Hur ska jag förklara detta uttalande kan man undra. Men det är  inte så svårt. Oftast är elände för jävla jobbigt, ibland roande och ibland är det faktiskt njutbart.

Det värsta eländet jag vet är när någon man älskar, tycker eller bryr sig om råkar ut för något hemskt. Då måste man prestera, vilket jag alltid mer än gärna gör. Men på samma gång är man väldigt oanvändbar.
Helst hade man ju velat vara en utbildad läkare, advokat eller seriemördare och bara få slut på eländet. Men istället står man där som en dåre och vet inte vart man ska ta vägen eller hur man ska gå vidare. Eftersom jag varken är läkare, advokat eller seriemördare och inte har tänkt att utbilda mig till något utav det så är det bara till att acceptera - jag kan inte göra något av det som de skulle kunna göra.
Men! något jag kan göra är ju faktiskt att finnas där skrattande, gråtande eller stum. Oavsett är det värt mer än man kan tro och det är något jag lärt mig och skulle nästan kunna säga; har en utbildning inom. Det är faktiskt svårt att veta när man ska vara tyst och när man skall undvika det.
Det finaste och ljuvligaste man kan ha med någon, mitt i ett elände, är just tystnaden.

Jag är jättebra på att jaga. Jaga vänner, dejters ex och karlar.
Jag är från en början offret. Han tog faktiskt steget att höra av sig. Han tog faktiskt steget att föreslå att vi ska ses. Modigt som fanken!
Sen är jag förstås också modig som hakar på idéen och möter upp honom på bestämd plats. Efter detta ändras allt.

Jag blir tokig, galen och fascinerad. Tokig att han är intresserad av mig. Galen och vägrar släppa honom. Fascinerad av honom och allt där till.

Sen börjar jakten. Jakten efter honom, hans intressen och hans svaga punkter. Jaga, jaga, jaga. Liksom en panter som springer efter sitt byte och blir utmattad oavsett vinst eller ej.

Det är där jag brukar hamna och jag stannar alltid för sent. Stannar långt senare än jag borde. Utmattad, misslyckad och ensam.

Det är just därför jag inte orkar. Orkar inte träffa någon man. De kräver för mycket ansvar, tid och energi. Istället för att, som man efter en jakt känner sig; utmattad, misslyckad och ensam så känner jag mig nu utvilad, lycklig och fri.

Det är så mycket värt att känna såhär så att det hela "dejtandet" blir som en riktigt usel och onödig film.

Här ligger vi, Simon och jag, på rygg i varsitt hörn av soffan. Tro inte att jag har någon stor soffa. Allt jag har och äger är ganska litet, t.ex. lägenhet, bil, humor, bröst, häst, lampa över diskbänk, fritid, badrum, trosor, ekonomi, humor, hjärna, positivitet etc.
Herre-min-je vad den listan kan göras lång. Fortsättning följer om så önskas.

Men jag har ju iallfall en stor hund, säng och vänskapskrets. Det sistnämnda är ju jävligt viktigt. Annars kanske jag inte alls skulle ligga här på rygg och flina åt "My life in film", utan istället ligga på mage under sängen och hoppas på att gå i ide inte bara funkar för björnar.

Jag måste ändå påstå att jag mår helt okej. Visst, jag är en bitterfitta större delen av dagen samt försöker undgå direkt eller digital social kontakt.
Men jag lever, går ner i vikt och snusar - vem är jag som skulle komma och klaga på något?!

Pfft.
Skärp mig!

Det är tydligen opassande att visa brösten vid en familjemiddag, berätta för kollegor att man drömde att man hade analsex med en av dem och att under en fika berätta om en kompis som gick ner 2kg efter hon hade bajsat.

Vad är gränser egentligen och varför behövs dessa?
Den som har svaret på den frågan vinner en (rättstavad) "brud".

Jag använde broddar för första gången idag på Simons kvällspromenad. Slår vad om att jag på morgonpromenaden imorgon kommer ramla och bryta något ben i min vingliga kropp.

Fan, jag orkar inte skriva mer. Vad ska man skriva om? Jag är ju bara en bitterfitta eller för jävla konstig ändå.

Hälsningar en bitter fit

Det är jag det! Jo såatte...

Om man ser min arbetsplats - en steril karantän endast inredd spartanskt - så har man nog svårt att tro att jag bor som jag gör.
Min lilla lya är full med prylar och då menar jag verkligen full. "Pettson" är mitt tilltalsnamn här hemma.
Men, jag har allt några skador här hemma som jag tagit med mig från jobbet. När det är rent så ska det bannemej vara rent.

• Diskbänken skall se ut på ett speciellt sätt när disken är diskad. Tvättstugan städas av endast mig och det en gång i månaden.
• Blomjorden i krukorna skall ligga perfekt.
• Under dammsugningen vänder jag uppochner på alla möbler och plockar mer än gärna upp ett hårstrå eller sandkorn som kommit fram senare.
• När sängkläder bytes får man inte ligga där smutsig, nähädå! Då ska hela jag skrubbas ren, schampot gnuggas in extra noga och inpackning av håret utföras.

Detta har jag förstått inte är någon charmig sida utav mig. Minns när jag träffade en kille som (oturligt) var här när jag höll på och springa upp och ned till tvättstugan. Innan vi skulle sova placerades nya sängkläder och jag spenderade en längre stund i duschen frenetiskt skrubbande. När jag var klar ville jag så gärna att även han skulle duscha. Men tack och lov hade jag den spärren att inte säga det till honom. Tyvärr hade jag inte spärren att berätta om min tvångstanke vid byte av sängkläder samt de andra nämnda punkterna ovan.
Inte charmigt, inte alls.

Jag har lite ångest för mitt senaste inlägg. Det var riktigt uselt och tråkigt. Skrev bara för att jag trodde att jag var tvungen. Men det är det ju ingen som bestämmer det förutom jag själv - även om datorn kan vara riktigt envis och vägra släppa tangenterna från mina fingrar.

Eftersom jag är en dramaqueen utan dess like har jag nästan ständigt oändliga förväntningar.
Minns en gång när jag dejtade en kille. Vi hade bestämt nästan en vecka i förväg att han skulle komma hem till mig och att vi då skulle ha en riktig hemmakväll. En timme innan han skulle komma hörde han av sig och sa att han inte kunde komma. Jag tänkte genast att han bara lurades och visst skulle knacka på dörren fast lite senare och ha med en bukett blommor eller kanske nya underkläder till mig.
Jag satt spänt och väntade, rufsade om håret lite extra för att inte se för fixad ut, tog på mig lite mer parfym och satte på mig mer avslappnade kläder så att han inte skulle tro att jag faktiskt visste att han skulle komma. Så väntade jag.
Fem minuter. En kvart. 20 minuter. 45 minuter. 1½ timme. 2 timmar. 4 timmar.
Är det stopp i spårvagnstrafiken kanske? Eller vill hans son inte vara hos sin mamma utan sitter i hans famn och gråter? Kanske hittar han inte de perfekta blommorna eller underkläderna i min storlek.
Jag borstade tänderna för femte gången under kvällens gång. Tände lampan på nattduksbordet. Lade mig i sängen och väntade istället där.
Tio minuter. 25 minuter. 50 minuter. 1 timme och en kvart. 1½ timme. Sen somnade jag ensam och inget nattligt besök väckte mig.
På morgonen bestämde jag att detta var sista gången jag skulle ha så höga tankar och höga förväntningar om en man.

Tyvärr höll jag inte detta...

Eftersom det inte är några sena kvällar rännandes på stan i mitt liv för tillfället så har jag ju heller ingen anledning att klä upp mig - förutom för mina kollegor då vill säga.

Det är så jag gör nu; bestämmer mig på kvällen vad jag skall ha på mig till jobbet dagen därpå. Det blir en liten utmaning att alltid klä sig på annat sätt än tidigare eller våga ha på sig en gräslig tröja men ändå lyckas bära upp den så det blir en snygg tröja. Jag älskar kläder, skor och att inte ha en förutsägbar stil.

Idag fick jag iallafall en komplimang efter ett antal duster under åren, jag fick höra att jag var snygg! Kul! Tack!
Annars är det mest frågor om varför jag har ett par shorts över leggings, en skoggshuggarskjorta eller höga strumpor. Inte för att jag tar åt mig något speciellt, jag klappar istället oftast mina kollegor om kinden och ler medans jag lägger huvudet på sned - de små gossebarnen..!

Genom att alltid vara någorlunda uppklädd så är man ju även fit for fight om en stilig man skulle dyka upp. (Jo, jag är fullt medveten om att de dära männen ständigt dyker upp i mitt skriveri.)

Nu ska jag kolla klart på en film, sen bestämma morgondagens outfit och efter det blir det en sjuhelvetes djupsömn!

Att bli dissad, lämnad eller rådumpad är inget man hoppar i höjden för. Jag vågar ändå säga att jag är erfaren inom detta ämne och det jag lärt mig under åren är;
säg precis hur du känner.

Jag brukar säga alternativt skriva(beroende på hur sårad jag är) allt fint jag tyckte med killen och om det var något som var extra bra, exempelvis sexet. Det viktigaste för att faktiskt glömma det så fort som möjligt är dock vad jag tyckte han gjorde fel, hur dåligt han faktiskt fick mig att känna och må. Jag har såpass bra självinsikt att jag även brukar skriva vad jag gjorde fel, men att det förstås inte gör hans beteende rätt för det.
Om fallet är så att jag skriver det till honom, oftast i mail men ibland även i brevform, så uppmanar jag att det jag skrivit inte är nödvändigt att svara på. Vissa vågar sig på att svara på det, eftersom det ändå inte är mellan fyra ögon, medans resten dvs. 99% igonerar det totalt. Även om jag vet att han faktiskt har läst det och även om jag är fullt medveten om att jag tydligt nämnde att det inte var till för att svara på så kan jag bli tokig på att inte få ett svar ändå. Ett "jag har läst det du skrivit" räcker, det lugnar mig för all framtid. Svårt det där och om jag tänker efter så har jag faktiskt någon jag även nämnt att "du kan väl bara svara mig att du har läst det" bara för att jag vill ha den pyttelilla bekräftelsen.
De gånger vi har träffats för att prata om det så brukar jag alltid skriva ner hur jag känner innan. Detta är dock en vana för mig, att skriva när jag behöver sätta ord på mina känslor, tankar och tämja mina hjärnspöken.

Bli heller inte livrädd om du tror att "er tid" aldrig har hänt, det är fullt naturligt(enligt mig) att känna så när man inte hört ett knyst sedan han berättade att han träffat någon annan. Att det som hände under den där månaden/halvåret/åren kanske aldrig har hänt, att allt kanske bara var en dröm.

Det bästa av allt, johodå det finns faktiskt något bra, är att man lär känna sig själv. Man blir tvungen att känna. Oavsett hur mycket man än försöker att smita från det, desto längre man väntar desto hårdare blir smällen när den väl kommer.

(Kan även nämna att fysiskt våld är underskattat. Utnyttja det. Man får säkert inte skriva så, men psykiskt våld är 100 gånger värre.)

Bam!

Som jag nämnt tidigare så läser jag för tillfället boken "Alla får ligga".

Igår läste jag om hur man bäst kan lära sig läsa av kroppspråk vid ett första möte med någon så som tonläge vid samtal, blickar, rörelser etc.
Det stod egentligen bara en sak;
avstå alkohol.
Och jag som inte vågat gå på date endast för att jag inte kan ta de där två vinglasen innan man ska träffa killen.
Att jag läste detta gjorde att jag kände mig lättad. Dels att det faktiskt går att gå på date utan alkholintag men främst att man på så sätt läser av personen bättre - vilket är det roligaste jag vet! Läsa av en person endast genom att titta på honom/henne är så spännande och lärorikt.

Tack boken för ditt stöd.

Detta är ganska typiskt mig, galenskap. Den kan infinna sig på flertalet olika ställen och sätt. För tillfället sker det i min lägenhet med stöd av en vän, en kusin och en moster;
Jag har 28 växter hemma och tio stycken är på väg.

Nej, jag bor inte ensam i en tvåfamiljsvilla eller i en herrgård. På mina 36kvm med endast två fönster så är det på tok för mycket grönska.
En jobbig sak är att jag fäster mig vid varje litet blad och får separationsångest om den skall flytta hemifrån eller till en tillfällig/evig fosterfamilj.
Jag vill inte bli en sådan där galen tant som bara köper på sig massor med växter som jag sedan inte kan ta hand om. Polisen får tips om vanskötsel av grönska i Kålltorp. När de kommer fram möts de av en illaluktande, skogliknande yta med växtavföring som täcker golven och flertalet avmagrade växter och t.o.m döda mitt bland de levande. Jag kommer vara med i lokala tidningen och barn kommer kasta kottar på mig för att de matchar mitt buskiga hår och växtrika klädsel.

Nej, jag vill inte bli den tanten. Lika bra att ta tag i det nu på momangen. Vissa av de små liven kommer få ett bättre liv någon annanstans med en familj som har mer tid för dem.
Men alla har ni en speciell plats i mitt hjärta.

Fridens liljor

Man kan utnyttja gänge/gänga på flera sätt. Denna veckan har jag använt mig av umgänge.

För ungefär en månad sedan satte sig min mamma bredvid mig, tog ett djupt andetag och sa på ett sätt som bara mammor kan:
"Frida. Jag tycker att du borde träffa vänner lite oftare. Blir ju inte av det så mycket nu när du inte dricker längre. Du vet att man kan ju gå på café, ta en kopp te. Det finns så otroligt mycket te-sorter nu för tiden. Annars kan man ju gå på bio också, det är ju alltid trevligt. Med detta menar inte jag att du behöver träffa vänner varje dag eller ens en gång i veckan. Men en gång varannan vecka iallafall? Det är ju inte för mycket begärt."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Min mamma tycker helt klart att jag spenderar för mycket tid på jobbet, i stallet och ensam i min lägenhet. Jag började skratta, hon är för rolig min mamma. Andra mammor skulle nog bli glada att sitt barn tog det lugnt och inte var ute på stan om kvällarna. Jag svarade henne med:
"Imorgon är det personalfest! Kommer vara massor med folk där."
"Jättebra Frida! Det är hur bra som helst att bara börja på så sätt."
Mamma var utan tvekan orolig för mig. Orolig att jag helt och hållet tappade det här med social kontakt med andra människor och att jag stod utan vänner. Så är verkligen inte fallet.
Jag tackade henne iallafall för omtanken och har roat mig länge med detta uttal från henne.

Denna veckan lär mamma vara stolt över mig. Har träffat Carolina, Moa, Elin, Josefina, Malin och ikväll kommer Axel till mig.

Mamma, om du läser detta, du behöver ej längre vara orolig.
Puss!

Märkligt. Under julhelgen kom jag på att jag inte mindes senast jag var ledig tre dagar i streck. Att vara ledig i tre dagar kändes fräckt. En dag till liksom. En dag till att komma på något att göra eller helt enkelt finna sig i att inte göra något alls.

Denna veckan har jag varit helt ledig. Sju dagar/172 timmar/Jättemånga sekundrar. Veckan har varit helt fantastisk och helt otroligt lugn. Inte för att jag längtar tillbaka till jobbet, men hur lyckas man få så mycket mer gjort på en icke ledig dag?
Jag blir lite trött på mig själv att jag bara orkar vara trött när jag är ledig, att jag inte tar mig samman och gör så mycket jag bara hinner på en ledig dag.
Fan vad jag gnäller, alltid är det något. Äsch, skitsamma. Jag får väl vara ledig och låta dagarna bara rusa förbi - det är lite lugnt.
Men tycker ändå jag kan få lite mer gjort nästa lediga vecka förutom att bara ägna mig åt mig själv. Eller är det vad man ska göra när man är ledig? Finns inget svar på det, så ingen idé att ens försöka svara.

Gå och lägg mig!

...har man heller inte ont av.

Ibland tror jag 120% på det.
Ibland vill jag veta annars spricker jag.
Om jag får reda på något som nästan kväver mig av nyfikenhet så blir jag antingen lättad, obrydd eller helt förtvivlad.

Jag blev kär för första gången tidigt i 2010. Kände på mig under månadernas gång att något inte stod rätt till och jag vågade inte tänka på det värsta som kunde hända. Men så hände det;
han hade träffat någon annan.
Jag försvann. Försvann ner under mark och jord undan liv och ljus och stod helt ensam och såg saker hända som jag inte kunde förändra.
Ena dagen kände jag mig lättad att det var över, behövde inte oroa mig längre. Andra dagen sprack jag och ut kom ingenting.
Inte ett livstecken kunde jag få från honom och jag trodde ett tag att halvåret vi sågs inte hade hänt. Så verkade iallafall han känna.
Under varje dag som gick började jag gilla honom allt mer och mer. Detta skrämde mig. Jag tog kontakt med andra män för att släppa en del av fokuset på honom - detta funkade. Andra blev intresserade av mig och han jag var kär i blev svartsjuk. Jag träffade bl.a. världens bästa kille. Kommer nog aldrig träffa någon så bra igen, men just då var jag inte intresserad. Jag såg bara en annan och hela min värld kretsade runt honom. Den felfria killen gav till slut upp eftersom jag inte svarade på varken sms, samtal eller mail. Jag var nöjd, jag visste ju vem jag ville ha. Men så en dag i början av juni hände det jag alltid, och speciellt första gången jag blivit kär, fruktat. Han hade hittat någon och jag hade förlorat både honom och en ännu bättre kille som jag inte såg pga mitt kärlekskranka beteende.

Jag kan inte sluta tänka på hur det hade varit om jag fortfarande hade träffat honom jag gillade så innerligt. Kan heller inte sluta tänka på hur det skulle ha varit om jag isället fallit för den felfria killen. Detta tar så otroligt mycket energi och som är omöjligt för vilken människa som helst att bära runt på. Jag har börjat släppa det mer och mer men ibland faller det ändå över mig och då känns tiden oändlig och omgivningen blir kall och onåbar.

Men än en gång säger jag till mig själv;
det man inte vet har man heller inte ont av.

Jag vill inte ha en blogg bara för sakens skull. Jag vill heller inte ha en blogg för att visa vad jag åt till frukost eller mina senaste inköpta skor. Med detta menar jag inte att jag står utan god frukost eller ett intresse för snygga skor. Jag älskar mat och främst frukost. Skor och kläder är något jag brinner för och vill alltid sticka ut med något fynd från en loppis eller riktigt höga klackar för att bli längre än de flesta män. Men hur många vill egentligen veta detta om mig? Jag har förstått att modebloggar är det bästa, även om det inte är något jag själv förundras över. Men hur mår de här bloggarna? Varför skriver de som de gör och hur bra mår de när de varje inlägg måste framhäva sitt utseende med en ny bild tagen uppifrån med en glimt mellan urringningen?! Egentligen bryr jag mig inte och säger inte att något är rätt eller fel, det jag vill åt är hur de mår. Jag vill veta meeer!!!!

Min blogg, om man nu kan kalla den det, vill jag ska vara öppen, känslig, rolig, rå och konstig. Jag vill skriva om allt ont och allt gott som en vanlig vardag erbjuder. Jag vill komma åt den ömma punkten och jag vill inte att ett sämre mående ska vara något "vi inte talar om".

Vissa kommer tycka jag är sorglig som mår som jag gör. Vissa kommer tycka att jag är intressant och blir nyfikna på mig. Mig gör det ingenting - jag älskar den råa ärligheten, oavsett hur den ser ut.

Har jag kanske en konstig kropp eller skriver jag kanske på ett opassande sätt. Säg det då! Jag lever på sånt ett bra tag och klarar mig med det. Tro't eller ej!

Feel it, make it, say it!
Bam!

How you like me now? Ha!

Herreminje! Hur ska detta sluta. Fyra dagar av året har gått och jag bara gillart som fan.
Inte ska jag klaga inte utan ska ju våga känna efter de goda stunderna. Check!
Blivit modigare också faktiskt. Hört av mig till en man och sagt att vi kan ses. Check!
Disken ska jag ta hand om på momangen och pengarna håller jag hårt i. Dubbel-check!

Kapow!

Allt är så härligt och blir så käckt. Kul absolut!

Då är äntligen fenomenala 11:an här. Jag ser fram emot att hänga med dig i ett helt år.

Jag bör dock hålla vad jag lovar gällande;
Mod - jag ska bli modigare i år. Bam!
Pengar -saving is da shit!
Disk - skall tas om hand direkt.
Leva - våga känna även det goda.

Wow, jag är nästan en poet.

Godnatt