Paus.

Det fick bli en paus i mitt liv. Men så återstår då frågan vad en paus egentligen är?!
Jag anser att en paus i sitt eget liv är något nödvändigt för att snabba på, mildra och hinna tänka igenom beslut som fattats. Nu är jag fast i Boa, i Fiskebäckskil. Mitt sällskap förutom Simon är det skvalpande havet, de vinande vindarna, en bok och ljuvlig musik. Underbart!
När jag i söndags skrev av mig i min "riktiga", sekretessbelagda dagbok så insåg jag en svidande sanning... Nästan på dagen för ett år sedan så var jag i samma sits som nu. Han jag träffade då hade någon annan som var betydligt lättare att ge sin kärlek och tid till än mig. Visst har jag tack vare min "egna rehabilitering" kommit flera steg längre än för ett år sedan, men det går ju ändå inte att undgå min otur gällande kärleken och allt där till.
I år är jag dock bättre på att gråta, vända mig utåt istället för inåt med mina hjärnspöken och mitt självförtroende är på en höjd svår att upptäcka från markhöjd. Det är en lättnad, det kan jag inte säga annat om.
Förra årets första vecka var en chock, andra veckan fylld med ilska och tredje veckan var jag uppslukad av saknad. Resten av den sommaren gick i bergochdalbana mellan dessa känslor och tankar. Inte konstigt att jag var tvungen att utsätta mig själv för mina största faror ihop med mina hjärnspöken under åtta månader (min egna rehabilitering ni vet).
Idag ser det annorlunda ut. Första dygnet var en chock, andra dygnet fyllt med ilska och en timme eller två därefter fullproppad med saknad. Jag har dock inte lyckats klura ut om dessa känslor och tankar kortats ned så avsevärt pga den korta tiden vi setts eller för att jag vet att jag inte förlorar något på det mer än den fina närhet vi hade. Det sistnämnda är viktigt, otroligt viktigt men å andra sidan klarar jag mig bra själv. Det har jag ju inte enbart bevisat för mig själv!
Jag har ju massor att se fram emot, även om jag någonstans långt där inne vet att det hade varit ypperligt att dela det med någon. Med honom.
Jag trodde aldrig att man, allra minst jag själv, skulle lära sig eller finna erfarenhet i dessa situationer. Men nu vet jag, det kan man och det är livsviktigt för att kunna ta det där viktiga steget framåt samt andetaget som fyller en med lugn.
Jag klarar det här och hoppas på det allra bästa slutet eller början för den delen. Oavsett; jag klarar det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0