Min fortsatta monolog.
Jag älskar att stå i centrum. Jag vill höras mest, vara snyggast och säga de roligaste skämten. Diskuterar mer än gärna så länge det inte handlar om politik, där är jag dålig på att diskutera då jag mest blir arg och tycker att alla är helt jävla dumma i huvudet om de inte är gröna eller röda. Om de är gröna och på gränsen till blå blir jag röd i ansiktet av ilska och för att tydliggöra min sida.
Men! Oftast slutar det hela ensamt. Jag promenerar hem ensam och bredvid mig går lyckliga par, olyckliga par, några som går hem för en natt, några som haft flera nätter ihop men mycket sällan någon som går hem ensam. Varför är det så? Är folk så jävla rädda att vara ensamma så de bara har någon i väntan på någon annan? Hur vågar man riskera något sådant? Det finns ju ändå en 50% risk att bli dumpad. Den smärtan skulle jag säga är näst intill värre än hjärnhinneinflammation, brusten blindtarm och tarmvred.
Jag är så jävla rädd för att någon skall lämna mig ensam, därför lämnar jag alltid ensam innan någon annan lämnar mig. Detta har gjort att jag vant mig vid ensamheten och gillar den. Det enda som är dåligt är alla tankar och grubbel som uppstår, sånt skjuts upp när man är med någon annan alternativt kan ventileras.
Jag tror inte att alla kommer finna någon. Jag tror t.ex. inte att jag kommer finna någon. Om det är att jag är för hispig, snygg eller öppen för att någon aldrig kommer kunna stanna hos mig en längre tid kan jag inte svara på. Jag skiter faktiskt i det. Om jag vill träffa någon eller inte träffa någon vet jag inte heller. Det enda jag vet är att jag inte vill leta och att jag är prio 1. Om jag blir kär så blir denna man en bonus i mitt liv, men jag är fortfarande vinsten.
Jag känner mig lugn med att inte gifta mig, köpa villa och sedan skilja mig. Det enda jag bestämt mig för är att jag vill ha barn och det går att lösa även när man är ensam. Nej, just där kommer jag nog inte följa min mammas råd "det är bara att åka ner på stan ikväll, ta med en kille hem och vips är du med barn!". Känner att det nog bör planeras bättre än så, men om det blir sista utvägen så visst.
Nu ska jag fortsätta snacka skit med mig själv, dricka öl och kolla på Californication. Jag är ju faktiskt långt in i Dalslands skogar, annars hade jag varit på väg hem ensam om några timmar och det känns inte lika lockande.
Ps. Om du aldrig lyssnat på The Black Keys eller om du har lyssnat på dem men inte uppskattar det du hör då är du tondöv, din stackare...
Kommentarer
Trackback
