Motvind, motstånd och motigt.
Fan, fan, fan. Det skulle vart du. Thåströms låt ja, enda jag kan. Jag gillar inte honom. Men det finns annat som jag ogillar ännu mer.
Jag skulle vilja skriva massa svordomar och hoppas på att det gör att allt sedan går lättare och blir precis som jag vill. Tänk om det vore så. Studier har faktiskt visat att om man vid smärta svär och blir arg klarar att utstå mer än någon som är tyst.
Jag känner en smärta nu. En smärta som gör att egentligen bara vill åka iväg utan att säga var. Stänga in mig i min kokong och stanna där tills alla löst mina problem.
Min räddning var en gratis resa till Los Angeles där jag skulle kunna få känna mig fri, oansvarig och få sådär mycket uppmärksamhet som jag är värd.
Men självfallet så kom Voldemort in i bilden och dödade mitt hopp igen.
Fan, helvetes jävla skit.
Sen stör jag mig på alla jävla killar. Hur fan kan man tacka nej till en dejt med mig? Jag är ju jätterolig, kuk-snygg och helgalen! Inte en man verkar kunna hantera dessa egenskaper. Stackars pöjkar va.
Nu orkar jag inte tycka synd om mig själv mer. Godnatt
Jag är mogen.
Igår mognade jag något ofantligt. Evelyn sådde fröet i mig som sedan utvecklades på bara några timmar till något fantastiskt.
Självklart svarade min kropp så fint på denna mogenhet då den kom just från Evvlan - min idol, förebild som jag aldrig kan se mig mätt på. Hon är som mig, fast klokare och inte riktigt lika galen i den benämningen vid lögner om sig själv. Hon lyckas skrämma MÄNniskor för att hon är just hon, precis som mig. Jag är inte lika mogen och agerar istället rebelliskt och gör den absoluta motsatsen till vad karlarna vill höra, se och känna. Om jag ska vara snygg så klämmer jag en obefintlig finne, om jag ska vara sexig så rapar jag om jag ska vara lugn så sjunger jag om det första som kommer upp i huvudet.
Nej, jag gör inte mig själv någon tjänst. Alla blir rädda, ibland t.o.m jag. Om någon nu skulle fastna för detta så är det ju överdrift av mig själv och en risk att den jag faktiskt är inte alls är lika spännande.
Därför! ska jag nu vara precis den jag är. Ska vara den vänliga, kärleksfulla och lyhörda person som jag faktiskt är. Jag är fantastisk när jag är den personen och som pricket över "i:et" är jag rolig - människor faller pladask. Jag kan bli ledsen när jag ser hur folk gillar den sidan av mig. Det gör mig ledsen att jag inte visar detta för nya människor och på samma gång kan jag inte förstå hur jag kan känna mig ensam. Allt är så uppenbart och som Axel sa; "du är så jävla lättläst Frida!" Jag hörde alltid det med en negativ klang men nu, mogen som jag är, så förstår jag hur användbart det är. När jag är så där lättomtyckt och hjälpsam så är det ju jag! Och det är just därför jag har så många som tycker om mig. Jag ska framöver visa denna sida, inte gömma mig bakom något. Strunta i att skicka sms som jag redan vet att jag inte kommer få svar på; ska istället ringa och erbjuda mitt fantastiska jag!
Jag ser inte. Jag hör inte. Jag är evigt tyst.
Jag är så bra på att se små detaljer hos folk och djur. Detaljer som kan vara antingen avgörande eller ett rop på hjälp.
Jag är så bra på att lyssna när ingen annan hör. Lyssna på koder och ord som inte vill släppas ut.
Jag är så bra på att prata om ingenting. Har aldrig någonsin låtit någon i min närhet utsättas för en pinsam tystnad.
Så sätter jag mig själv i situationer där jag vägrar se sanning eller verklighet. Jag hör knappt det jag vill höra. Jag nämner inte för någon hur jag blev behandlad.
Varför gör man så? Jag ska vara prio ett. Jag undrar när jag lär mig... Visst älskar jag att utvecklas och upptäcka nya saker men när det gäller saker så som partner så borde jag ha lärt mig av mina misstag - alla dessa tusentals misstag.
Istället går jag bananas och trotsar allt. Skriker fula svordomar på annat språk, utlyser mig för att vara en arbetande tös samt seriemördare. Så himla roligt, tycker alla inklusive mig själv. Man kan även tycka samt tro att det där tar stopp. Men icke! Jag har alltid något extra att bjuda på. Lyckas skrämma de flesta på nivåer som är omöjliga att ta på. Jag tror att detta är någon typ av hämnd från min sida. En hämnd för all "acceptabel galenskap" som jag utsatts för; såsom att inte låtsas se mig, inte lyssnat på ett ord jag sagt eller säga helt fruktansvärda saker som han tror är okej.
Den enda ånger jag kan känna är att jag, det första jag gör, visar sidor som jag egentligen inte har. Sidor som ingen bör visa människor man inte känner eller knappt för de man känner. Varför jag ångrar det är ganska lätt; man får inte så många fler chanser. OM chanserna skulle återuppstå från de avlidna så tar jag helst inte de chanserna utan fortsätter mittemellan galenskap och "normalitet". Då är det oftast kört.
Jag önskar att jag skulle kunna säga att "den man som faller för denna galenskap skall jag oavsett stil(innehåller musik och politik), utseende eller ålder gifta mig med".
Jaja, huvudsaken är ju mitt huvud och att kroppen min mår bra. Tack vare senaste tidens pepp från vänner samt mig själv så har jag nästan fallit för mig själv. Jag är så sjukt bra och imorgon skall jag börja springa. Sjukt.
you're sweet, funny, intelligent and beautiful
Bara det jag ville säga. Glöm aldrig det.
Alltså jag är söt, rolig, intelligent och vacker. Inte du. Jo, det är du men inte lika mycket som mig.
(Får dåligt samvete av att skriva så men måste tracka mig själv med alla komplimanger jag får. Kanske borde tatuera in dem?!)
Nothing was stolen.
Nej, rent fysiskt är jag inte bestulen. Men rent psykiskt är jag det. Jag ger och ger men får aldrig något tillbaka. Fel av mig att säga så, då jag träffat många som ger tillbaka men aldrig den personen man förväntar sig få något från.
Jag är fantastiskt bra på att leva ensam, vara singel och varken höras eller synas. Jag trivs så. Trots att 97% av alla män jag träffat aldrig gett mig mer lycka än dess motsats så dras man dit igen, dras till det där äckliga träsket.
Det är inte bara träsket som är äckligt, utan träsket förvandlar alla i det till riktiga äckel. Alla lever ett falskt liv och kan aldrig säga exakt hur de känner. Vi som är utanför träsket är singlarna, det är tydligen inte okej att vara utanför det där äckliga träsket. Det som är okej däremot är hur alla skall formas för att bli accepterade och få fullpott på checklistan i äckelträsket. Man struntar i att ta upp sådant som gör ont, man låter sig behandlas lite hur som enbart för att få ha kvar honom eller henne och man ignorerar helt och hållet de som inte gav ett perfekt första intryck.
Tragiskt. Det är tragiskt att så många har och kommer gå om miste mig. Jag är perfekt. Inte perfekt i träsket, men utanför i den riktiga världen där man pratar med varandra, faktiskt får balla ur och säga saker och ting öppet - här är jag idealet. Synd bara att jag börjar ge upp. Om någon skulle rädda mig skulle det behöva vara som i en film, där den manliga huvudrollen gör allt enbart genom att acceptera mig och kämpa för vår relation. Det vore så fint.
Men istället är jag inte såhär stark varje dag, utan jag kommer spendera många timmar i träsket. Där kommer jag aldrig finna det jag behöver. Om jag finner det jag tror att jag behöver där så har jag förlorat mig själv och min heder.
Jag är en rolig tjej, lyssnar på bra musik, gillar bra filmer, vill hjälpa andra och på så sätt bli hjälpt, jag är inteligent och sist men inte minst så är jag för jävla snygg. Jag har långa smala ben, stora ögon, perfekta kindben och en rumpa att dö för. Om jag börjar bli allt för anpassningsbar så kan det hända att jag befnner mig i träsket; är du rätt så drar du upp mig om inte så kommer du göra mig illa.
Hejdå och hoppas vi ses ovanför träsket, för alltid.
