När jag är med enbart mig och ger mig själv enbart den närhet av en kille, såsom tankar och drömmar; då funkar jag som allra bäst. Jag är jag, jag lever som jag vill och åker hem med världens bästa ligg - mig själv.

Jag har under mitt hela liv bara en gång och då under sisådär två månader mått riktigt hälsosamt med en kille jag dejtat. Då man inte behöver tänka till lite extra, tänka på hur vi sa hejdå senast vi skildes åt eller undra över varför han inte svarade på sms:et som jag skickade för 23 minuter och 44 sekunder sedan. Det var så vackert, fridfullt och alldeles underbart. Det är mitt mål till alla relationer framöver oavsett om det är vänskapligt eller mer. Jag ska bara känna efter hur jag mår utav det och om det skulle komma upp minsta lilla oroande tanke så ska jag ventilera denna.

Jag har förstås varit en lite för bra singel. Det var när jag nappade på kostymnissarna, somnade till illaluktande dreads och smekte en "bad-guy" över hans synbara ärr. Där är jag inte längre och det var inget fel på den tiden, inte alls. Jag levde loppan och fick all bekräftelse man kan önska sig. Men, någonstans i alla röra glömde jag av mig själv och vad jag faktiskt ville. Min hjärna visste vad den ville ha: en kille! Mitt hjärta visste vad jag ville: en kille! Men vad ville jag egentligen? Jag hade ingen aning, förutom att jag inte stod ut en sekund med enbart mig själv.

Nu ska jag sova, nu kan jag sova efter att ha fått ventilera mig ännu en aha-upplevelse.

Godnatt och ja, Love is strange...