Kodord.

Jag önskar att jag kunde skriva av mig allt här om vad som händer men det går inte pga. att ingen information får läcka ut ifall att ett monster eller två skulle få reda på denna blogg.
Jag har i vilket fall gjort något stort för min egen skull och ett ultimatum på det, man tackar!
En vacker dag när jag vunnit denna kamp ska jag ägna en blogg till enbart detta jag går igenom, förmodligen skriva en bok, föreläsningar och en fet jävla artikel i GP.
Annars håller jag mig för mig själv och är lättad över att jag börjat njuta av att komma ut till stallet igen, jag är på rätt väg även om det går långsamt.

Så många gånger jag åkt men stannat kvar.

Ibland undrar jag om jag någonsin mått helt bra. Visst har jag haft ljusa stunder men har dessa varit äkta?
Att uppleva uppgivenhet gör mig svag.
Att känna sig missförstådd gör mig osäker.
Att vinna någon är det vackraste någonsin.
Att tappa någon är som att trilla ner i en djup dal.
Att vinna tillbaka den tappade är vackert men än dock osäkert.
På två dagar vann jag tillbaka tre vänner. Bästa vinsten på länge och inget pris är mer önskvärt.
Att tappa någon under en minut får mig att undra, undra om jag kommer tappa fler på vägen.
Jag har inte längre någon förmåga att läsa mina närmsta och allra minst mig själv. Har jag format dem eller har de format mig? Ska jag tänka dåtid, nutid eller framtid?
För varje steg jag går framåt hamnar jag två steg bakom. Jag har svårt att fokusera på vad det är jag måste offra eller om jag redan har offrat mig själv. Har jag gett en människa, som inget vill annat än att få bort mig, hans vinst? Har han sprungit i mål medans jag sprang vilse?
Jag ska se framåt, men min framtid handlar dessvärre inte enbart om mig själv utan påverkas mycket om på vilken mark jag står och med vilka vid min sida. Jag har en önskan om vart jag står och vilka som står bakom mig oavsett oväder. Men framför mig finns en vägg som jag inte kommer över och kanske kan jag endast komma över den om jag går ner i dalen ordentligt och ropar på fienden. Det kanske är då jag får veta om jag klarar striden eller om jag faller. Om jag faller i den dalen vet jag att kommer kunna klättra lättare, dock kommer det vara en backe som är brantare än någon tidigare.
Eller ska jag ge upp här och nu?

När en fjäder blev en höna och vice versa.

Ofta tar det tid att få reda på vad man egentligen känner angående något. Man märker först efter en reaktion på något annat hur stort eller litet ett annat problem är/var, skrev om detta nyligen i ett inlägg - I know.

Idag spekulerade jag såhär:

När jag mår hyfsat bra och har möjlighet att inte tänka på det som gör mig illa, så mår jag helt enkelt bra. Allt känns väldigt enkelt, finns inte många problem som är olösbara och det som jag tror jag inte kommit över känner jag att jag då har kommit över. Snurrigt? Nope.
Idag bubblade det som gör mig mest illa, sedan det senaste 1-2 åren, upp och jag ville faktiskt inte undvika det i stundens hetta och stöttade istället andra i detta tillfälle. Sedan, efter ett par timmar, när allt faktiskt sjunkit in; då kommer massor av tankar tillbaka och det största och absolut jobbigaste kände jag då var mitt krossade hjärta.

Kom fram till att, iallafall jag, väldigt ofta blir ledsen och mår dåligt pga. en karl. För att han dumpade mig på ett fruktansvärt sätt, för att han var otrogen, för att han blev ihop med en annan under tiden vi träffades etc. etc. Visst, jag ska inte förminska detta för det är tuffa ting.
Men! Om det är så att jag då alltid vänder mitt jobbiga till dessa tankar så kanske det faktiskt inte är en stor grej alls?! Är ni med?
Kanske är det väldigt förstorat detta här med brustna hjärtan och allt där till. Det är enkelt att skylla på helt enkelt. Men egentligen så kanske man inte tänker på det särskilt mycket och för att undvika något ännu värre så känns det sååå fruktansvärt att han inte finns kvar.

Nu när jag skriver det så känns det inte lika övertygande som när jag tänkte det tidigare idag. Jag tror dock på det, men jag vill ju att någon mer ska det som kanske är i samma situation.

Kom ihåg, hur klyschigt det än må låta, så är Du en fantastisk människa. Jag vet det för jag känner dig. Jag är dessutom så himla lycklig över att jag gör det, att du är en jag delar mitt liv och har oförglömliga stunder med.
Det är något jag försöker fokusera på väldigt mycket; dig och alla andra vänner jag har runt om mig. Ni gör mig stark när jag är som svagast. Ni får mig att gå upp på morgonen, att stå på mig och hjälpt mig bli den jag är.

Tack.

Misstag och rättelser.

Jag tjatar alltid på mina vänner när de mår dåligt att de måste, måste! känna efter vad som faktiskt är grunden till deras mående. Är det verkligen att den där killen/tjejen som är intressant inte svarat på ett sms eller är det egentligen oron att inte ha ett arbete.
Jag har lyckats lyssna på mig själv vid detta tips (tack till mig själv).
För mycket nu och mina hjärnspöken har växt till något som är för stort för att kunna hantera ensam, till skillnad från när de var såpass ynkliga att man kunde knyckla ihop dem till en liten boll och pricka papperskorgen. Nu skulle inte ens en container räcka, möjligen två.

Hjärtekrossad, det vet ju alla hur fruktansvärt det är. Det räcker ju med det liksom.
Dålig ekonomi, förvirrande och ångestfyllt i hög grad.
Bil som går jättesönder och en plånbok som inte skulle räcka till en fulltank. Mycket dålig kombination.
Min häst, mitt allt är dålig. Vänta, vänta på att få reda på om hon svarar på en behandling. Nej, vill inte.
Att varje vardag få möjligheten att göra något man verkligen brinner för, men där glöden släcks och verkar vara omöjligen att tända åter igen. Hjälp är vad som behövs, stor hjälp.

Okej, fredagsfläsk. Vilken ordning blir nu detta?

Jo, såhär ligger det till. När min grund nu har lättat lite, lite dock utan att glöden syns till pga den hårda vinden så märker jag hur de andra bitarna försvinner alternativt förminskas något drastiskt.

Hjärtekrossad? Wtf! Inte är det väl jag som bör vara den hjärtekrossade; jag har ju mig kvar..?! Så är det ju ett känt fenomen att de flesta män inte fixar att ha förhållanden med en kvinna som är för bångstyrig och inte går att ha den där kontrollen över som finns i 90% av alla förhållanden. De väljer då hellre den där rara tösen med spikrakt hår, som är lite lagom rolig, med ett blommig klänning och som tillåter det mesta eftersom han är mannen i hennes liv. Pfft! Alla f.d pojkvänner, dater och allt vad vi nu hade bör känna sig träffade. Ha! Tragiskt.

Bil som går sönder, jo men det är ju ett väldigt känt fenomen. Säg en bil som aldrig, någonsin gått sönder? Jävla tur att det faktiskt går och ordna ju.

Dålig ekonomi. Jo, det är ju så. Något självvalt med ett yrke som inte är något vidare högbetalt samt för många utgifter för en jänta som mig. Men inte kommer det vara så hela livet och var glad att det finns nära och kära som mer än gärna lånar ut räntefritt under obestämd tid.

Min ögonsten. Det är fruktansvärt. Det är ju trots allt där jag får möjlighet att andas på riktigt och få all den kraft som jag tappar under de resterande 21 timmarna varje dygn som jag inte spenderar med henne. Men hon är ett under, klarar mer än vad någon varelse på denna jord någonsin skulle kunna göra. Hon finns där fortfarande och vill inte ha någon annans kärlek än min och enbart min.

Den där glöden dock, den som kanske aldrig kommer börja glöda igen; den är min grund för tillfället. Den gör så att jag lurar mitt huvud och tror att allt ovanstående jag nämt är något väldigt mycket värre. Och nu! när den för första gången börjat lätta väldigt lite men ändå gett mig någon typ av hopp; så känner jag mig plötsligt levande igen och allt förutom min pållas sjuka ben känns som petitesser.

Kunde kanske inte bli ett bättre slut på denna tid jag mått så dåligt nu. Och de där kilona jag tappat kanske kommer åter och då kan jag ju börja smyga mig på hjärnspökena igen utan att de blir upptäckta av min rangliga kropp först.

Deja vu

De där obehagliga känslorna jag trodde var historia är åter här. Dock kan jag de nu utan och innan och försöker hela tiden vara ett steg framför, men det är svårt.

Undrar varför jag placerar mig i situationer där jag vet sedan länge jag borde undvika. Men så gör det mig på samma gång så himla gott och det är något jag vet jag är bra på. Men så är det människor jag inte kan undgå. Människor som borde ha mig fastklistrad på deras röv för att få mig att ha det bra och bekvämt. Men där kommer jag in; ärliga, råärliga och för ärliga Jag.

Jag vet att jag är en vän som gärna ställer upp men aldrig kräver det tillbaks. Jag vill finnas där för mycket, ringa för ofta och kramas för länge. Vill visa att jag är deras och att de är den som går först.
Men, det finns ett men, när jag själv faller ner för ett stup och misslyckas på att få tag i de där grästuvorna och grenarna som svischar förbi och kan vara min räddning; då är jag en dålig vän. Jag blir skygg. Vill vara ensam. Tänker att det inte är värt att förklara för någon hur jag känner då det endast är småsaker och jag är ju inte så viktig trots allt. Jag uppfattas arg, sur och förmodligen omogen. Känslorna svallar och jag är usel på att hantera dem. Jag blir även en usel vän vilket är det sista jag vill och blir därför ännu skyggare. Så drar jag mig längre och längre in i mörket tills ingen längre kan upptäcka mig. I detta mörker växer min ånger, oro och rädsla. Jag klandrar ingen annan än mig själv; varför kan inte jag vara så bra, öppen och låta mina känslor svalla precis som dem?

Min terapeut vill avlsuta mina besök, min nya terapeut.
Min gamla terapeut skulle upptäckt att jag åter stod inför ett mindre stup för länge sedan, långt innan jag själv trott att jag skulle vingla framför detta stup. Detta får mig såklart att känna mig ännu lite mer orolig, att jag ska testa mina egna vingar nu. Hon vet ju inte hälften av det som han visste och jag kan, orkar inte ta om det igen.

Det känns bara så fruktansvärt obehagligt att jag sitter i precis samma sits som för ett år sedan, innan jag påbörjade min "Egna rehabilitering".
Innerst inne vet jag dock att detta gjort mig så otroligt gott och att jag idag sitter inne med kunskap och erfarenheter om mig själv som jag aldrig skulle fått utan dessa månader.

Jag klarar det, det gör jag faktiskt. Det är bara den här ovissheten som är en sådan fruktansvärd tortyr. Ovissheten om hur jag kommer må imorgon när jag vaknar, hur jag kommer reagera på samtalet samt hur jag kommer bli sedd av mina nära.

Bankar, bankar in i mitt huvud; jag klarar det ensam. Om det är en deja vu så vet jag ju redan vad som kommer hända och oavsett slutet på situationen så vet jag att jag kommer klara det - det är ju en deja vu.

Min egna rehabilitering 3.

Det jag trodde var kärlek blev droppen för mig. Förstod att jag inte passade in någonstans och allra minst i någons famn. Alkoholen fick mig att må sämre än någonsin och jag ville bara skrika ut min rädsla, falla ihop och vänta på hjälp. Det var precis vad jag gjorde.
Han som jag trodde gav mig kärlek hånade och såg mig inte längre. Jag ville sjunka ner, långt ner i jorden och aldrig mer komma upp.

En kväll gav jag upp. Skickade sms till mina närmaste, sa att jag inte orkade längre att jag var för svag. Mobilen stängde jag av. Låste in mig. Fyllde upp en glas rött och hällde det sedan i mig med en drös piller.
Då! Var det någon som hade hört mig skrika, sett mig falla ihop och kom för att hjälpa mig. Jag öppnade den låsta dörren för min syster, skrikande och gråtande. Hon skrek och grät lika mycket och vi föll båda ihop i varandras famnar. Min syster och väldigt många andra hjälpte mig på de sätt de kunde. Jag mådde dock fortfarande väldigt, väldigt dåligt.

Jag vägrade under en lång tid att bekänna vem jag var och hur jag mådde, det gjorde för ont. Började träffa en fantastisk terapeut som fick mig att känna all den smärta jag alltid vägrat känna men det tog ändå säkert två år innan jag visade minsta tillstymmelse av känslor. När jag slutligen började visa all den besvikelse, rädsla, oro, ånger, hat, kärlek och väldigt mycket mer så fanns han där för mig liksom mina vänner och min familj.

Rehabiliteringen var lång, är lång. Under ett års tid talade jag med min terapeut om mitt liv med start på mina första minnen och sedan fram tills den dagen då jag försökte fly från mig själv.
Under åren hos honom kände jag mig vid vissa tillfällen frisk och han lät mig testa mina egna vingar med vetskap om att jag snart kom tillbaka. Vilket jag då kände mig misslyckad över men idag ler åt inombords över att jag hade honom som den trygga punkt som han faktiskt var.
Andra gånger kände jag att jag hade förlorat över mig själv och backat tiotals steg; det vet jag nu är en del av rehabiliteringen och försöker tänka att jag en bra dag ligger på +-0 medans man en dålig dag lär sig på och grundar stora delar av sin erfarenhet på. Det är en svår tanke att tro på, men liksom allt annan kunskap så går detta också in i en och man tror på det mer och mer för var dag.

Vill avsluta detta inlägg med att jag aldrig riktigt vågade lämna denna värld med vänner, familj, djur och allt annat jag höll och håller kärt. Att lämna dem ville jag inte, det jag ville var att de skulle hjälpa mig eftersom jag inte hade mod till det själv. Det var precis vad de gjorde på sina egna vis, dock var alla dessa vis oerhört värdefulla.
Vill även nämna att terapeuten som fick mig att se mig själv inte lever idag, vilket gör mig oerhört ledsen eftersom jag aldrig fick säga tack på alla de sätt jag kunde komma på. Alla hans ord finns ständigt i mig, det har han lärt mig. Inga känslor är för stora och ångesten kommer jag alltid få leva med, dock med en kunskap om hur den skall tämjas.

Min egna rehabilitering 2.

Känns inte lika lätt att fortsätta skriva om min rehabilitering. Förmodligen då det är här allt det tunga börjar på riktigt och öppen som jag har jag en lättare känsla av beslutsångest gällande vad jag ska ta med och ej.

Iallafall...
...efter hjärnhinneinflammationen gick jag för första gången i mitt liv, och detta var otroligt efterlängtat, upp i vikt! Mina kinder växte från plommon till äpplen, jag fick minst tre cykeldäck på magen när jag satt ned och celluliterna började visa sig från knävecken och uppåt min rumpa som inte längre enbart var putig utan även bredare.

Jag levde loppan som 18-åring och gick ut minst tre gånger i veckan, dansade mig svettig, drack mig berusad och var i full jakt efter killar. Det visade sig vara tre saker som gick hand i hand då jag gärna flirtade in mig hos varje DJ - fick den musik som gjorde mig mest svettig vid dans -, flirtade med de mest lättfotade bartendrarna - fick gratis alkohol - och kunde i princip välja och vraka bland killarna.
Men där i mellan då? Jag tror faktiskt att detta nya gjorde mig någorlunda fri från oro, ångest och hjärnspöken. Jag behövde ju inte vara mig själv för fem öre eller vara ensam heller för den delen.

Sen började man inse att krogen kanske inte var så himla rolig som man hade trott och man längtade lite tillbaka till hemmafesterna. Men inte slutade jag "kroga" mig för det inte...
Istället försökte jag hitta en någorlunda kille som kanske kunde vara av intresse för längre än en natt. Det var svårt och jag hoppades alltid lite för mycket vid fel tillfällen och saknade intresse vid rätt tillfällen. Jag kände mig till slut som en trasdocka som kastades in i det ena, in i det andra och saknade en styrka att kunna stoppa mig när det gick utför samt en styrka som tillät mig fortsätta när allt var lugnt.
Jag fick en känsla av att allt jag rörde vid dog och jag förstod verkligen inte hur det kunde vara så och jag fortsatte spelet trots att min kropp hela tiden gav mig tydliga signaler att jag nog borde vända mig inåt och stanna upp för en stund.

Alkoholen hanterade mig allt sämre och jag hanterade alkoholen sämre. Mina känslor svallade och jag hade ingen kontroll utan stod oftast utanför och såg på utan en möjlighet att kunna stoppa det som hände. Jag blev arg på de jag älskade mest, drogs till de killar jag borde undvika och mina hjärnspöken levde loppan.

Sen en sommar när jag var 20 år trodde jag att jag funnit det som var kärlek. Jag fick vara med honom hela tiden bara jag var och gjorde som han gjorde. Inte orka hämta en kondom vid sex, röka på och tillåta honom umgås och smeka sina ex framför mig. Allt var tillåtet, jag hade ju äntligen hittat det som var kärlek! Eller iallafall hittat någon som ville vara med mig även om han inte vågade nämna mig när han pratade med sina vänner i telefon för att då bli utskrattad. Vi var ju kära.

Fortsättning följer...
Musik vid detta skriveri

Min egna rehabilitering 1.

Tänkte skriva ner för er, samt mig själv, hur min egna rehabilitering gick till. Med tillräcklig sömn, utan alkohol, utan hjärtekrossare samt konsten att börja gilla mig själv. Det kommer dock inte gå att få ner allt på ett inlägg, men får helt enkelt skriva allt eftersom och hur jag planerade och utförde varje steg med segern i behåll.

Hoppas att läsningen kommer uppskattas och introducera andra att våga testa sig själva samt få er att inse att den viktigaste personen är just Du. (Har börjat uppskatta min klyschiga sida... Just för att den funkar.)


För mig började allt för väldigt längesedan, skulle tippa på 15 år sedan. Jag hade en oro i kroppen som var okontrollerbar och ett huvud som lärt sig att leva med daglig huvudvärk samt migränattacker minst en gång per vecka. Det var så jag var och konstigt nog var det ingen som reagerade, alla är ju olika. Jo, visst skickades jag på hjärnröntgen en gång per år för att värken i och runt huvudet förstås inte kunde komma bara sisådär. Varje gång fick jag det "positiva" svaret; "det är helt tomt!" Ha ha, kul. Jag är tom, helt tom. Är det så min ångest och oro visar sig på en hjärnröntgen? Tydligen.

Åren gick och min oro, ångest, huvudvärk och hjärnspöken växte. De växte till något så stort att jag inte längre kunde dölja dem. Därför försökte jag just dölja dem, för att inte visa mig svag eller annorlunda. Jag levde som mina vänner och försökte göra allt för att vara så redig som möjligt inom skola, hemma, bland vänner och i stallet. Detta funkade tills jag fick hjärnhinneinflammation. Då kunde jag inte längre röra mig och jag trodde att det var slutet, ett slut som jag inte ville acceptera. Jag hade ju "lyckats" dölja all min oro, ångest och hjärnspöken även om min migrän eller i detta fall värken i hjärnhinnan var omöjlig att dölja.
Halvåret efter diagnosen var fruktansvärt. Jag kunde inte anstränga hjärnan, dvs. läsa, titta på tv, skriva, gå utanför dörren eller tänka för mycket fanns inte på kartan. Det blev istället ett halvår med mig själv, den enda personen jag inte lyckats acceptera och som inte kunde göra något för att lyckas en endaste dag under ett halvår. Jag ville bara bestraffa mig, men det gjorde ju för ont då värken i hjärnhinnan inte ens gick att jämföra med migränen - migränen var nästintill efterlängtad.
Detta visade sig vara mitt första test att endast umgås med mig själv. Jag misslyckades något katastrofalt och den enda person jag ogillade förföljde mig, var min skugga och lät mig aldrig vara. Jag var vid denna tid 18 år och hade alltså levt med min ångest, oro och hjärnspöken som växte mer och mer för varje dag utan en tanke på att hämma eller ta hand om mig själv.
Tiden därefter blev istället sämre och för var dag så kändes jag mer och mer värdelös.

Fortsättning följer.

Simma lugnt!

Idag känns allt ändå så himla mycket bättre, löjligt och klyshigt känns det nästintill... Men så får man väl ändå tänka på att jag levt med mig själv i många år och största delen av dessa år har innehållit stor oro och ånger. Det var inte ens ett år sedan jag lärde mig hantera detta och det var faktiskt inte längesedan jag fixade det bara med hjälp av mig själv (och antideprissiva förstås). Nu kan jag istället ha en liten konflikt med mig själv utan att det tar all min kraft eller får mig att helt tro på det onda än det faktiskt rätta och goda. Nu njuter jag över att jag är jag och att jag har unnat mig att vara där jag är. Jag trivs och tycker om mig själv. Nu ska jag ta mig en snus, läsa vidare i boken och sedan svalka mig i havet. Eller rättare sagt; snuset ska vara riktigt nöjd över att hamna i min mun, boken nöjd över att bli läst av mina objektiva ögon och havet få smeka just min kropp. Varsågoda!

Semester - när psyket får jobba.

Längesedan jag skrev nu. Semester och det i Kroatien. Lugnt, långt bort från all vardaglig stress och en möjlighet att kunna glömma allt jobbigt samt reda ut en del tankar. Istället känns det som ett återfall och mina hjärnspöken gör sig påminda, förmodligen för att jag under min vardag kan uppehålla dem med annat. Jag måste skriva av mig nu, få ner allt i ord så att jag förstår att mina tankar och funderingar inte är så stora och dramatiska som mitt huvud enkelt får mig att tro. I min vardag är jag säker, snygg och oåtkomlig för den som vill ha sig en smakbit. Där väljer jag ut de jag bryr mig om noggrant och ingen eller inget kan ändra på mina känslor. Här blir jag istället osäker på mig själv och min "verklighet" där hemma. Tar nu mig själv i kragen, litar på mina ord och att jag istället ska vara nöjd att jag är jag och att jag har de vänner jag har samt att de har mig. Taximycket Friday Pork!

Närvarande på frånvarolistan

Senaste veckan har varit tuff. Alla känslor som möjligen kan kännas har dagligen bockats av. Dagen börjar med glädje, lättnad och trygghet när den sedan på ett par sekunder vänder till att bli kaotiskt, ledsam och fullkomlig omöjlig.
Detta har gjort mig energifattig och tom. Om jag är närvarande fysiskt så är jag frånvarande psykiskt.

Det bästa av allt är att jag fixat dagarna ändå, trots gamla sömnproblem som dykt upp, har jag med hjälp av dussintals med fina männskor klarat det och fattat bra beslut allt efter som.
Nu har jag paus från vardagen och ägnar istället dagarna med mig själv och några djur samt vänner - det gör en riktigt gott!
Detta leder med andra ord mig till att vara frånvarande fysiskt och istället närvarande psykiskt. Så himla mycket bättre!

Välkommen tillbaka ensamheten!

Ensamhets-ångesten är inte dum alls. Den vet precis när den skall göra sig påmind och jag ska då inte få tro att den var borta för alltid inte, nähädå!

Den kan mig utan och innan och vet precis när den skall göra sig påmind;
vid trevlig utgång med ljuvliga vänner som är lite på kanelen och när jag själv inte är i samma tillstånd. När jag ska gå hem tidigare, nykter och ensam. Farväl roliga vänner i den höga ljudnivån.

Jag hade hoppats på och trodde även att det var alkoholen som skapade denna ensamhets-ångest. Men icke, det var ju ingen rolig upptäckt.
Min systers ord var då kloka; tänk vad mycket annat som har blivit bättre! Så sant som det var sagt, varför luras av ensamhetens ångest när jag kan ha det lika gott hemma som jag har vilken kväll i veckan som helst.

Hejdå delar av ensamhetsångesten!
(Moahahaha..!)

RSS 2.0