kunde inte se någon återvändo.
Men så en dag så bestämde jag mig; FpF = Fokus på Frida. Bli snygg, var nöjd och lev.
Jag vill alltid ha kontakt med alla även om jag blivit dumpad eller dumpat någon. Har funderat mycket på det och en del är att jag aldrig vill att någon ska tycka illa om mig. Jag vill lösa allt och kunna lämna eller lämnas med fred. 2011 liksom tidigare år kämpar jag med detta som en galning och kan än idag kämpa för att få upp någon kontakt med han som dumpade mig för tre år sedan. Nu är det slut på det.
Det är inte bara att jag inte vill att någon ska tycka illa om mig utan jag väljer ju även dem som känner sig missförstådda eller inte riktigt kunnat öppna sig för någon. Då sitter jag där; lyssnar, tar in och förstår. Denne som öppnat sig börjar plötsligt sväva och inser att han kan klara sig själv då smärtan stannade kvar under honom medans han svävar iväg. Sen blir han ledsen över att behöva dumpa mig medans jag tröstar och berömmer. Några veckor senare slår det mig; han mår bra och lämnade därför över smärtan till mig. En ond cirkel.
Nu kämpar jag inte längre för andra utan enbart för mig själv samt för dem som jag vet aldrig kommer lämna mig trots mitt tillfälligt labila sinne.
Jag klippte av mig håret, färgade det för första gången och året skall fortsätta med liknande ting som jag alltid velat göra men som inte den där tillfälliga hållit med om. Genom att unna mig allt detta kommer jag klappa mig själv på axeln allt oftare och allt mer intensivt tills det inte längre är nödvändigt. Tills den dagen jag står upprätt med hjälp av enbart mig själv och all den kärlek jag unnat mig.
Jag börjar tycka om mig själv mer, trots att det inte ens gått en vecka på det "förvandlande året". Vill känna fjärilarna i magen när jag gjort mig själv något bra och vill kunna sväva när jag förtjänar det.
Kanske var det därför nyår blev som det blev; lycka fram till tolvslaget och sen slog jag mig själv rakt i magen så allt luft inom mig försvann. Grät för första gången under min sjukskrivning och lyckades få någon att förstå mig och situationen jag hamnat i. Detta är något jag inte velat lämna ut mig om då jag inte krävt att de ska förstå, men istället vände jag på det hela och gav mig själv som en första gåva 2012 att faktiskt kräva att någon ska förstå.
Det funkade!
Nästa projekt: piercing.
Så ber jag er även känna min pepp till er genom detta album!
Love is in the air!!!

Olämpliga högtider

Möjligen är det inte högtiderna som är olämpliga.
Skulle kunna vara mig det är fel på. Hur allergisk jag är mot när allt ska vara fint, alla skall vara tillsammans och simma i kärlek och gemenskap. De som ingen gemenskap har får fan sitta med rumpan bar och det är sanningen. Vem tänker på dem?
Jo, jag är medveten om att det finns fina själar som jobbar på julafton och de som har en slant över skänker den till dem som faktiskt behöver det. Jag ska iallafall framöver, så länge jag har vett i skallen, spendera mina högtider med de som behöver sällskap. Med dessa som saknar vänner och familj, oavsett om det skulle vara en kyrka jag var tvungen att befinna mig i. Detta kommer nog gynna mig minst lika mycket, inte enbart för att glömma mig själv för en stund.
Bävar än en gång för en högtid när alla ska skratta, vara glada och kyssa den de står allra närmast när klockan säger varsågod. Men! Om jag för en gång skull kan försöka fokusera på det fina jag har, dvs. undvika tankarna som rör min nuvarande vardag och de vänner jag tappat detta året. Att faktiskt njuta över att jag har vänner att fira med och många som tycker om mig.
Kan ändå inte undvika tanken varför det ska vara så viktigt att ha just honom eller henne som bevisar sin kärlek och gör en till unik. Jag har varit där själv, helt förblindad, men förstår det inte ändå då det enbart lämnar smärta.
Nyårslöften kan vara något av det mest orealistiska jag vet, därför skrattade jag nyårslöftena rakt upp i ansiktet (trodde jag):
Mitt nyårslöfte 2009 var: Lära sig dricka whiskey. Ok. I made it, I'm the worlds greatest.
2010: Börja röka och bli kär. Tyvärr lyckades jag med båda, värsta året någonsin.
2011: Gå upp i vikt och bli kär. Vikten ökades minsann och tyvärr gick jag på det där med kärlek igen - ALDRIG MER!
2012: Jag tar tillbaka "ALDRIG MER" för en sekund. 2012 ska jag bli kär, förmodligen den svåraste kärleken att få besvarad någonsin. Jag ska bli kär i mig själv. Bam! Kapow! och allt där till. Men detta året ska jag göra mig själv till det där lilla extra, som jag kommer tacka mig själv för evigt att jag har.
Grått nytt hår (som för övrigt ska bort tidigt av 12:an)!

Mitt jävla tänkande...

Jag kan bli så trött på mig själv. Att bli trött på andra kan ju ibland upplevas ganska gött och överväldigande. Men när det kommer till ens egna ego så blir allt helt annorlunda. Ett genomborrande gnagande.

Jag hoppar ofta grejen med att "tänk om jag hade gjort så, då hade vi nog varit vänner nu trots allt..." dvs. efterklok. Efterklok anser jag är jävligt klantigt som man inte ska visa att man har, skadan är liksom redan skedd så att säga.

Istället för att vara efterklok, som kan upplevas som ett bättre val när jag satt igång med mina handlingar, så agerar jag för fulla muggar. Om jag nu skulle sagt det där som gjort att vi kanske fortfarande skulle vara vänner och lagt ungefär 60% av min energi på att säga det vid rätt tillfälle så lägger jag istället 120% på att ställa saker till rätta med mottot "bättre sent än aldrig". Suck.

Jag önskar tre saker i julklapp;
1. Sluta tro så gott om alla.
2. Tro på mina val och handlingar.
3. Inte ta allt så bokstavligt. "Vi hörs" är inget jag ska gå och vänta på, utan är tydligen en hälsningsfras. Typ.

"Mitt jävla tänkande" kommer förstås endast upp när det är riktiga problem som man borde ta tag i. Men då inte har ork för man faktiskt borde sova, inte har någon vän att kunna ta det med eller helt enkelt inte är kapabel att ta det utan en förbaskad psykolog (som förmodligen kommer vara min närmsta sociala kontakt tills jag går i graven).

Nu saknar jag en vän, som jag inte pratat med sedan "vi gjorde slut". ca. 60% energi.
Saknar killen som dumpade mig för två år sedan utan ett tecken på levnad sedan dess. ca. 30% energi.
Irriterar mig på att jag inte tar chanserna att berätta om mina problem när jag har chansen istället för att skämta bort dem eller fråga hur personen jag talar med mår, på riktigt. ca. 70% energi.
Stör mig på att inte fått snacka med personen som fick mig att känna de där, enligt mig för jävliga, känslorna som för stunden gör en så hög att man inte ens kan snacka eller agera normalt. ca. 50% energi.

Vill säga; lämna mig ifred - för alltid.
Men får väl översättas till ett mindre rop på hjälp.

Godnatt och fy fan för uppmärksamhet.

Kraftig viktnedgång.

Okej, alla som ville ha bantningstips med hjälp av denna tråd så kan jag ge er följande (även om det inte var vad jag menade med titeln egentligen):
  • Bli hjärtekrossad.
  • Kom tillbaka till jobbet efter fem veckors semester, utan pengar till lunch eller tid för middag.
  • Ha massa ångest, massor.
  • Drick ingen alkohol (MKT viktig punkt!).
  • Drick lite vatten.
  • Ät lite frukt och sallad.
Ja det var väl det.

Nu till meningen av titeln (som delvis var av den faktiska kroppsvikten, lite).
Guuuud vad jag tjatar om min vikt. JAG VET! Men jag är besatt. Okajj? Inte av min egen vantligtvis, den är ju som den är, men andras däremot; det är fina grejer det! Känsligt är det tydligen också, jaja.
Idag har i vilket fall allt känts så himla, himla lätt. Morgonhumöret på topp!(första och sista gången förmodligen...), arbetet, samtal, beslut (mest besluten, egentligen gårdagens beslut), hungern, törsten, luften jag andades in, hösten och stjärnhimlen.

Mer sådana här dagar, tack!
Kanske en i månaden iallafall? Så man får något att leva på i sisådär 29-30 dagar. Snela?!

Taximycket!

Paus.

Det fick bli en paus i mitt liv. Men så återstår då frågan vad en paus egentligen är?!
Jag anser att en paus i sitt eget liv är något nödvändigt för att snabba på, mildra och hinna tänka igenom beslut som fattats. Nu är jag fast i Boa, i Fiskebäckskil. Mitt sällskap förutom Simon är det skvalpande havet, de vinande vindarna, en bok och ljuvlig musik. Underbart!
När jag i söndags skrev av mig i min "riktiga", sekretessbelagda dagbok så insåg jag en svidande sanning... Nästan på dagen för ett år sedan så var jag i samma sits som nu. Han jag träffade då hade någon annan som var betydligt lättare att ge sin kärlek och tid till än mig. Visst har jag tack vare min "egna rehabilitering" kommit flera steg längre än för ett år sedan, men det går ju ändå inte att undgå min otur gällande kärleken och allt där till.
I år är jag dock bättre på att gråta, vända mig utåt istället för inåt med mina hjärnspöken och mitt självförtroende är på en höjd svår att upptäcka från markhöjd. Det är en lättnad, det kan jag inte säga annat om.
Förra årets första vecka var en chock, andra veckan fylld med ilska och tredje veckan var jag uppslukad av saknad. Resten av den sommaren gick i bergochdalbana mellan dessa känslor och tankar. Inte konstigt att jag var tvungen att utsätta mig själv för mina största faror ihop med mina hjärnspöken under åtta månader (min egna rehabilitering ni vet).
Idag ser det annorlunda ut. Första dygnet var en chock, andra dygnet fyllt med ilska och en timme eller två därefter fullproppad med saknad. Jag har dock inte lyckats klura ut om dessa känslor och tankar kortats ned så avsevärt pga den korta tiden vi setts eller för att jag vet att jag inte förlorar något på det mer än den fina närhet vi hade. Det sistnämnda är viktigt, otroligt viktigt men å andra sidan klarar jag mig bra själv. Det har jag ju inte enbart bevisat för mig själv!
Jag har ju massor att se fram emot, även om jag någonstans långt där inne vet att det hade varit ypperligt att dela det med någon. Med honom.
Jag trodde aldrig att man, allra minst jag själv, skulle lära sig eller finna erfarenhet i dessa situationer. Men nu vet jag, det kan man och det är livsviktigt för att kunna ta det där viktiga steget framåt samt andetaget som fyller en med lugn.
Jag klarar det här och hoppas på det allra bästa slutet eller början för den delen. Oavsett; jag klarar det.

Sån är jag!

Jag får så ofta frågan var jag fått mina mörka ögon, mitt mörka tjocka hår och min bleka hy från. Jag ses som exotisk tills sanningen kommer fram; är så svensk som en svensk kan bli.
Folk, speciellt killar, får alltid en viss besvikelse i sin blick då. De har redan innan de börjat prata med mig målat upp en värld där de träffar någon med ett annat blod, annan kultur och kanske annat språk. Därför höll jag förr inne på sanningen, lät dem leka med sin dröm såpass länge tills vi kom varann för nära eller för alltid om mötet endast pågick en minut, en timme eller en natt.
Jag har märkt att jag är likadan själv, vill ha något annorlunda. Det har aldrig slutat upp på det sätt jag från början trott/önskat/velat, av det enkla skälet att det jag målade upp är så gott som omöjligt (om man inte är med i en film förstås) och har därför blivit lämnad med ensamheten.
De gånger allt har känts lugnt och tryggt är just när killen har varit motsatsen till min "dröm". Kanske för att man alltid ska vilja ha det man inte har och för att gräset är grönare på andra sidan. Vad vet jag... Men det är åtminstone en lärdom och erfarenhet jag har tagit med mig. Att måla upp en värld med eller för någon annan är fruktansvärt lätt, nästintill farligt lätt och då speciellt när man själv är med i den bilden. Att måla upp en värld för sig själv däremot känns alltid hopplöst och ganska så trist (förmodligen för att man då tänker mer realistiskt) men något jag börjat uppskatta mer just av den anledningen att jag uppskattar mitt eget sällskap, utseende och liv på ett annat sätt än jag gjort tidigare och det mina vänner; är en förbannat bra start på en värld som kan tålas att uppleva!

Jag är inte terrified längre

Det var jag för ett år sedan. Önskar att jag kunde spola tillbaka till den tiden (som Pontiak sjunger) och hjälpa, trösta och stötta mig. Vad dåligt jag mådde och vad rädd jag var. Rädd för att förstöra det vi hade, säga fel saker, höra av mig för ofta och för att vara ensam. Jag tycker faktiskt väldigt synd om mig, som jag hade det. Men nu efteråt vet jag ju dels att jag är stark som tog mig igenom det samt att jag har blivit starkare efteråt.

När året har gått och mina senaste sex månader inte har varit som de vanligtvis tidigare varit så har jag äntligen funnit mig själv. Jag vet nu hur mycket ork jag har, hur stark jag är och hur uthållig. Jobb-problemen är jobbigast just nu och då kan jag ju lova att det är en lyx om jag istället skulle få dessa problemen då. Men å andra sidan skulle väl i så fall läget för ett år sedan flyttats fram till nu och det hade jag inte velat vara med om. Nej, nu har åren blivit såhär och jag vill inte klaga allt för mycket, eller klaga överhuvudtaget just för tillfället.

Just nu för tillfället är jag trött och ber er att bara sätta på Edward Sharpe & the Magnetic Zeroes.
Bra.

Hejdå

Duktig, sjuk och redig.

Nu händer det grejer i mitt liv vill jag lova. Inte så värst mycket kan tyckas för denne som är 80-talist och en icke pensionär; men för mig iallafall!

1. Det är vår (på riktigt)!
2. Killar vill träffa mig och jag börjar åter uppskatta detta.
3. Jag är vuxen och hjälpsam.

Skulle kunna avsluta inlägget här, men vill ju förstås informera om hur bra jag lever.
Jag har haft ont i halsen i en vecka, men vad gör det när man är duktig och redig? Ingenting. Istället inser jag vilka fantastiska vänner jag har, som inte ens är värt ett försök att beskriva i ord. Mina kollegor blir man mer eller mindre kär i för varje träff och samtal. Har planterat om mina hjärtliga växter, tvättat sådär löjligt hurtigt och än en gång lagat mat till en hel armé. Har vart på en dejt och tre framför mig. Familjen min är den finaste och ibland önskar jag att de kunde adoptera all världens barn bara för att göra alla världens barn lyckliga som in i bomben. En granne började prata med mig och jag blev sådär löjligt obehagligt lycklig i hjärtat av det. Har typ världens finaste bil. Har låtsats vara en super-super-fit mamma på promenad med bebis och hund.

Såhär lycklig kan man bli när man inser ens rätta ålder och anledningar till att må väl. Min rekommendation är därför att ha en förbaskat lam period för att sedan efter veckor, månader eller år förstå hur små saker eller handlingar behöver vara för att kunna leva på dem en bra stund.

Godnatt veckan!

Världens främsta...

...bitterfitta!

Det är jag det. Idag har jag varit hemsk. Jag har varit så arg, så fruktansvärt arg. Förlåt alla jag blivit arg på och gått över fler än en gräns vid samtal. Förlåt praktikanten som måste ha fått ett hemskt intryck av mig. Förlåt till mig själv som blev blek av utmattning efter ilskna möten. Stackars mig, som jag låter mig ha det.

Jag hoppas ändå att jag inte kommer bli en robot. Inte reagera över otrevliga uttalanden utan istället sitta med tom blick och nicka förstående/oförstående. Jag ska stå på mig. Jag får bli arg om det är det som behövs. Men, jag bör icke fortsätta med att ta ut det på oskyldiga personer som endast står i min väg vid fel tillfälle. FÖRLÅT!!!

Jag tror inte på Gud, men om han nu finns och då tror på mig så kommer han aldrig efter denna dag ge mig en chans till och jag kommer definitivt bli djävulens fruga så länge jag brinner.
Men för att se det från den ljusa sidan, så skulle jag faktiskt vunnit ett pris om det skulle varit utdelning idag:
Världens främsta bitterfitta!

Jippie-yay..!

Ps. Tack Caroline!

Oskuldens uppståndelse

Idag smäller det. Idag ska jag gå ut. Ut på stan, nattetid bland massa folk. Senast var mer än ett halvår sedan och den kvällen slutade inte väl. Efter det har jag stormtrivts med mitt lugna, nyktra och trygga liv. Tidiga, ensamma kvällar veckan lång. Jag vet, det låter dystert och det är just därför jag ska gå ut och släppa loss ikväll. Dansa sådär galet så att folk blir nyfikna över vad jag går på och om jag möjligen har något till salu. Jag måste bara komma på något klyschigt att svara...
Det är pirrigt. Jag kommer liksom få ögonkontakt med killar. Nej, killarna på jobbet samt vänner gills inte. Kanske ska jag t.o.m passa på att torrjucka på dansgolvet när jag ändå håller på - det måste väl locka en hel hjord eller? Nä inte fan vet jag hur man ska bete sig och jag skiter i det fullständigt. Aldrig mer formas av någon annan eller göra sig till för att tro att det är vad han gillar. Ikväll är det me, myself and I som kommer vistas ute.

Nu är det uppladdning som gäller. Powernap, dusch, rensa garderoben, kanske typ måla ögonbrynen, välja nagellack, middag och sen ner till da town! Kapow!

Längtan efter friheten

Nu är jag tillbaka efter ett försök till att gå i ide, vilket misslyckades.

Må ändå lova att den förväntade "ide-tiden" var väl ändå. Det jag kände när jag så gärna ville gå i ide var just (hur klyschigt det än låter) längtar efter frihet.

Jag vill vara självständig och kunna tjäna in pengar som jag faktiskt går runt på utan någon typ av oro.
Tryggheten vill jag få nudda vid, ha ett fast jobb och låta den oron få vila i sisådär fem år.
Orkar inte agera fånge i min egen kropp och säga nej till ett och annat för att jag inte "fixar" det. Jag ska bara fixa det, utan tvekan liksom.
Jag vill kunna skrika när jag som mest behöver det.
Åka iväg när jag känner för det.
Våga vara mig själv inför (även) välvårdade män.
Skratta så tårarna sprutar.
Ha pengar sparade till endast mig själv.
Känna den goda känslan när man gjort något bra.
Kunna ta sig tid, stanna upp och känna av en stund av frihet.

Wow. Den dagen jag får in allt detta på en och samma dag blir förmodligen på min dödsbädd. Möjligen dagen jag oturligt dör utan förvarning.
I så fall vet ni; jag slutade när jag var på topp och hoppas att någon lärt sig av mig - att utnyttja stunderna. Ofta är det de stunder vi har minst förväntan över som blir de mest fantastiska.


(Nej, jag har inte gått och blivit kristen. Skulle snarare kalla det tålmodig livsvilja.)
Kapow!

På rygg

Här ligger vi, Simon och jag, på rygg i varsitt hörn av soffan. Tro inte att jag har någon stor soffa. Allt jag har och äger är ganska litet, t.ex. lägenhet, bil, humor, bröst, häst, lampa över diskbänk, fritid, badrum, trosor, ekonomi, humor, hjärna, positivitet etc.
Herre-min-je vad den listan kan göras lång. Fortsättning följer om så önskas.

Men jag har ju iallfall en stor hund, säng och vänskapskrets. Det sistnämnda är ju jävligt viktigt. Annars kanske jag inte alls skulle ligga här på rygg och flina åt "My life in film", utan istället ligga på mage under sängen och hoppas på att gå i ide inte bara funkar för björnar.

Jag måste ändå påstå att jag mår helt okej. Visst, jag är en bitterfitta större delen av dagen samt försöker undgå direkt eller digital social kontakt.
Men jag lever, går ner i vikt och snusar - vem är jag som skulle komma och klaga på något?!

Pfft.
Skärp mig!

Trött på att vara trött

Märkligt. Under julhelgen kom jag på att jag inte mindes senast jag var ledig tre dagar i streck. Att vara ledig i tre dagar kändes fräckt. En dag till liksom. En dag till att komma på något att göra eller helt enkelt finna sig i att inte göra något alls.

Denna veckan har jag varit helt ledig. Sju dagar/172 timmar/Jättemånga sekundrar. Veckan har varit helt fantastisk och helt otroligt lugn. Inte för att jag längtar tillbaka till jobbet, men hur lyckas man få så mycket mer gjort på en icke ledig dag?
Jag blir lite trött på mig själv att jag bara orkar vara trött när jag är ledig, att jag inte tar mig samman och gör så mycket jag bara hinner på en ledig dag.
Fan vad jag gnäller, alltid är det något. Äsch, skitsamma. Jag får väl vara ledig och låta dagarna bara rusa förbi - det är lite lugnt.
Men tycker ändå jag kan få lite mer gjort nästa lediga vecka förutom att bara ägna mig åt mig själv. Eller är det vad man ska göra när man är ledig? Finns inget svar på det, så ingen idé att ens försöka svara.

Gå och lägg mig!

Tidigare inlägg
RSS 2.0