Usch vad jag blev lurad. Usch, isch, osch!

Innan var jag glad, lättad och sjöng glatt med den peppande musiken som spelades i Gun(bilen) medans jag lyssnade på ett röstmeddelande:
"Hej, jag heter Lars (nånting) och ringer från Rikskrim. Vi ser att du har utfört några aktiviteter och håller på att följa upp detta. Jag återkommer snart igen när vi fått tag på mer information."
Jag stannade bilen direkt. Fick panikångest. Tog en lugnande tablett. Sms:ade kollega och sa att jag inte kom tillbaka till jobbet. Tänkte att då inget går min väg, allt går emot mig. Lika bra att åka raka vägen till psyket. Löpsedlarna kommer se ut följande; "23-årig kvinna på psyket i centrala Göteborg med Rikskrim efter sig."
Hjälp!!!!!
Körde illa kvickt hem, hur fan det nu gick till. Ringde polisen. Blev kopplad till Rikskrim och bad få tala med denne Lars som jag inte hört efternamnet på. Hon behövde efternamnet och bad mig lyssna på meddelandet en gång till och försöka lista ut hela konstapelns namn. Innan jag lyssnade på meddelandet en gång till, ringa upp henne och få prata med någon Lars på Rikskrim(som förmodligen har fullt upp med att sköta terrorantentat etc) så ringde jag en kollega:
-Jag: Har du ringt mig?
-Han: Ja, men du svarade inte.
-Jag: Pratade du in på mitt mobilsvar?
-Han: Ja.
-Jag: Sa du att du ringde från Rikskrim?
-Han: Ja.
-Jag: HAHAHAHA BUHUHUHU (skrattade panikartat med gråten i halsen och kände mig cirkus 89kg lättare).

Ja. Jag är förbaskat lättlurad. Utnyttja det inte, tack.
Gott att jag inte fick panikångest av något mindre.
Gott att jag inte har Rikskrim efter mig.
Gott att jag kunde åka tillbaka till jobbet och skämmas inför mina kollegor.
Gott. Och härligt. Nä.

Boom-shaka-lak

Tack världens bästa Moa för att du är så fin
Tack världens bästa Moa för att jag får ha dig som vän
Tack världens bästa Moa som finns för mig i ur och skur
Tack världens bästa Moa för att du är så söt så man lite smälter
Tack världens bästa Moa för att du får även de svåra stunder att bli lätta
Tack världens bästa Moa för att du får mig att skratta som ingen annan
Tack världens bästa Moa som uppmuntrar mitt trumpetande
Tack världens bästa Moa för att du gjorde så jag fixade matlåda för imorgon
Tack världens bästa Moa för att du finns

Kärlek till dig!

Väldigt givande att leva på endast godis en hel helg.
Väldigt givande att drömma att jag blir gravid varenda jävla natt.
Väldigt givande att vakna upp med migrän en hel helg.
Väldigt givande att kräkas luft en halv söndag.
Väldigt givande att inte orka umgås.
Väldigt givande att inte ha ork att åka till Anna.
Väldigt givande att ha en lägenhet som ser ut som ett kok stryk.

Mysig höst-helg. Kul.

Not.

...sen får vi leva med 11:an ett tag.

Jag ser fram emot 2011 och vågar hoppas på detta året.
Har alltid hoppats på att nästkommande år ska bli bättre och trott att det förgångna året varit det värsta någonsin.
Jag har alltid haft fel...
Åren har blivit värre med otur och hemskheter som jag inte kunnat fixa varken fysiskt eller psykiskt.
Men nu, under 2010, måste botten blivit nådd.

Men vill ändå tacka 2010 för att hittills gett mig följande:

• Att äntligen känna mig "hemma" i min egen lägenhet.
• Bli kär för första gången.
• Vågat flyga ensam för första gången.
• Två ruskigt snygga tatueringar.
• Alla lite för snygga 2:nd hand-fynd.
• Fått mig förstå hur mycket mina vänner betyder.
• Fått mig förstå hur mycket min familj betyder.
• Fått mig förstå hur mycket Anna och Simon betyder.
• Ytterligare hjälpmedel för mitt mående.
• Nikotinberoende.
• Kunna vara ensam under helger och övriga kvällar.
• Sömn.
• Fått mig att avstå alkohol.
• Mängder av lite för bra konserter.
• Överlevt obeskrivbar rädsla.
• Funnit mahjong.
• Blivit mån om mina växter och odlat chillisar.

Ska bli så jävla skönt att slippa dig 2010. Hoppas inte 2011 eller framåt gör följande mot mig:

• Känna sig tvungen att vara hemma för att man inte kan med att vara bland folk.
• Bli rådumpad.
• Behöva låna pengar när man har semester.
• Behöva låna pengar till en tatuering.
• Shoppat istället för att köpa mat.
• Betett mig vidrigt mot mina allra bästa.
• Behöva känna sig liten, rädd och i behov av sina föräldrar pga det.
• Tro att jag ska förlora Anna.
• Behöva käka piller för att må bättre.
• Börja röka och snusa.
• Behöva vara ensam hemma för att det inte känns som ett alternativ att vara på pub nykter.
• För lite sömn och för många mardrömmar under för lång period.
• Behöva avstå alkohol under längre tid.
• Bli för fäst och förälskad i låtar och artister för mitt eget bästa.
• Tro att jag ska förlora någon nära.
• Bli beroende av ett jävla spel.
• Bli manisk med mina växter och börja prata ut med dem.

Därmed menar jag att jag är rädd för de återstående 69 dagarna. Nedräkning sker varje dag viskandes så att ingen ska märka min panik.

(snart 68 dagar kvar)

Hejdå.

Att en och samma dag kan innehålla så många olika känslor.
Att en och samma dag kan börja så fruktansvärt och avslutas så fin.

Känslor som är avbockade för dagen:

• Rädsla
• Chock
• Ledsen
• Smärta
• Arg
• Lugn
• Trygg
• Trött
• Upprymd
• Glad
• Hungrig
• Nöjd
• Längtan
• Kärlek

Har säkert glömt någon förbaskad eller förbaskat fin känsla. Men ni fattar nog grejen. Händelserik!

Ja.
Vad ska jag säga...
Jag är så glad och lättad att jag knappt känner något alls. Känner mig nästintill tom.
Anna, min Anna, har ingen tumör i sin hjärna och hon är min tills den dag vi är redo för att säga farväl. Varken hon eller jag var redo nu.
Jag kommer nog aldrig att vara redo och det skrämmer mig. Men hoppas att jag känner mig starkare den dag det kommer att ske, har en stadig grund att stå på och kan stötta mig själv igenom det.

Varför skaffar man djur kan jag tänka ibland. Det är ju så fruktansvärt jobbigt när de lämnar en. De lämnar en alltid för tidigt.
Men jag vet ju att jag inte kan leva utan djur, speciellt inte Anna, hon måste alltid finnas med mig. Hon betyder så mycket att inga ord är någon idé försöka förklara det med.

Dagen har sedan det fantastiska beskedet i morse flutit på mycket fint. Har slitit som bara den på jobbet och klappade mig nöjt på axeln när jag traskade därifrån.
Hemma var det dags för att ge kärlek till en hel del tyg av olika material i min boning - tvättid! Under tiden maskinerna arbetade så städade jag glatt trappuppgången, tjuvkikade filurigt i källaren om det fanns något förråd till mig och fnös sedan lättsamt över figurerna i Paradise Hotel(något pinsamt, menvafan).
Sen - hör och häpna! - begav jag mig till Skatås och tog mig igenom fem kilometer i ett något snabbare tempo än gång och ett långsammare tempo än rusa. Jogga kallas det.

Johojo minsann!
Här är man inte så dum serrö. Jo man tackar!

Det är något som varit jobbigt i större delen av mitt liv. Jag har i hela mitt liv fram till 18 års ålder haft fruktansvärda komplex över hur smal jag varit. Har blivit retad och ingen kunde undgå mina ben till trådar, spaghetti och allt vad jag blev kallad. Att det skulle ta så lång tid att förstå hur jävla gött det var att kunna äta tre gånger så mycket som pappa och inte lägga på mig ett gram? Rutmagen som bara fanns där utan något direkt fokus på att få dit den. Att jag faktiskt inte hade behövt sätta på mig de tyngsta kläder innan jag vägde mig eller sätta på mig tre lager byxor för att få något större ben än vad jag faktiskt hade...
Det var tider det.

Sen fick jag hjärnhinneinflammation och efter det kunde jag minsann inte äta tre gånger så mycket som pappa utan att lägga på mig. Så har det vart sen dess.
I början stornjöt jag över att ha en mage som blev i tre till fyra lager när jag inte satt upprätt, inte fick på mig mina favoritjeans utan minsann fick köpa mig ett par nya i några storlekar större och att mina kinder blev stora som en hamsters efter att samlat föda för ett dygn.
Det var tider det.

Sen kom jag på att jag nog inte ville se ut så.
Kinderna har försvunnit, men de tre till fyra "magarna" finns kvar och jeansen jag inte kommer i ligger och dammar i garderoben.

Jag har den senaste månaden gått ner fem kilo. Dessa kilon har tagits från min rumpa samt bröst. Jajjemen, magen är kvar där och jag ser verkligen ut som att ha svalt en tv - fortfarande.

Ser verkligen fram emot att se min kropp om sisådär tio år; ingen rumpa, inga bröst men! en sjuhelvetes tv-mage.

Jippi

Att känna sig utanför känns ofta orättvist. Man har ingen makt. Man kan inte förändra den pågående situationen.

Daniel förklarade för mig för ett par dagar sedan när vi spenderade upp emot sex timmar bland färggranna löv, skog och Delsjön; att när han tittade på hur fint allt var kände han sig utanför. Han fick liksom inte finnas med i det fina. Han var inte något av det fina. Han hade velat vara ett träd, ett fint träd i sällskap med de andra träden. Jag skrattade åt honom först, men började förstå honom under tiden han förklarade. Man kommer nog aldrig kunna vara i något så fridfullt och oförstört.

Jag känner mig också utanför. Utanför för att jag inte har någon makt och inte kan påverka. Anna får inte vara sjuk. Det går inte. Hon är mina lungor. Hon får mig att leva. Jag orkar tack vare henne resa mig upp efter hårda fall. Hon är allt. Mitt allt.
Varför kan jag inte få påverka? Jag vill ha makt i detta, makt att kunna stoppa det onda på samma sätt som hon skyddat mig från ont. Men jag är utanför och kan inte riva eller klättra över den höga mur som står oss emellan.
Det finns egentligen inget val -  Anna får inte lämna mig. Inte någonsin, men framförallt inte nu. Jag klarar mig inte utan henne just nu.

Nej, det känns inte okej.
Ja, jag känner mig ensam.
Ja, jag känner mig tråkig som inte är med vänner på andra lång.
Ja, det är jobbigt när jag inte får tag på de jag vill ringa.

Men så är läget. Bara till att gilla det har jag förstått.

Har inte ens Simon. Känner mig pytteliten och ensam. Kan inte ens med att knacka på grannens vägg som har fest, inte kan de höra en liten mygga knacka och jag vill inte förstöra det roliga heller.
Tur att jag har mina vänner sömntabletter, det är grejer det. Önskade att de hade kunnat ge mig lite mer än sömn och helt rubbade drömmar. Men antar att det ska räcka av ett litet liv till tablett - sömn och obehagliga drömmar.

Jaja, ha det så bra då världen med alla era vänner och kära. Hälsa alla och tänk inte på mig inte - jag har ju lite piller som gör att jag är social och träffar kusligt folk i drömmar, då är man nog inte helt ensam.