Aldrig har jag varit romantisk av mig. Det är något jag ogillat, skämts över och aldrig velat uppleva. Nu börjar jag dock tro på det... Kanske är det båtturen över Medelhavet, Bon Iver i öronen och Paulo Coelho's ord som får mig att längta eller så har jag kommit dit. Dit i livet där jag faktiskt kan uppleva och få något utav det utan att ha en vilja att det ska ta slut under stundens hetta eller en vilja att glömma det innan stunden är över. Kanske har jag nu fått den ro och trygghet i mig för att jag ska kunna tillåta mig själv att testa och få må bra av det.

Jag är medveten om att orden jag skriver låter överdrivna och lite väl klyschiga för att komma från mig, men en sak som jag lärt mig för längesedan om mig själv är att jag är fantastiskt bra på att lura mig själv i tankar och handlingar. Dock kan jag aldrig ljuga för mig själv eller någon annan heller för den delen när mina tankar blir till nedskrivna ord. Då har jag en skyldighet att tro på det jag sedan läser och efterleva det så bra jag bara kan, självklart med förståelse att jag kan misslyckas och att slutet kan se annorlunda ut än jag från början tänkt mig. Huvudsaken är att jag står för mina handlingar och förhoppningsvis lärt mig utav det. Då, är jag nöjd.