Deja vu
De där obehagliga känslorna jag trodde var historia är åter här. Dock kan jag de nu utan och innan och försöker hela tiden vara ett steg framför, men det är svårt.
Undrar varför jag placerar mig i situationer där jag vet sedan länge jag borde undvika. Men så gör det mig på samma gång så himla gott och det är något jag vet jag är bra på. Men så är det människor jag inte kan undgå. Människor som borde ha mig fastklistrad på deras röv för att få mig att ha det bra och bekvämt. Men där kommer jag in; ärliga, råärliga och för ärliga Jag.
Jag vet att jag är en vän som gärna ställer upp men aldrig kräver det tillbaks. Jag vill finnas där för mycket, ringa för ofta och kramas för länge. Vill visa att jag är deras och att de är den som går först.
Men, det finns ett men, när jag själv faller ner för ett stup och misslyckas på att få tag i de där grästuvorna och grenarna som svischar förbi och kan vara min räddning; då är jag en dålig vän. Jag blir skygg. Vill vara ensam. Tänker att det inte är värt att förklara för någon hur jag känner då det endast är småsaker och jag är ju inte så viktig trots allt. Jag uppfattas arg, sur och förmodligen omogen. Känslorna svallar och jag är usel på att hantera dem. Jag blir även en usel vän vilket är det sista jag vill och blir därför ännu skyggare. Så drar jag mig längre och längre in i mörket tills ingen längre kan upptäcka mig. I detta mörker växer min ånger, oro och rädsla. Jag klandrar ingen annan än mig själv; varför kan inte jag vara så bra, öppen och låta mina känslor svalla precis som dem?
Min terapeut vill avlsuta mina besök, min nya terapeut.
Min gamla terapeut skulle upptäckt att jag åter stod inför ett mindre stup för länge sedan, långt innan jag själv trott att jag skulle vingla framför detta stup. Detta får mig såklart att känna mig ännu lite mer orolig, att jag ska testa mina egna vingar nu. Hon vet ju inte hälften av det som han visste och jag kan, orkar inte ta om det igen.
Det känns bara så fruktansvärt obehagligt att jag sitter i precis samma sits som för ett år sedan, innan jag påbörjade min "Egna rehabilitering".
Innerst inne vet jag dock att detta gjort mig så otroligt gott och att jag idag sitter inne med kunskap och erfarenheter om mig själv som jag aldrig skulle fått utan dessa månader.
Jag klarar det, det gör jag faktiskt. Det är bara den här ovissheten som är en sådan fruktansvärd tortyr. Ovissheten om hur jag kommer må imorgon när jag vaknar, hur jag kommer reagera på samtalet samt hur jag kommer bli sedd av mina nära.
Bankar, bankar in i mitt huvud; jag klarar det ensam. Om det är en deja vu så vet jag ju redan vad som kommer hända och oavsett slutet på situationen så vet jag att jag kommer klara det - det är ju en deja vu.
Undrar varför jag placerar mig i situationer där jag vet sedan länge jag borde undvika. Men så gör det mig på samma gång så himla gott och det är något jag vet jag är bra på. Men så är det människor jag inte kan undgå. Människor som borde ha mig fastklistrad på deras röv för att få mig att ha det bra och bekvämt. Men där kommer jag in; ärliga, råärliga och för ärliga Jag.
Jag vet att jag är en vän som gärna ställer upp men aldrig kräver det tillbaks. Jag vill finnas där för mycket, ringa för ofta och kramas för länge. Vill visa att jag är deras och att de är den som går först.
Men, det finns ett men, när jag själv faller ner för ett stup och misslyckas på att få tag i de där grästuvorna och grenarna som svischar förbi och kan vara min räddning; då är jag en dålig vän. Jag blir skygg. Vill vara ensam. Tänker att det inte är värt att förklara för någon hur jag känner då det endast är småsaker och jag är ju inte så viktig trots allt. Jag uppfattas arg, sur och förmodligen omogen. Känslorna svallar och jag är usel på att hantera dem. Jag blir även en usel vän vilket är det sista jag vill och blir därför ännu skyggare. Så drar jag mig längre och längre in i mörket tills ingen längre kan upptäcka mig. I detta mörker växer min ånger, oro och rädsla. Jag klandrar ingen annan än mig själv; varför kan inte jag vara så bra, öppen och låta mina känslor svalla precis som dem?
Min terapeut vill avlsuta mina besök, min nya terapeut.
Min gamla terapeut skulle upptäckt att jag åter stod inför ett mindre stup för länge sedan, långt innan jag själv trott att jag skulle vingla framför detta stup. Detta får mig såklart att känna mig ännu lite mer orolig, att jag ska testa mina egna vingar nu. Hon vet ju inte hälften av det som han visste och jag kan, orkar inte ta om det igen.
Det känns bara så fruktansvärt obehagligt att jag sitter i precis samma sits som för ett år sedan, innan jag påbörjade min "Egna rehabilitering".
Innerst inne vet jag dock att detta gjort mig så otroligt gott och att jag idag sitter inne med kunskap och erfarenheter om mig själv som jag aldrig skulle fått utan dessa månader.
Jag klarar det, det gör jag faktiskt. Det är bara den här ovissheten som är en sådan fruktansvärd tortyr. Ovissheten om hur jag kommer må imorgon när jag vaknar, hur jag kommer reagera på samtalet samt hur jag kommer bli sedd av mina nära.
Bankar, bankar in i mitt huvud; jag klarar det ensam. Om det är en deja vu så vet jag ju redan vad som kommer hända och oavsett slutet på situationen så vet jag att jag kommer klara det - det är ju en deja vu.
Min egna rehabilitering 3.
Det jag trodde var kärlek blev droppen för mig. Förstod att jag inte passade in någonstans och allra minst i någons famn. Alkoholen fick mig att må sämre än någonsin och jag ville bara skrika ut min rädsla, falla ihop och vänta på hjälp. Det var precis vad jag gjorde.
Han som jag trodde gav mig kärlek hånade och såg mig inte längre. Jag ville sjunka ner, långt ner i jorden och aldrig mer komma upp.
En kväll gav jag upp. Skickade sms till mina närmaste, sa att jag inte orkade längre att jag var för svag. Mobilen stängde jag av. Låste in mig. Fyllde upp en glas rött och hällde det sedan i mig med en drös piller.
Då! Var det någon som hade hört mig skrika, sett mig falla ihop och kom för att hjälpa mig. Jag öppnade den låsta dörren för min syster, skrikande och gråtande. Hon skrek och grät lika mycket och vi föll båda ihop i varandras famnar. Min syster och väldigt många andra hjälpte mig på de sätt de kunde. Jag mådde dock fortfarande väldigt, väldigt dåligt.
Jag vägrade under en lång tid att bekänna vem jag var och hur jag mådde, det gjorde för ont. Började träffa en fantastisk terapeut som fick mig att känna all den smärta jag alltid vägrat känna men det tog ändå säkert två år innan jag visade minsta tillstymmelse av känslor. När jag slutligen började visa all den besvikelse, rädsla, oro, ånger, hat, kärlek och väldigt mycket mer så fanns han där för mig liksom mina vänner och min familj.
Rehabiliteringen var lång, är lång. Under ett års tid talade jag med min terapeut om mitt liv med start på mina första minnen och sedan fram tills den dagen då jag försökte fly från mig själv.
Under åren hos honom kände jag mig vid vissa tillfällen frisk och han lät mig testa mina egna vingar med vetskap om att jag snart kom tillbaka. Vilket jag då kände mig misslyckad över men idag ler åt inombords över att jag hade honom som den trygga punkt som han faktiskt var.
Andra gånger kände jag att jag hade förlorat över mig själv och backat tiotals steg; det vet jag nu är en del av rehabiliteringen och försöker tänka att jag en bra dag ligger på +-0 medans man en dålig dag lär sig på och grundar stora delar av sin erfarenhet på. Det är en svår tanke att tro på, men liksom allt annan kunskap så går detta också in i en och man tror på det mer och mer för var dag.
Vill avsluta detta inlägg med att jag aldrig riktigt vågade lämna denna värld med vänner, familj, djur och allt annat jag höll och håller kärt. Att lämna dem ville jag inte, det jag ville var att de skulle hjälpa mig eftersom jag inte hade mod till det själv. Det var precis vad de gjorde på sina egna vis, dock var alla dessa vis oerhört värdefulla.
Vill även nämna att terapeuten som fick mig att se mig själv inte lever idag, vilket gör mig oerhört ledsen eftersom jag aldrig fick säga tack på alla de sätt jag kunde komma på. Alla hans ord finns ständigt i mig, det har han lärt mig. Inga känslor är för stora och ångesten kommer jag alltid få leva med, dock med en kunskap om hur den skall tämjas.
Han som jag trodde gav mig kärlek hånade och såg mig inte längre. Jag ville sjunka ner, långt ner i jorden och aldrig mer komma upp.
En kväll gav jag upp. Skickade sms till mina närmaste, sa att jag inte orkade längre att jag var för svag. Mobilen stängde jag av. Låste in mig. Fyllde upp en glas rött och hällde det sedan i mig med en drös piller.
Då! Var det någon som hade hört mig skrika, sett mig falla ihop och kom för att hjälpa mig. Jag öppnade den låsta dörren för min syster, skrikande och gråtande. Hon skrek och grät lika mycket och vi föll båda ihop i varandras famnar. Min syster och väldigt många andra hjälpte mig på de sätt de kunde. Jag mådde dock fortfarande väldigt, väldigt dåligt.
Jag vägrade under en lång tid att bekänna vem jag var och hur jag mådde, det gjorde för ont. Började träffa en fantastisk terapeut som fick mig att känna all den smärta jag alltid vägrat känna men det tog ändå säkert två år innan jag visade minsta tillstymmelse av känslor. När jag slutligen började visa all den besvikelse, rädsla, oro, ånger, hat, kärlek och väldigt mycket mer så fanns han där för mig liksom mina vänner och min familj.
Rehabiliteringen var lång, är lång. Under ett års tid talade jag med min terapeut om mitt liv med start på mina första minnen och sedan fram tills den dagen då jag försökte fly från mig själv.
Under åren hos honom kände jag mig vid vissa tillfällen frisk och han lät mig testa mina egna vingar med vetskap om att jag snart kom tillbaka. Vilket jag då kände mig misslyckad över men idag ler åt inombords över att jag hade honom som den trygga punkt som han faktiskt var.
Andra gånger kände jag att jag hade förlorat över mig själv och backat tiotals steg; det vet jag nu är en del av rehabiliteringen och försöker tänka att jag en bra dag ligger på +-0 medans man en dålig dag lär sig på och grundar stora delar av sin erfarenhet på. Det är en svår tanke att tro på, men liksom allt annan kunskap så går detta också in i en och man tror på det mer och mer för var dag.
Vill avsluta detta inlägg med att jag aldrig riktigt vågade lämna denna värld med vänner, familj, djur och allt annat jag höll och håller kärt. Att lämna dem ville jag inte, det jag ville var att de skulle hjälpa mig eftersom jag inte hade mod till det själv. Det var precis vad de gjorde på sina egna vis, dock var alla dessa vis oerhört värdefulla.
Vill även nämna att terapeuten som fick mig att se mig själv inte lever idag, vilket gör mig oerhört ledsen eftersom jag aldrig fick säga tack på alla de sätt jag kunde komma på. Alla hans ord finns ständigt i mig, det har han lärt mig. Inga känslor är för stora och ångesten kommer jag alltid få leva med, dock med en kunskap om hur den skall tämjas.
Vän blir till ovän.
Man kan ju som alla vet ha olika typer av vänner; bästa vän, vän på arbetet, pojk-/flickvän, öl-vän, promenadvän etc.
Man respekterar sin vän oavsett vilken typ av vän det är, förutom en av ovanstående: pojk-/flickvännen.
Det är inte samma respekt vänner emellan när kärlek är inblandat och jag kan verkligen inte förstå varför..?
Anledningen må vara att känslor, som man (oftast) inte känner för andra vänner, är inblandade. Men borde man inte visa desto mer respekt då? Att någon känner något för en person som kan vara den finaste men ändå den farligaste känslan av de alla. Det borde väl räcka för att få tillräckligt med respekt. Fel!
Man kan, nästan alltid utan problem eller komplikationer, vid eller efter den första träffen vara ärlig och säga att det inte blir någon mer träff. Mycket enkelt, faktiskt.
Nästa steg (som förstås kan hända vid första träffen) ger tydligen helt andra följder; man har varit nakna, intima och könsorganen har mötts. Här slutar även en stor del av respekten. Då är det nämligen så att man inte alls, om känslor skulle försvinna eller dylikt, visar samma respekt och säger det. Att ej svara vid telefonsamtal, sms eller undvika personen som har haft träff med ens könsorgan är inte ovanligt.
Här försvinner vänskapen och istället för att tala direkt med personen som det gäller så vänder man sig bortåt, till sina andra typer av vänner. Man snackar, tänker och diskuterar ihop hur det kunde bli så. Men egentligen så har man ju bara en vän som kan svara på det, men den personen visar ingen respekt som ens andra vänner gör och orsaken är att dennes könsorgan har hälsat på ens eget.
För visst skulle man bara ringa upp en annan kompis om den har betett sig dåligt, svarat kort på ett sms eller undvikit en på stan? Man skulle ringa och fråga vad som står på och förmodligen bett om ett möte för att avdramatisera det hela. Man skulle inte ha väntat i två dagar för att få svar på ett sms som ändå visar sig göra en besviken. Nej, man skulle ringt upp eller ta första bästa buss till vännen.
Så finns ju alla dessa förbaskade "regler" som enligt mig bör undvikas. Jag säger inte att det har gått bättre för mig utan detta spel med orimliga regler, men det har heller inte gått sämre. Enda skillnaden jag känner är att jag gått rakryggad ur den "förstörda", glömda vänskapen av den enkla anledningen att jag var mig själv och gjorde som jag kände (med viss inverkan och stöd från övriga vänner).
Så mina vänner, oavsett typ av vän, var så vänliga och var en vän.
Man respekterar sin vän oavsett vilken typ av vän det är, förutom en av ovanstående: pojk-/flickvännen.
Det är inte samma respekt vänner emellan när kärlek är inblandat och jag kan verkligen inte förstå varför..?
Anledningen må vara att känslor, som man (oftast) inte känner för andra vänner, är inblandade. Men borde man inte visa desto mer respekt då? Att någon känner något för en person som kan vara den finaste men ändå den farligaste känslan av de alla. Det borde väl räcka för att få tillräckligt med respekt. Fel!
Man kan, nästan alltid utan problem eller komplikationer, vid eller efter den första träffen vara ärlig och säga att det inte blir någon mer träff. Mycket enkelt, faktiskt.
Nästa steg (som förstås kan hända vid första träffen) ger tydligen helt andra följder; man har varit nakna, intima och könsorganen har mötts. Här slutar även en stor del av respekten. Då är det nämligen så att man inte alls, om känslor skulle försvinna eller dylikt, visar samma respekt och säger det. Att ej svara vid telefonsamtal, sms eller undvika personen som har haft träff med ens könsorgan är inte ovanligt.
Här försvinner vänskapen och istället för att tala direkt med personen som det gäller så vänder man sig bortåt, till sina andra typer av vänner. Man snackar, tänker och diskuterar ihop hur det kunde bli så. Men egentligen så har man ju bara en vän som kan svara på det, men den personen visar ingen respekt som ens andra vänner gör och orsaken är att dennes könsorgan har hälsat på ens eget.
För visst skulle man bara ringa upp en annan kompis om den har betett sig dåligt, svarat kort på ett sms eller undvikit en på stan? Man skulle ringa och fråga vad som står på och förmodligen bett om ett möte för att avdramatisera det hela. Man skulle inte ha väntat i två dagar för att få svar på ett sms som ändå visar sig göra en besviken. Nej, man skulle ringt upp eller ta första bästa buss till vännen.
Så finns ju alla dessa förbaskade "regler" som enligt mig bör undvikas. Jag säger inte att det har gått bättre för mig utan detta spel med orimliga regler, men det har heller inte gått sämre. Enda skillnaden jag känner är att jag gått rakryggad ur den "förstörda", glömda vänskapen av den enkla anledningen att jag var mig själv och gjorde som jag kände (med viss inverkan och stöd från övriga vänner).
Så mina vänner, oavsett typ av vän, var så vänliga och var en vän.
Paus.
Det fick bli en paus i mitt liv. Men så återstår då frågan vad en paus egentligen är?!
Jag anser att en paus i sitt eget liv är något nödvändigt för att snabba på, mildra och hinna tänka igenom beslut som fattats. Nu är jag fast i Boa, i Fiskebäckskil. Mitt sällskap förutom Simon är det skvalpande havet, de vinande vindarna, en bok och ljuvlig musik. Underbart!
När jag i söndags skrev av mig i min "riktiga", sekretessbelagda dagbok så insåg jag en svidande sanning... Nästan på dagen för ett år sedan så var jag i samma sits som nu. Han jag träffade då hade någon annan som var betydligt lättare att ge sin kärlek och tid till än mig. Visst har jag tack vare min "egna rehabilitering" kommit flera steg längre än för ett år sedan, men det går ju ändå inte att undgå min otur gällande kärleken och allt där till.
I år är jag dock bättre på att gråta, vända mig utåt istället för inåt med mina hjärnspöken och mitt självförtroende är på en höjd svår att upptäcka från markhöjd. Det är en lättnad, det kan jag inte säga annat om.
Förra årets första vecka var en chock, andra veckan fylld med ilska och tredje veckan var jag uppslukad av saknad. Resten av den sommaren gick i bergochdalbana mellan dessa känslor och tankar. Inte konstigt att jag var tvungen att utsätta mig själv för mina största faror ihop med mina hjärnspöken under åtta månader (min egna rehabilitering ni vet).
Idag ser det annorlunda ut. Första dygnet var en chock, andra dygnet fyllt med ilska och en timme eller två därefter fullproppad med saknad. Jag har dock inte lyckats klura ut om dessa känslor och tankar kortats ned så avsevärt pga den korta tiden vi setts eller för att jag vet att jag inte förlorar något på det mer än den fina närhet vi hade. Det sistnämnda är viktigt, otroligt viktigt men å andra sidan klarar jag mig bra själv. Det har jag ju inte enbart bevisat för mig själv!
Jag har ju massor att se fram emot, även om jag någonstans långt där inne vet att det hade varit ypperligt att dela det med någon. Med honom.
Jag trodde aldrig att man, allra minst jag själv, skulle lära sig eller finna erfarenhet i dessa situationer. Men nu vet jag, det kan man och det är livsviktigt för att kunna ta det där viktiga steget framåt samt andetaget som fyller en med lugn.
Jag klarar det här och hoppas på det allra bästa slutet eller början för den delen. Oavsett; jag klarar det.
Min egna rehabilitering 2.
Känns inte lika lätt att fortsätta skriva om min rehabilitering. Förmodligen då det är här allt det tunga börjar på riktigt och öppen som jag har jag en lättare känsla av beslutsångest gällande vad jag ska ta med och ej.
Iallafall...
...efter hjärnhinneinflammationen gick jag för första gången i mitt liv, och detta var otroligt efterlängtat, upp i vikt! Mina kinder växte från plommon till äpplen, jag fick minst tre cykeldäck på magen när jag satt ned och celluliterna började visa sig från knävecken och uppåt min rumpa som inte längre enbart var putig utan även bredare.
Jag levde loppan som 18-åring och gick ut minst tre gånger i veckan, dansade mig svettig, drack mig berusad och var i full jakt efter killar. Det visade sig vara tre saker som gick hand i hand då jag gärna flirtade in mig hos varje DJ - fick den musik som gjorde mig mest svettig vid dans -, flirtade med de mest lättfotade bartendrarna - fick gratis alkohol - och kunde i princip välja och vraka bland killarna.
Men där i mellan då? Jag tror faktiskt att detta nya gjorde mig någorlunda fri från oro, ångest och hjärnspöken. Jag behövde ju inte vara mig själv för fem öre eller vara ensam heller för den delen.
Sen började man inse att krogen kanske inte var så himla rolig som man hade trott och man längtade lite tillbaka till hemmafesterna. Men inte slutade jag "kroga" mig för det inte...
Istället försökte jag hitta en någorlunda kille som kanske kunde vara av intresse för längre än en natt. Det var svårt och jag hoppades alltid lite för mycket vid fel tillfällen och saknade intresse vid rätt tillfällen. Jag kände mig till slut som en trasdocka som kastades in i det ena, in i det andra och saknade en styrka att kunna stoppa mig när det gick utför samt en styrka som tillät mig fortsätta när allt var lugnt.
Jag fick en känsla av att allt jag rörde vid dog och jag förstod verkligen inte hur det kunde vara så och jag fortsatte spelet trots att min kropp hela tiden gav mig tydliga signaler att jag nog borde vända mig inåt och stanna upp för en stund.
Alkoholen hanterade mig allt sämre och jag hanterade alkoholen sämre. Mina känslor svallade och jag hade ingen kontroll utan stod oftast utanför och såg på utan en möjlighet att kunna stoppa det som hände. Jag blev arg på de jag älskade mest, drogs till de killar jag borde undvika och mina hjärnspöken levde loppan.
Sen en sommar när jag var 20 år trodde jag att jag funnit det som var kärlek. Jag fick vara med honom hela tiden bara jag var och gjorde som han gjorde. Inte orka hämta en kondom vid sex, röka på och tillåta honom umgås och smeka sina ex framför mig. Allt var tillåtet, jag hade ju äntligen hittat det som var kärlek! Eller iallafall hittat någon som ville vara med mig även om han inte vågade nämna mig när han pratade med sina vänner i telefon för att då bli utskrattad. Vi var ju kära.
Fortsättning följer...
Musik vid detta skriveri
Iallafall...
...efter hjärnhinneinflammationen gick jag för första gången i mitt liv, och detta var otroligt efterlängtat, upp i vikt! Mina kinder växte från plommon till äpplen, jag fick minst tre cykeldäck på magen när jag satt ned och celluliterna började visa sig från knävecken och uppåt min rumpa som inte längre enbart var putig utan även bredare.
Jag levde loppan som 18-åring och gick ut minst tre gånger i veckan, dansade mig svettig, drack mig berusad och var i full jakt efter killar. Det visade sig vara tre saker som gick hand i hand då jag gärna flirtade in mig hos varje DJ - fick den musik som gjorde mig mest svettig vid dans -, flirtade med de mest lättfotade bartendrarna - fick gratis alkohol - och kunde i princip välja och vraka bland killarna.
Men där i mellan då? Jag tror faktiskt att detta nya gjorde mig någorlunda fri från oro, ångest och hjärnspöken. Jag behövde ju inte vara mig själv för fem öre eller vara ensam heller för den delen.
Sen började man inse att krogen kanske inte var så himla rolig som man hade trott och man längtade lite tillbaka till hemmafesterna. Men inte slutade jag "kroga" mig för det inte...
Istället försökte jag hitta en någorlunda kille som kanske kunde vara av intresse för längre än en natt. Det var svårt och jag hoppades alltid lite för mycket vid fel tillfällen och saknade intresse vid rätt tillfällen. Jag kände mig till slut som en trasdocka som kastades in i det ena, in i det andra och saknade en styrka att kunna stoppa mig när det gick utför samt en styrka som tillät mig fortsätta när allt var lugnt.
Jag fick en känsla av att allt jag rörde vid dog och jag förstod verkligen inte hur det kunde vara så och jag fortsatte spelet trots att min kropp hela tiden gav mig tydliga signaler att jag nog borde vända mig inåt och stanna upp för en stund.
Alkoholen hanterade mig allt sämre och jag hanterade alkoholen sämre. Mina känslor svallade och jag hade ingen kontroll utan stod oftast utanför och såg på utan en möjlighet att kunna stoppa det som hände. Jag blev arg på de jag älskade mest, drogs till de killar jag borde undvika och mina hjärnspöken levde loppan.
Sen en sommar när jag var 20 år trodde jag att jag funnit det som var kärlek. Jag fick vara med honom hela tiden bara jag var och gjorde som han gjorde. Inte orka hämta en kondom vid sex, röka på och tillåta honom umgås och smeka sina ex framför mig. Allt var tillåtet, jag hade ju äntligen hittat det som var kärlek! Eller iallafall hittat någon som ville vara med mig även om han inte vågade nämna mig när han pratade med sina vänner i telefon för att då bli utskrattad. Vi var ju kära.
Fortsättning följer...
Musik vid detta skriveri
Min egna rehabilitering 1.
Tänkte skriva ner för er, samt mig själv, hur min egna rehabilitering gick till. Med tillräcklig sömn, utan alkohol, utan hjärtekrossare samt konsten att börja gilla mig själv. Det kommer dock inte gå att få ner allt på ett inlägg, men får helt enkelt skriva allt eftersom och hur jag planerade och utförde varje steg med segern i behåll.
Hoppas att läsningen kommer uppskattas och introducera andra att våga testa sig själva samt få er att inse att den viktigaste personen är just Du. (Har börjat uppskatta min klyschiga sida... Just för att den funkar.)
För mig började allt för väldigt längesedan, skulle tippa på 15 år sedan. Jag hade en oro i kroppen som var okontrollerbar och ett huvud som lärt sig att leva med daglig huvudvärk samt migränattacker minst en gång per vecka. Det var så jag var och konstigt nog var det ingen som reagerade, alla är ju olika. Jo, visst skickades jag på hjärnröntgen en gång per år för att värken i och runt huvudet förstås inte kunde komma bara sisådär. Varje gång fick jag det "positiva" svaret; "det är helt tomt!" Ha ha, kul. Jag är tom, helt tom. Är det så min ångest och oro visar sig på en hjärnröntgen? Tydligen.
Åren gick och min oro, ångest, huvudvärk och hjärnspöken växte. De växte till något så stort att jag inte längre kunde dölja dem. Därför försökte jag just dölja dem, för att inte visa mig svag eller annorlunda. Jag levde som mina vänner och försökte göra allt för att vara så redig som möjligt inom skola, hemma, bland vänner och i stallet. Detta funkade tills jag fick hjärnhinneinflammation. Då kunde jag inte längre röra mig och jag trodde att det var slutet, ett slut som jag inte ville acceptera. Jag hade ju "lyckats" dölja all min oro, ångest och hjärnspöken även om min migrän eller i detta fall värken i hjärnhinnan var omöjlig att dölja.
Halvåret efter diagnosen var fruktansvärt. Jag kunde inte anstränga hjärnan, dvs. läsa, titta på tv, skriva, gå utanför dörren eller tänka för mycket fanns inte på kartan. Det blev istället ett halvår med mig själv, den enda personen jag inte lyckats acceptera och som inte kunde göra något för att lyckas en endaste dag under ett halvår. Jag ville bara bestraffa mig, men det gjorde ju för ont då värken i hjärnhinnan inte ens gick att jämföra med migränen - migränen var nästintill efterlängtad.
Detta visade sig vara mitt första test att endast umgås med mig själv. Jag misslyckades något katastrofalt och den enda person jag ogillade förföljde mig, var min skugga och lät mig aldrig vara. Jag var vid denna tid 18 år och hade alltså levt med min ångest, oro och hjärnspöken som växte mer och mer för varje dag utan en tanke på att hämma eller ta hand om mig själv.
Tiden därefter blev istället sämre och för var dag så kändes jag mer och mer värdelös.
Fortsättning följer.
Hoppas att läsningen kommer uppskattas och introducera andra att våga testa sig själva samt få er att inse att den viktigaste personen är just Du. (Har börjat uppskatta min klyschiga sida... Just för att den funkar.)
För mig började allt för väldigt längesedan, skulle tippa på 15 år sedan. Jag hade en oro i kroppen som var okontrollerbar och ett huvud som lärt sig att leva med daglig huvudvärk samt migränattacker minst en gång per vecka. Det var så jag var och konstigt nog var det ingen som reagerade, alla är ju olika. Jo, visst skickades jag på hjärnröntgen en gång per år för att värken i och runt huvudet förstås inte kunde komma bara sisådär. Varje gång fick jag det "positiva" svaret; "det är helt tomt!" Ha ha, kul. Jag är tom, helt tom. Är det så min ångest och oro visar sig på en hjärnröntgen? Tydligen.
Åren gick och min oro, ångest, huvudvärk och hjärnspöken växte. De växte till något så stort att jag inte längre kunde dölja dem. Därför försökte jag just dölja dem, för att inte visa mig svag eller annorlunda. Jag levde som mina vänner och försökte göra allt för att vara så redig som möjligt inom skola, hemma, bland vänner och i stallet. Detta funkade tills jag fick hjärnhinneinflammation. Då kunde jag inte längre röra mig och jag trodde att det var slutet, ett slut som jag inte ville acceptera. Jag hade ju "lyckats" dölja all min oro, ångest och hjärnspöken även om min migrän eller i detta fall värken i hjärnhinnan var omöjlig att dölja.
Halvåret efter diagnosen var fruktansvärt. Jag kunde inte anstränga hjärnan, dvs. läsa, titta på tv, skriva, gå utanför dörren eller tänka för mycket fanns inte på kartan. Det blev istället ett halvår med mig själv, den enda personen jag inte lyckats acceptera och som inte kunde göra något för att lyckas en endaste dag under ett halvår. Jag ville bara bestraffa mig, men det gjorde ju för ont då värken i hjärnhinnan inte ens gick att jämföra med migränen - migränen var nästintill efterlängtad.
Detta visade sig vara mitt första test att endast umgås med mig själv. Jag misslyckades något katastrofalt och den enda person jag ogillade förföljde mig, var min skugga och lät mig aldrig vara. Jag var vid denna tid 18 år och hade alltså levt med min ångest, oro och hjärnspöken som växte mer och mer för varje dag utan en tanke på att hämma eller ta hand om mig själv.
Tiden därefter blev istället sämre och för var dag så kändes jag mer och mer värdelös.
Fortsättning följer.
