Det blev mig en afton utan dess like idag.
Efter arbetsdagen halkade jag mig fram till frisörsalongen, gott att unna sig själv det samt att få komplimanger över sina långa ben och ett lika långt hår. Efter detta så, hör och häpna, åkte jag till Järntorget. Jajjemen! Var lite för tidig (som en kvinna i sina bästa år så gäller det att ha gott om tid vid vinterunderlag) så fick sätta mig på Burger King. Det var läskigt men spännande. Hoppades att inget spöke från 2:a lång skulle klampa in och det gjorde det inte heller, tack. Vågade t.o.m snegla på såna där varelser som kallas, män eller man kanske det är. Sen väckte Stina mig ur mina vildaste tankar och visade mig vägen till Pustervik. Där köpte jag en öl till Stina och en varm choklad till mig - festligt. Efter knappa timman så stod jag inte ut med min huvudvärk och klockan vankades sovdags så blev till att lämna en kär vän ensam på ett fyrverkeriande Järntorget. Förlåt!

Stina sa att jag blev nominerad till "Vän av ordning" efter min berättelse om kvällspromenaden med hunden förra helgen som slutade med att rädda hela östra Göteborg från att brinna ner, typ. Jag gick nämligen och smög i snön bakom min hållplats då jag ser att det brinner från en av papperskorgarna. Jag springer dit med vinden vinande i mitt hår och en stor livsfarlig hund tätt vid min sida. Stannar upp och frågar skrikande:
-Är det ingen som ser att det brinner här?!
Inget svar. Folket på hållplatsen tittade upp mot himlen, började vissla och vände sig sakta om från mig.
-Är det ingen jävel som ser att det brinner här?
En tonårspåg vänder sig mot mig och sa:
-Jo men det brann redan när vi kom.
-Så man kan inte släcka den då eller vaddå? Skrek jag till honom samt alla andra vilsna kottar som stod där.
Jag började utföra hjälteinsatsen och samlade ihop snö som en hamster fyller på sitt förråd. Två spårvagnar och en buss hann komma under min insats och folk stannade mest upp och tittade på mig när jag maniskt samlade ihop snö medans dussintals av svordomar for ur mig. Om det ändå kunde komma några pensionärer som kunde förstå mig, tänkte jag. Så stod där två tanter som sända från ovan och tittade på mig. Men! så skrattade de och sa:
-Är det någon som har satt eld på papperskorgen? Ho ha ha så busigt och tokigt.
-Mhmm... Det är det visst... mumlade jag ur mig.
Sen lämnade jag olycksplatsen med min stora blodtörstiga hund.
Efter detta så luktade jag rök i tre dagar oavsett hur ivrigt jag masserade in schampo och andra välluktande produkter i mitt hår. Det ni, det var tacket för att jag var polis på min gata.

Fan, tantlivet är nog lite för mycket för mig. Så mycket ansvar liksom. Måste tänka över detta än en gång om jag verkligen kan ta på mig detta ansvar som tant - återstår att se..!

Hej så länge

Jag har en gång varit riktigt bra på att bete mig socialt och snuskigt alltså inte socialt snuskig.
Men nu känns det som att jag pratar grekiska med folk, de förstår mig inte.
Jag pratar svenska, men flummar iväg med gester och kroppspråk totalt. Att jag tillbringar åtta timmar om dagen ensam i en karantän med reptiler säger väl en hel del. Att jag sedan åker ut på landet flertalet timmar för att sedan åka hem med min ensamhet för att sova;
ja då faller flera bitar på plats, jag har inget socialt liv helt enkelt.

Osocial, ingen ork att kommunicera, skrattar vid fel tillfällen, pratar med någon om samlag, lämnar rummet när jag slutat prata även om någon annan pratar etc. Ja, jag har tappat en hel del och har t.o.m börjat hitta på egna ord som jag tycker alla borde använda.
Creepy weirdo bör bli mitt nya smeknamn.

Förra veckan köpte jag iallafall en bok, vilket inte hör till vanligheterna. Tror ganska bestämt att det är den första boken jag någonsin köpt. "Alla får ligga" heter den, passande eller hur?!

Ibland slår det mig nämligen att jag pratar sex med en kollega och jobb med kompisar, får inget flyt i eller med något sällskap.
Inte därför jag köpte boken faktiskt, jag kommer få ligga om jag bara vill och kan ta mig utanför min lägenhet redo för karlarna där ute i vildmarken. Jag är rovdjuret och karlarna bytena, rädda och övervakande ser de min minsta rörelse och till slut blir det en jag faller/som faller för mig och släpas med till mitt bo. Grrr. Jättemycket grrr faktiskt.

På tal om rovdjur så liknar jag faktiskt ett mer och mer för var dag. Mitt kroppshår har fått fri tillgång över min kropp denna vinter och lever loppan mest hela dagarna. Benen ser ut som tallskogarna såg ut efter stormen Gudrun, armhålorna kammas och flätas dagligen, på huvudet växer mitt hår som som det värsta ogräs man kan tänka sig och så funderar jag skarpt på att tatuera in "anar ugglor i mossen" under troskanten min; om de öht skulle synas förstås - oroa er inte kroppshåret skötes väl sommartid.

Jaja, om du läser detta är du ju min vän och då ursäktar jag mig för mitt beteende.

Pussi

Igår när jag kom hem hade jag ingen ro att sova. Eftersom dagen blev så otroligt mycket bättre än jag trodde att den skulle bli var det som att min kropp inte kände sig hel efter att inte ha känt sig nedstämd. Då kom jag på det! En film som en kollega pratat om som han storgrät rakt igenom - den ska jag se! Tänk att få bli så hypnotiserad av en film att man tror på den och allt där i.

Jag såg den, den var fin och fruktansvärd. Men jag kände inget, det var inga känslor jag kunde känna igen mig i även om den hade med allt; kärlek, förlust, familj, frihet. Jag är glad att jag såg "Legends of the fall", den var bra men den gav mig inte det jag förväntat mig.

Inget mer med det tänkte jag. Men, så idag så hände det jag trodde skulle hända igår. Jag såg en film som jag grät något fruktansvärt i och kände allt jag ville känna; rysningar, kärlek, förlust och frihet. Filmen jag såg var "Marley and me".

Allt blir liksom så mycket enklare när det handlar om de som ligger mig närmast, djur. Deras ärlighet går inte att jämföra med kärlek man får från en människa. Det är två helt olika kärlekar.

Med detta sagt menar jag inte att jag klarar mig särskilt länge utan kärlek från människor, men utan kärlek från djur kommer jag aldrig att överleva en sekund.

Johodå, det må jag säga. Julen var inte dum i år, inte dum alls.
Den som vart dum är väl ändå jag - dramadrottningen - som irrat runt och fasat för denna högtid. Julen var väl i år.

Undrar varför 10:an bestämde sig för att ge mig en bra jul när det är det enda jag förberett mig på att inte få. Kanske hade 10:an idag dåligt samvete, att jag faktiskt inte fått vad jag förtjänat och kanske därför fick en bra jul i julklapp. Tackar som tackar i sådana fall!

Jag hade faktiskt en sån där löjligt bra och härlig dag idag. Förutom att jag vaknade med migrän, petitess! Det var bara att slänga i sig några espresso-shottar och dra till stallet med Simon och umgås med Anna. Klyschigt som fan, men det hjälper mot allt ont att umgås med Anna och Simon i Korndal.
Vi gick ut till en helt orörd äng med snö som gick upp till knäna och en sol som reflekterade så starkt i snön att vi alla fick kisa. Där satte jag mig rakt ner i snön mitt på den stora ängen bland det oändliga vinterlandskapet. Simon rullande Simon bredvid mig som sprudlade av energi och kärlek. Anna stod nära, nära och sänkte sitt huvud och lade sin frostiga mule mot min kind och blundade. Just då stod faktiskt tiden still och jag skulle aldrig ha lyckats känna någon oro, ångest eller stress hur illa jag än hade försökt.

Tack för en fin dag med min stora fina familj - jag älskar er alla så mycket!

Så kommer detta tjat om julen igen. Jag ogillar verkligen julen. Denna hysteri testar alla som inte har någon och får dem bara att må ännu sämre (som skribenten på denna så kallade blogg - inga namn nämnda).

Julen är bara till för de som har någon, alternativt några, nära och kära.
Jag har jättemånga nära och kära. Fast alla mina nära och kära har någon som är ännu mer än vad jag är. Detta gör mig ledsen och tokig på mig själv som ens tänker så.
Jag känner mig som den som sitter i ett hörn och försöker hänga med i samtal med ett ord eller två, eller som skrattar vid fel tillfälle bara för att få lite uppmärksamhet.
Så märker jag än en gång att jag sätter mig själv på prov;
"Julen! Perfekt, då ska jag ge bort så mycket jag bara kan till så många jag bara kan så att någon kanske gillar mig lite mer efter denna fantastiska(i mitt huvud; vedervärdiga) högtid. Någon? Hoho! Nänä... Jag traskar väl hem igen då, tack för maten och sällskapet."

Jag går på helspänn jämt och ständigt. Får jag behålla jobbet? Kan jag säga så utan att hon blir upprörd? Kan jag bete mig så mot någon jag knappt känner? Kommer de någonsin bjuda in mig för att de faktiskt vill istället för att de bör? Pratar han med mig bara för att vara snäll?

Vet inte hur länge jag kommer orka. Är det därför jag känner mig så utmattad? Eller håller min kropp på att lägga av på riktigt?

På återseende?
På återseende.

Tomten drar med sig en hel del fint/fult och mängder av känslor kryllar i mig runt dessa förbaskade juletider. Förutom en opassande förkylning känner jag mig lite jobbig. Lite jobbig som har flertalet hjärnspöken som gör att jag känner ett och annat som egentligen inte är jag.

Jag är en dramaqueen utan dess like och alla möjliga händelser kan jag skapa en otrolig spänning runt. Om det är härligt med fantasi? Jo, till viss mån men i första hand är det utmattande.

Ibland säger jag något som är menat mot någon och denna någon tar inte alls till sig. Istället tar en annan beskådare till sig det, inte min mening. Förlåt.

Jag känner mig ensam och utanför. Julen är jätteduktig på att få mig att känna så. Alla har någon nära att älska medans jag inte kan hantera den situationen - jag kväver dem jag älskar och de backar sakta, sakta undan mig och är till slut utom räckhåll. Känns som en förlust och den enda jag kan beskylla är mig själv, jag plågar mig själv något fruktansvärt psykiskt. Suger åt mig allt som en svamp och jag, bara jag, är boven i dramat.

Jag låtsas att mina ensamma kvällar är självbemannat och riktigt gott. Den enda jag lyckas lura med den frasen är ingen mindre än mig själv. Ha!

Blev en riktigt rörig text idag, denna rörighet är som en spegel av mitt inre.

 

Kära tomten; ge mig en snabb jul med en tomhet som jag mer eller mindre kan (låtsas) hantera.

Tack.

Ofta händer detta. Att man bara får välja ett av två behövande ting. Exempel:

Tjock och full eller smal och nykter
Pojkvän med liten snopp eller one-night-stand med bamsing
Bajsa på sig eller bajsa på ospolbar toalett bland folk man inte vill visa sin avföring för
Snusa eller röka
Vara tyst och dum eller högljudd och irriterande
Vara till lags och hamna i skiten eller lämna skiten till någon annan

Ni fattar grejen; listan kan göras lååång.


Idag fick jag valet att antingen leva med minst en migränattack i veckan eller minst en ångestattack i veckan.
Man tackar.

Alternativ 1:
Klart jag inte vill ha migrän oftare än en dag i veckan. Detta kan leda till en attack på tre dagar med fyra dagars återhämtning och så kommer nästa vecka med samma visa. Ljus- och ljudkänslig, kräkningar och ett huvud som man helst bara skulle kasta till skatorna i trädgården.

Alternativ 2:
Mina ångestattacker senaste månaderna har varit fruktansvärda. Mitt tillstånd har blivit apatiskt och jag kan varken äta, prata eller ens se mig själv i spegeln. Tabletterna har varit mitt enda stöd, främst för att jag inte bjuder in någon annan - möjligen Simon.


Men så står jag här med ett val jag faktiskt inte kan strunta i utan måste göra något åt snarast.
För stunden lutar det åt att bli väck med ångesten, men tveksamt om jag känner likadant om jag vaknar med migrän imorgon.

Jag vill gå i ide och vakna till våren, tack!

Idag har jag vunnit och förlorat på en och samma dag.

Jag vann striden. Striden om hur jag sköter mig klockan 8-17 måndag till fredag. Jag vann, jag vann, jag vann. Nästan som på lotto, blir rikare i pengar men även på att stå på mig. Bam!

Så förlorade jag även. Det var ingen strid, inte alls. Det var mer känslomässigt och oförberett. Känslomässigt besked och oförberedd förlust.
Det gör ont. Sådär ont som när man är kär i en man men han blir kär i en annan. Förlusten idag handlade inte om den typ av kärlek och inte om någon man heller för den delen. Men det är någon jag älskar. Älskar sådär mycket så man blir lite rädd att det tappas bort. Vilket det idag gjorde.
Frågan är om jag hade vunnit på att ställa frågan eller ej. Svaret hade ju ändå kommit förr eller senare, om jag hade tagit det bättre då är det ingen som vet. Men ont gör det. Jätteont.

Nu ska jag nog ta och gråta ytterligare en skvätt innan sängen stöttar mig genom drömmar och väsen.

... tänk om alla skulle bli upphetsade när man julhandlade. Att vi skulle gå omkring och inte kunna hålla fingrarna i styr, hoppa in i första bästa provrum för att mildra vår åtrå.
Kanske hade på så sätt julhetsen faktiskt blivit en uppskattad hets. Eller så hade alla par haft fruktansvärd ångest då de inte skulle julhetsa tillsammans.
"Jag är på! Någon? Nähäpp..." Jag hade fått sitta ensam i en kur och få mjölksyra i min isklump till hand.

På tal om snusk.
En god vän hörde av sig idag och ville få relationsråd.
Jag är faktiskt den man ska vända sig till gällande det. Jajjemen! Jag vet nämligen allt.
Allt som man inte ska göra alltså.
Jag är väl den människa som lyckats skrämma bort flest antal män under kortast möjliga tid.
Så; jag finns där för dig, när som.

Peace out

För bövelen!
Igår kom jag på att alla julklappar ska vara köpta inom tio dagar. Jag har hela tiden fnyst åt allt julpynt och julshopping - det är ju bara höst!!! Ja, jag har väl varit naiv och levt i min egna lilla bubbla. Men ändå!
Idag blev det mass-sms till familjen. Som svar får jag tändare och äggkopp. Inget man riktigt kan leka med i tankarna; förutom en snopptändare och en vaginaäggkopp. Nä vettefan. Så bra fantasi har jag. Min julklapps-stund på stan slutade alltså med att jag köpt ett gäng trosor och smycken till mig själv tills jag inte hade pengar kvar på kortet. "Attans, jaja då får jag väl åka hem och gotta mig med mina nya fynd."
Så jäkla gottigt blev det inte. Skrev upp alla namn som jag ska köpa till på en lapp. Det gick inte att fylla i en endaste liten klapp efter namnen.

Fan. Jävlar. Helvete.
Vänta er inget mer än en fem gammal "Se&Hör" eller ett par ingångna flipflop från mig.

Tataa

Aldrig kan det då vara någon mildare grad av saker. Allt ska vara och låta så förbaskat komplicerat.
Men från att ha gått från arbetsvägran och alkoholist så rekommenderar jag motsatsen.
Ja, jag ser allt vansinnigt svart eller vitt, pest eller kolera och dramatik som krydda. Det är jag, fastän jag lugnat mig en hel del med min vardagsdrama.

Jaja, jobbet är liksom lite väl roligt och behöver mig lite för mycket därav min besatthet.
Att inte dricka en droppe alkohol på ett år har gjort mig förbannat mallig och känslan av mogen kvinna/tant sprudlar runt mig.

Då ska man väl ta sig en tupplur så man orkar känna av vad resten av dagen har att bjuda.

På återseende

Jag kommer ihåg i gymnasiet när ordet makt togs upp. Det var förbannat intressant. Var väl egentligen det enda goda jag fick med mig från den lärarinnan, resten var ett hemligt krig mellan oss båda.
Jag har makt nu när jag sitter och skriver. Jag har makt över min dator och kan skriva och klicka mig fram var och hur jag vill.
Jag har makt över Simon(hunden) och ger honom mat när det passar mig, sover en kvart längre på morgonen fastän han ville gå ut för en timme sedan. Jag är makt för honom.
Jag har makt över Anna(hästen). Bestämmer var hon ska stå, vem som ska bli hennes bästis och hur mycket mat hon ska ha.
Jag har makt över Gun(bilen) och kan ta henne inklusive passagerare precis vart jag vill och hon/dem ska/kan inte agera emot detta.
Jag har makt på möten när jag pratar och ber att få tala till punkt fastän en högt uppsatt varelse säger emot.
Jag har makt över mig. Makt att förbättra mitt mående, hälsa och få harmoni. Fan vad klyschigt, sorry. Svårast av allt är faktiskt att ha makt över sig själv. Att faktiskt sluta upp med de saker som gör en svagare och fortsätta med sånt som man i längden mår mycket bättre av. Jag är en envis jävel vill jag lova, försök att vända mig uppochner och ut och in på samma sätt som mina hjärnspöken gör. Tyvärr, det är en svår om än omöjlig match.

Nu vill min kropp gå och lägga sig, det vill inte mina hjärnspöken. Jahopp...

Idag kände jag den värsta känslan på länge, men på samma gång en väldigt fin känsla.

Obehagligt hur mycket någon kan betyda för en. Fint, absolut.
Vi grät ihop.
Jag försvann totalt. Föll ihop. En del av mig ville dö. En del av mig ville fortsätta känna kärleken. Jag förlorade och vann på samma gång. Jag klandrade mig själv. Allt är mitt fel. Förlåt. Jag gav inte upp. Jag kämpade och gör det än. Jag klättrar uppåt oavsett hur långt jag faller. Friheten är nära, en timme eller flera år. Friheten kommer och jag ska göra den ständigt sällskap i nöd och lust.

Jag älskar dig pappa