Nothing was stolen.

Nej, rent fysiskt är jag inte bestulen. Men rent psykiskt är jag det. Jag ger och ger men får aldrig något tillbaka. Fel av mig att säga så, då jag träffat många som ger tillbaka men aldrig den personen man förväntar sig få något från.
Jag är fantastiskt bra på att leva ensam, vara singel och varken höras eller synas. Jag trivs så. Trots att 97% av alla män jag träffat aldrig gett mig mer lycka än dess motsats så dras man dit igen, dras till det där äckliga träsket.
Det är inte bara träsket som är äckligt, utan träsket förvandlar alla i det till riktiga äckel. Alla lever ett falskt liv och kan aldrig säga exakt hur de känner. Vi som är utanför träsket är singlarna, det är tydligen inte okej att vara utanför det där äckliga träsket. Det som är okej däremot är hur alla skall formas för att bli accepterade och få fullpott på checklistan i äckelträsket. Man struntar i att ta upp sådant som gör ont, man låter sig behandlas lite hur som enbart för att få ha kvar honom eller henne och man ignorerar helt och hållet de som inte gav ett perfekt första intryck.
Tragiskt. Det är tragiskt att så många har och kommer gå om miste mig. Jag är perfekt. Inte perfekt i träsket, men utanför i den riktiga världen där man pratar med varandra, faktiskt får balla ur och säga saker och ting öppet - här är jag idealet. Synd bara att jag börjar ge upp. Om någon skulle rädda mig skulle det behöva vara som i en film, där den manliga huvudrollen gör allt enbart genom att acceptera mig och kämpa för vår relation. Det vore så fint.
Men istället är jag inte såhär stark varje dag, utan jag kommer spendera många timmar i träsket. Där kommer jag aldrig finna det jag behöver. Om jag finner det jag tror att jag behöver där så har jag förlorat mig själv och min heder.
Jag är en rolig tjej, lyssnar på bra musik, gillar bra filmer, vill hjälpa andra och på så sätt bli hjälpt, jag är inteligent och sist men inte minst så är jag för jävla snygg. Jag har långa smala ben, stora ögon, perfekta kindben och en rumpa att dö för. Om jag börjar bli allt för anpassningsbar så kan det hända att jag befnner mig i träsket; är du rätt så drar du upp mig om inte så kommer du göra mig illa.
Hejdå och hoppas vi ses ovanför träsket, för alltid.

Välkommen till verkligheten!

Jag kan bli lite förvånad över hur folk tänker. Hur ofta? Väldigt ofta, men nu tänker jag på en specifik sak; när man vet att man valt rätt.
Tänker på rätt val gällande partner. Vissa tror tydligen att när man finner den rätta så vet man det för att det är en dans på rosor samt nemas problemas med något.
Jag skrattade högt men inte så länge första gången någon sa det till mig. I min verklighet, som inte är så jävla ljuvlig och där jag fått klättra länge och högt för att få ett gott resultat, finns inte detta på kartan.
Jag räknar liksom, med mina erfarenheter, med att inget någonsin kommer vara lätt och ger därför inte upp om jag t.ex. inte blir kär vid första ögonkastet. Nu finns det heller inte på kartan att jag blir kär vid första ögonkastet då jag enbart varit kär i två stycken och det tog lite tid innan just de känslorna yttrade sig.
Jag trodde att det var jag som hade livlig fantasi och levde mig in lite väl obehagligt i filmer.
Exempel 1; åker förbi en vägarbetare och är bombsäker på att det är Ryan Gosling som har flytt lyxlivet i Hollywood för att få leva i gråa Göteborg med mig.
Exempel 2; jag tror att jag är Wolverine. Hör och kan lukta mig till saker innan Simon när vi är ute på kvällspromenad.
Tydligen finns det dem som tror på än farligare ting från filmer; kärlek vid första ögonkastet och en mjuk dans på rosor. Jag säger inte att detta inte finns, utan snarare att det är väldigt unikt och att det förmodligen inte är något man ska vänta på. Då kan jag lika gärna vänta på Ryan Gosling alternativt att få fantastiska polisonger och knivar som sticker ut från händerna när jag blir lite arg.
Jag är en bitter själ och en naiv sådan. Har svårt att förstå när någon flirtar med mig samt när jag flirtar med någon. Om en karl frågar om vi ska åka hem och dricka te kl. 3 på morgonen så sätter jag så gärna på två koppar te men då närmanden påbörjas så utbrister jag istället "hold your horses!".
Så alla ni som valt bort mig för att det inte känts rätt, ja ni är ett gäng. Samt alla er som jag valt bort för att ni tydligen inte ville dricka te trots allt. Det blir nog bra till slut, jag finns ju kvar här bitter och naiv så förloraren må vara mig själv även om jag står med högsta vinsten; Moi!

En "inte för bra" singel.

Idag kom det fram tyst ur min mun; jag är en riktigt bra singel. Efter tänkande och samtal så kom det fram att jag inte är för bra, vilket är bra.
När jag är med enbart mig och ger mig själv enbart den närhet av en kille, såsom tankar och drömmar; då funkar jag som allra bäst. Jag är jag, jag lever som jag vill och åker hem med världens bästa ligg - mig själv.
Jag har under mitt hela liv bara en gång och då under sisådär två månader mått riktigt hälsosamt med en kille jag dejtat. Då man inte behöver tänka till lite extra, tänka på hur vi sa hejdå senast vi skildes åt eller undra över varför han inte svarade på sms:et som jag skickade för 23 minuter och 44 sekunder sedan. Det var så vackert, fridfullt och alldeles underbart. Det är mitt mål till alla relationer framöver oavsett om det är vänskapligt eller mer. Jag ska bara känna efter hur jag mår utav det och om det skulle komma upp minsta lilla oroande tanke så ska jag ventilera denna.
Jag har förstås varit en lite för bra singel. Det var när jag nappade på kostymnissarna, somnade till illaluktande dreads och smekte en "bad-guy" över hans synbara ärr. Där är jag inte längre och det var inget fel på den tiden, inte alls. Jag levde loppan och fick all bekräftelse man kan önska sig. Men, någonstans i alla röra glömde jag av mig själv och vad jag faktiskt ville. Min hjärna visste vad den ville ha: en kille! Mitt hjärta visste vad jag ville: en kille! Men vad ville jag egentligen? Jag hade ingen aning, förutom att jag inte stod ut en sekund med enbart mig själv.
Nu ska jag sova, nu kan jag sova efter att ha fått ventilera mig ännu en aha-upplevelse.
Godnatt och ja, Love is strange...

Hur män kan påverka mig positivt.

Med min tillfälliga vardag blir jag upplyft över de märkligaste, mest lustiga samt petitessliknande händelser.
Dagens höjdpunkt för mig igår var min nya granne.
Förmodligen en granne som är yngre än mig och som har ett stadigt förhållande. Men! inte brydde sig mitt psyke om det inte. Istället välkomnade jag honom varmt inför hans far och stod lite för länge och pratade (kan jämföras med när man ger/får en liiite för lång kram där den andre lugnt med bestämt börjar lossa den kramande individen).
När jag kom upp till min lägenhet började jag städa, frenetiskt. Ringde Anna och pratade kvickt och i falsett. Städade, gnuggade och log.
Det var väl egentligen det hela och det räckte, närmare någon snygg kille vill jag inte komma för tillfället. Istället får grannen, liksom alla andra killar som vill åt mig (såååå många) jobba på det som fan. De ska minsann inte tro att de kan påverka mig positivt eller få mig att prata i falsett efter ett möte med dem.
Det finns flera sätt att närma sig en granne. Ett förslag är det gamla vanliga; låna mjölk eller socker. Ett annat sätt är att lämna ett kontrakt i hans brevinkast där det står tydligt att den nyinflyttade är skyldig att presentera sig inför sina grannar. Naken. Med start på grannen som bor snett över/under sig.
Blir ganska fascinierad av mig själv; knappa 25 år och redan en snusktant. Bring it on you NILF (Neighbors I'd Like to Fuck)!
Boomshakalakk!

Känslor som svallar samt svalnar.

Har det senaste träffat flera som inte känner det som de förväntar sig, vill, eller bör känna i olika situationer. De flesta av dem har varit killar som helt enkelt inte "får till" den där känslan som de så gärna vill känna.
Ett bra exempel är när de träffar en tjej. Allt känns jättebra, hon är jättebra och han vill bara bli tokkär och leva med henne för evigt. Men inget händer med de där känslorna.
Man ger det tid men måste avlsuta det då den förväntade känslan inte dyker upp när den borde.
Man ger det en chans och har ett förhållande ändå, men efter ett halvår eller ända upp till ett år så måste det avslutas för att känslorna höll sig inte fast som de borde ha gjort.

Min teori är att det är något som hänt tidigare i livet - tio år sedan, ett år sedan, en månad sedan - som inte har tagits itu. Ibland är det något självklart men för andra kan det vara något som ses som en petitess men som ändå är något hjärnspökena hakat upp sig vid.

Om det inte tas itu så kan det yttra sig på olika sätt. Man kan känna olika känslor väldigt mycket mer än vad man tidigare gjort eller så blir känslorna väldigt neutrala och i vissa fall obefintliga. Oavsett så är det frustrerande.

Känslorna som man känner när man börjar bli förälskad är väldigt enkelt att jämföra sig med samt att många utav oss känner på liknande sätt då. Jag tror därför att det ofta är då man märker att något inte känns eller är helt rätt oavsett hur mycket man försöker och på alla olika sätt man än försöker.

Självfallet kan det vara så "enkelt" att just den tjejen eller killen man träffat inte är den rätte. Men finns det verkligen någon som är den rätta? Också något man kan fundera över.

Än en gång; undersök grunden till problemet. I de flesta av fallen går inget att lösa genom att bara gå igenom ytan, dock är det ju väldigt mycket enklare, utan man måste gräva sig ner till grunden och se vad som gömmer sig där. Var beredd på att den verkligheten kan vara ytterst skrämmande och tuff. Viktigt är att få ur sig det man känner, tänker och agerar antingen genom att skriva av sig eller att prata med någon man faktiskt kan ventilera allt det där med - kompis eller i vissa fall kan även psykolog eller liknande vara i behov.

Bra text finns i denna låten;

"What you want might make you cry
What you need might pass you by
If you don't catch it,
If you don't catch it,
And what you need ironically
Will turn out what you want to be
If you just let it,
If you just let it."

Lovely loneliness.

Detta kom mitt huvud på igår kväll när jag skulle sova:

My bed is colder without you next to me,
but the space without you might be what I need.

They always told me not to be alone,
that in the end the loneliness would win my heart.

But the truth is; myself is the only one I need.
If I'll ever meet someone like you again that'll just be a bonus.

Now, I'm just glad I won the loneliness's heart.
The loneliness'll never win mine.

Lovely loneliness.

Sorglustig verklighet.

Gårdagen är ju sjukt tragikomisk. Har bara flinat åt allt elände idag. Skrikit ut mina problem till mina kollegor och de har inte kunnat göra annat än att sitta tysta med en ledsam men än dock en så förvånad min.

Men har ändå lyckats ta tag i mina problem idag, några iallafall.
Har skött mig exemplariskt på jobbet, om jag räknar bort att jag kom tre timmar för sent.
Har ringt bilverkstan och Gunnar kommer lämnas där imorgon bitti.
Har bokat tid hos veterinären för Anna.
Så har jag bara tänkt lite jättemycket på honom.

Morgondagen kommer bli fantastisk, frugan och jag ska sitta barnvakt.
Helgen kommer bli näst intill lika fantastisk med Yoda på flykt från Göteborgs-helvetes-hålan.

Jag är bitter, självklart. Bitter som fan.

Låtar om mig, och dig.

Jag har alltid försökt så mycket jag bara kan med allt jag gjort. Har aldrig velat avlsuta något halvdant eller känna att jag inte försökt innan jag ger upp. Detta är en väldigt bra egenskap i många stunder, dock tar det på en väldigt mycket när man tar ut sig helt utan resultat.

En enkel liknelse är när jag äter, måste äta upp allt. Inte ett riskorn får finnas kvar och helst av allt skulle jag vilja slicka rent tallriken för att få ett riktigt tvärt och ordentligt avslut på måltiden.

En annan liknelse är på min arbetsplats. Där kämpar jag alldeles för länge för att få det så bra som möjligt för mig, mina djur och mina kollegor. Ingen kämpar som jag gör och alla vet att de inte behöver kämpa som jag gör, eftersom jag sköter den striden. Trygghet för många, störningsobjekt i andras ögon och fruktansvärt för mig när det i slutändan oftast (förstås) slutar som de högre uppsatta ville och allt jag har kvar är utmattning och vrede.
En perfekt tjej om man är ute efter att bränna ut sig..?!

Så är det detta med denna kärlek som alla vill ha men ingen som riktigt klarar av. Själv har jag alltid haft och kommer nog alltid ha otur inom detta. Har kommit till den punkten att jag gett upp, att jag klarar mig själv bara jag har mina vänner omkring mig.
Men så är det ju en viktig närhet som, iallafall inte jag, har med mina vänner. Närheten när man somnar i någons famn, närheten när man vaknar upp i dennes famn, närheten att någon vill träffa en oavsett tid på dygnet och oavsett hur man ser ut samt allt det intima man delar med varandra.
Jag är bara så fruktansvärt naiv från början till slut. I början är det ju ofattbart att någon ens har ett intresse för mig. När detta börjar lägga sig, efter ganska många veckor eller månader, så är det alltid samma visa.
Han har träffat en annan.
Han är fortfarande kär i sitt ex.
Han har flickvän.
Han kan inte sluta tänka på en gammal flamma etc. etc.
Just då försvinner jag mentalt och lägger all min tid på honom.
Visar mig överlycklig att han träffat någon annan och önskar de all lycka.
Lovar att jag håller alla tummar jag har över att exet vill ha honom tillbaka, vilket hon ju måste vilja - han är ju världens bästa kille!
Den flickvännen måste vara värd att satsa på, stå på dig och jag stöttar dig alltid oavsett vad som händer.
Ta i tu med flamman för fanken, det måste vara något visst med henne och inte värt att slösa bort andra tjejer inlusive mig själv på.

Det är precis detta som de senaste killarna jag träffat velat höra. Alla har lyckats, kanske tack vare mig?! Men jag är förevigt glömd. Inte ett svar kan man få eller en blick att dela.
Detta tar så hårt på mig att jag ger upp och när jag tänker tillbaka och läser mina blogginlägg samt dagbok så förstår jag inte varför jag utsätter mig för det igen, igen och igen.
Jag ger så mycket, alldeles för mycket mot vad jag har. Hade önskat ett byte där jag får tillbaka allt det jag ger och att all den tid jag spenderat lyssnat på dem vore ömsesidig. Men nej, så funkar det tydligen inte.

Sen vet jag, självklart, att jag inte är Guds bästa barn och det är inget jag eftersträvar heller. Men något jag är bra på är dels att lyssna, dela med mig och vara ärlig. Kan man inte få iallafall liiite cred för det? Snälla...

Vän blir till ovän.

Man kan ju som alla vet ha olika typer av vänner; bästa vän, vän på arbetet, pojk-/flickvän, öl-vän, promenadvän etc.
Man respekterar sin vän oavsett vilken typ av vän det är, förutom en av ovanstående: pojk-/flickvännen.

Det är inte samma respekt vänner emellan när kärlek är inblandat och jag kan verkligen inte förstå varför..?
Anledningen må vara att känslor, som man (oftast) inte känner för andra vänner, är inblandade. Men borde man inte visa desto mer respekt då? Att någon känner något för en person som kan vara den finaste men ändå den farligaste känslan av de alla. Det borde väl räcka för att få tillräckligt med respekt. Fel!

Man kan, nästan alltid utan problem eller komplikationer, vid eller efter den första träffen vara ärlig och säga att det inte blir någon mer träff. Mycket enkelt, faktiskt.

Nästa steg (som förstås kan hända vid första träffen) ger tydligen helt andra följder; man har varit nakna, intima och könsorganen har mötts. Här slutar även en stor del av respekten. Då är det nämligen så att man inte alls, om känslor skulle försvinna eller dylikt, visar samma respekt och säger det. Att ej svara vid telefonsamtal, sms eller undvika personen som har haft träff med ens könsorgan är inte ovanligt.
Här försvinner vänskapen och istället för att tala direkt med personen som det gäller så vänder man sig bortåt, till sina andra typer av vänner. Man snackar, tänker och diskuterar ihop hur det kunde bli så. Men egentligen så har man ju bara en vän som kan svara på det, men den personen visar ingen respekt som ens andra vänner gör och orsaken är att dennes könsorgan har hälsat på ens eget.

För visst skulle man bara ringa upp en annan kompis om den har betett sig dåligt, svarat kort på ett sms eller undvikit en på stan? Man skulle ringa och fråga vad som står på och förmodligen bett om ett möte för att avdramatisera det hela. Man skulle inte ha väntat i två dagar för att få svar på ett sms som ändå visar sig göra en besviken. Nej, man skulle ringt upp eller ta första bästa buss till vännen.

Så finns ju alla dessa förbaskade "regler" som enligt mig bör undvikas. Jag säger inte att det har gått bättre för mig utan detta spel med orimliga regler, men det har heller inte gått sämre. Enda skillnaden jag känner är att jag gått rakryggad ur den "förstörda", glömda vänskapen av den enkla anledningen att jag var mig själv och gjorde som jag kände (med viss inverkan och stöd från övriga vänner).

Så mina vänner, oavsett typ av vän, var så vänliga och var en vän.

Romantik. Ja eller nej.

Aldrig har jag varit romantisk av mig. Det är något jag ogillat, skämts över och aldrig velat uppleva. Nu börjar jag dock tro på det... Kanske är det båtturen över Medelhavet, Bon Iver i öronen och Paulo Coelho's ord som får mig att längta eller så har jag kommit dit. Dit i livet där jag faktiskt kan uppleva och få något utav det utan att ha en vilja att det ska ta slut under stundens hetta eller en vilja att glömma det innan stunden är över. Kanske har jag nu fått den ro och trygghet i mig för att jag ska kunna tillåta mig själv att testa och få må bra av det.
Jag är medveten om att orden jag skriver låter överdrivna och lite väl klyschiga för att komma från mig, men en sak som jag lärt mig för längesedan om mig själv är att jag är fantastiskt bra på att lura mig själv i tankar och handlingar. Dock kan jag aldrig ljuga för mig själv eller någon annan heller för den delen när mina tankar blir till nedskrivna ord. Då har jag en skyldighet att tro på det jag sedan läser och efterleva det så bra jag bara kan, självklart med förståelse att jag kan misslyckas och att slutet kan se annorlunda ut än jag från början tänkt mig. Huvudsaken är att jag står för mina handlingar och förhoppningsvis lärt mig utav det. Då, är jag nöjd.

Trasdocka

Jag är förmodligen den personen som Gud och Djävulen tillsammans beslutat ha som trasdocka. Hängandes i trådar styr de mig till personer som jag åter ska få känna hur liten och maktlös jag är.
Jag ska minsann förstå att jag är en av dem som inte kan bli helt lycklig. Kärlek, pengar och frihet är det väl man säger. Jag kan väl inte bocka av någon utav dessa mer än lite halvt frihet; singlarnas djävulsgudinna.

Än en gång får jag hopp. Hopp av någon som är precis som alla andra. Precis sådär som har någon annan som är snäppet mer intressant än mig. Jag får än en gång stå med den vita näsduken och vinka åt dem med all min lycka.
Lycka har jag ingen, inte det minsta. Önskar ingen människa lycka gällande kärlek. Endast för att jag sett de allra värsta sidor. Sidor som jag hade kunnat fylla en hel bok med. En bok där folk hade skrattat åt mitt elände. Ett elände som jag själv skrattar åt efter en tid, dock mest för att jag aldrig kommer få vara den som blir avvinkad vandrandes iväg ihop med någon annan.

Den bitterljuva sanningen.

Vår, sång och brunst.

Igår kände jag hur våren var på väg. Solen liksom värmde, jag kunde höra männens dova parningsläten och känna en frän doft feromoner överallt. Känner mig som ett djur som vaknat ur dvala och är redo för männen.
Bam!

Rå, brutal och en känsla över att jag överskrider en viss gräns. Men va fan, vi är ju faktiskt djur. Tror knappast att jag har gått med i en dejtingsida eller blivit utfrågad på annat håll bara för att liksom. Nej, nej, nej. Det är ju nu vi vill att våra gener ska gå vidare och dela dessa med en annan.

Det har liksom inte gått att undgå männens blickar till andra män, männens blickar till kvinnor eller kvinnors blickar till andra kvinnor. Det är nu det smäller och inte en jävel verkar fatta varför man blir kåt en onsdagsmorgon på en spårvagn.

Det är luuugnt.
Se så, ut och sexa runt med er!

Jagad men modig

Jag är jättebra på att jaga. Jaga vänner, dejters ex och karlar.
Jag är från en början offret. Han tog faktiskt steget att höra av sig. Han tog faktiskt steget att föreslå att vi ska ses. Modigt som fanken!
Sen är jag förstås också modig som hakar på idéen och möter upp honom på bestämd plats. Efter detta ändras allt.

Jag blir tokig, galen och fascinerad. Tokig att han är intresserad av mig. Galen och vägrar släppa honom. Fascinerad av honom och allt där till.

Sen börjar jakten. Jakten efter honom, hans intressen och hans svaga punkter. Jaga, jaga, jaga. Liksom en panter som springer efter sitt byte och blir utmattad oavsett vinst eller ej.

Det är där jag brukar hamna och jag stannar alltid för sent. Stannar långt senare än jag borde. Utmattad, misslyckad och ensam.

Det är just därför jag inte orkar. Orkar inte träffa någon man. De kräver för mycket ansvar, tid och energi. Istället för att, som man efter en jakt känner sig; utmattad, misslyckad och ensam så känner jag mig nu utvilad, lycklig och fri.

Det är så mycket värt att känna såhär så att det hela "dejtandet" blir som en riktigt usel och onödig film.

Förväntan

Jag har lite ångest för mitt senaste inlägg. Det var riktigt uselt och tråkigt. Skrev bara för att jag trodde att jag var tvungen. Men det är det ju ingen som bestämmer det förutom jag själv - även om datorn kan vara riktigt envis och vägra släppa tangenterna från mina fingrar.

Eftersom jag är en dramaqueen utan dess like har jag nästan ständigt oändliga förväntningar.
Minns en gång när jag dejtade en kille. Vi hade bestämt nästan en vecka i förväg att han skulle komma hem till mig och att vi då skulle ha en riktig hemmakväll. En timme innan han skulle komma hörde han av sig och sa att han inte kunde komma. Jag tänkte genast att han bara lurades och visst skulle knacka på dörren fast lite senare och ha med en bukett blommor eller kanske nya underkläder till mig.
Jag satt spänt och väntade, rufsade om håret lite extra för att inte se för fixad ut, tog på mig lite mer parfym och satte på mig mer avslappnade kläder så att han inte skulle tro att jag faktiskt visste att han skulle komma. Så väntade jag.
Fem minuter. En kvart. 20 minuter. 45 minuter. 1½ timme. 2 timmar. 4 timmar.
Är det stopp i spårvagnstrafiken kanske? Eller vill hans son inte vara hos sin mamma utan sitter i hans famn och gråter? Kanske hittar han inte de perfekta blommorna eller underkläderna i min storlek.
Jag borstade tänderna för femte gången under kvällens gång. Tände lampan på nattduksbordet. Lade mig i sängen och väntade istället där.
Tio minuter. 25 minuter. 50 minuter. 1 timme och en kvart. 1½ timme. Sen somnade jag ensam och inget nattligt besök väckte mig.
På morgonen bestämde jag att detta var sista gången jag skulle ha så höga tankar och höga förväntningar om en man.

Tyvärr höll jag inte detta...

Att hjälpa sig själv på traven

Att bli dissad, lämnad eller rådumpad är inget man hoppar i höjden för. Jag vågar ändå säga att jag är erfaren inom detta ämne och det jag lärt mig under åren är;
säg precis hur du känner.

Jag brukar säga alternativt skriva(beroende på hur sårad jag är) allt fint jag tyckte med killen och om det var något som var extra bra, exempelvis sexet. Det viktigaste för att faktiskt glömma det så fort som möjligt är dock vad jag tyckte han gjorde fel, hur dåligt han faktiskt fick mig att känna och må. Jag har såpass bra självinsikt att jag även brukar skriva vad jag gjorde fel, men att det förstås inte gör hans beteende rätt för det.
Om fallet är så att jag skriver det till honom, oftast i mail men ibland även i brevform, så uppmanar jag att det jag skrivit inte är nödvändigt att svara på. Vissa vågar sig på att svara på det, eftersom det ändå inte är mellan fyra ögon, medans resten dvs. 99% igonerar det totalt. Även om jag vet att han faktiskt har läst det och även om jag är fullt medveten om att jag tydligt nämnde att det inte var till för att svara på så kan jag bli tokig på att inte få ett svar ändå. Ett "jag har läst det du skrivit" räcker, det lugnar mig för all framtid. Svårt det där och om jag tänker efter så har jag faktiskt någon jag även nämnt att "du kan väl bara svara mig att du har läst det" bara för att jag vill ha den pyttelilla bekräftelsen.
De gånger vi har träffats för att prata om det så brukar jag alltid skriva ner hur jag känner innan. Detta är dock en vana för mig, att skriva när jag behöver sätta ord på mina känslor, tankar och tämja mina hjärnspöken.

Bli heller inte livrädd om du tror att "er tid" aldrig har hänt, det är fullt naturligt(enligt mig) att känna så när man inte hört ett knyst sedan han berättade att han träffat någon annan. Att det som hände under den där månaden/halvåret/åren kanske aldrig har hänt, att allt kanske bara var en dröm.

Det bästa av allt, johodå det finns faktiskt något bra, är att man lär känna sig själv. Man blir tvungen att känna. Oavsett hur mycket man än försöker att smita från det, desto längre man väntar desto hårdare blir smällen när den väl kommer.

(Kan även nämna att fysiskt våld är underskattat. Utnyttja det. Man får säkert inte skriva så, men psykiskt våld är 100 gånger värre.)

Bam!

Bokstöd

Som jag nämnt tidigare så läser jag för tillfället boken "Alla får ligga".

Igår läste jag om hur man bäst kan lära sig läsa av kroppspråk vid ett första möte med någon så som tonläge vid samtal, blickar, rörelser etc.
Det stod egentligen bara en sak;
avstå alkohol.
Och jag som inte vågat gå på date endast för att jag inte kan ta de där två vinglasen innan man ska träffa killen.
Att jag läste detta gjorde att jag kände mig lättad. Dels att det faktiskt går att gå på date utan alkholintag men främst att man på så sätt läser av personen bättre - vilket är det roligaste jag vet! Läsa av en person endast genom att titta på honom/henne är så spännande och lärorikt.

Tack boken för ditt stöd.

Det man inte vet...

...har man heller inte ont av.

Ibland tror jag 120% på det.
Ibland vill jag veta annars spricker jag.
Om jag får reda på något som nästan kväver mig av nyfikenhet så blir jag antingen lättad, obrydd eller helt förtvivlad.

Jag blev kär för första gången tidigt i 2010. Kände på mig under månadernas gång att något inte stod rätt till och jag vågade inte tänka på det värsta som kunde hända. Men så hände det;
han hade träffat någon annan.
Jag försvann. Försvann ner under mark och jord undan liv och ljus och stod helt ensam och såg saker hända som jag inte kunde förändra.
Ena dagen kände jag mig lättad att det var över, behövde inte oroa mig längre. Andra dagen sprack jag och ut kom ingenting.
Inte ett livstecken kunde jag få från honom och jag trodde ett tag att halvåret vi sågs inte hade hänt. Så verkade iallafall han känna.
Under varje dag som gick började jag gilla honom allt mer och mer. Detta skrämde mig. Jag tog kontakt med andra män för att släppa en del av fokuset på honom - detta funkade. Andra blev intresserade av mig och han jag var kär i blev svartsjuk. Jag träffade bl.a. världens bästa kille. Kommer nog aldrig träffa någon så bra igen, men just då var jag inte intresserad. Jag såg bara en annan och hela min värld kretsade runt honom. Den felfria killen gav till slut upp eftersom jag inte svarade på varken sms, samtal eller mail. Jag var nöjd, jag visste ju vem jag ville ha. Men så en dag i början av juni hände det jag alltid, och speciellt första gången jag blivit kär, fruktat. Han hade hittat någon och jag hade förlorat både honom och en ännu bättre kille som jag inte såg pga mitt kärlekskranka beteende.

Jag kan inte sluta tänka på hur det hade varit om jag fortfarande hade träffat honom jag gillade så innerligt. Kan heller inte sluta tänka på hur det skulle ha varit om jag isället fallit för den felfria killen. Detta tar så otroligt mycket energi och som är omöjligt för vilken människa som helst att bära runt på. Jag har börjat släppa det mer och mer men ibland faller det ändå över mig och då känns tiden oändlig och omgivningen blir kall och onåbar.

Men än en gång säger jag till mig själv;
det man inte vet har man heller inte ont av.

RSS 2.0