Kärlek vs. Hat
Jag blev bara så känslosam.
Lyssnade igenom min röstbrevlåda och så satte allt igång.
Tänk alla fina ord man får, dagligen. Varför är man så dålig på att fokusera på de fina, varma stunderna?
Och varför är man så duktig på att fokusera på när något är orättvist och gör ont?
Jag önskar att jag varje dag kunde bli så berörd som jag blev idag av de fina röstmeddelandena. Att man tog åt sig och levde av dem, endast dem.
Är hos min farmor nu. Finns ingen som ger så mycket kärlek och värme som hon. Finns heller ingen som värmer mitt hjärta mer än på det sätt hon gör. Jag hade överlevt vad som helst bara med den värmen.
Det värsta jag vet är när någon är arg, irriterad eller ogillar mig. Jag bekämpar för att kunna bevisa dem motsatsen. Skulle kunna fly, vara förevigt stum eller blöda för det. För mycket energi läggs ner tills någon tar ner mig på jorden och förklarar att det inte är jag som gjort fel, att jag ska stanna antingen stridande eller uppgiven (dock rakryggad).
Än en gång känner jag en saknad efter någon jag inte har. Någon som ger mig den där tryggheten dygnet runt bara genom att få somna eller vakna i hans armar. Den saknaden...
Men jag gläder mig nu istället åt alla ljuvliga människor jag har i mitt liv. Ni som gör det värt att gå upp på morgonen och klara dagen oavsett hur den ser ut. Med er i mitt liv klarar jag allt, t.o.m tryggheten finns där.
Godnatt!
Känslor som svallar samt svalnar.
Har det senaste träffat flera som inte känner det som de förväntar sig, vill, eller bör känna i olika situationer. De flesta av dem har varit killar som helt enkelt inte "får till" den där känslan som de så gärna vill känna.
Ett bra exempel är när de träffar en tjej. Allt känns jättebra, hon är jättebra och han vill bara bli tokkär och leva med henne för evigt. Men inget händer med de där känslorna.
Man ger det tid men måste avlsuta det då den förväntade känslan inte dyker upp när den borde.
Man ger det en chans och har ett förhållande ändå, men efter ett halvår eller ända upp till ett år så måste det avslutas för att känslorna höll sig inte fast som de borde ha gjort.
Min teori är att det är något som hänt tidigare i livet - tio år sedan, ett år sedan, en månad sedan - som inte har tagits itu. Ibland är det något självklart men för andra kan det vara något som ses som en petitess men som ändå är något hjärnspökena hakat upp sig vid.
Om det inte tas itu så kan det yttra sig på olika sätt. Man kan känna olika känslor väldigt mycket mer än vad man tidigare gjort eller så blir känslorna väldigt neutrala och i vissa fall obefintliga. Oavsett så är det frustrerande.
Känslorna som man känner när man börjar bli förälskad är väldigt enkelt att jämföra sig med samt att många utav oss känner på liknande sätt då. Jag tror därför att det ofta är då man märker att något inte känns eller är helt rätt oavsett hur mycket man försöker och på alla olika sätt man än försöker.
Självfallet kan det vara så "enkelt" att just den tjejen eller killen man träffat inte är den rätte. Men finns det verkligen någon som är den rätta? Också något man kan fundera över.
Än en gång; undersök grunden till problemet. I de flesta av fallen går inget att lösa genom att bara gå igenom ytan, dock är det ju väldigt mycket enklare, utan man måste gräva sig ner till grunden och se vad som gömmer sig där. Var beredd på att den verkligheten kan vara ytterst skrämmande och tuff. Viktigt är att få ur sig det man känner, tänker och agerar antingen genom att skriva av sig eller att prata med någon man faktiskt kan ventilera allt det där med - kompis eller i vissa fall kan även psykolog eller liknande vara i behov.
Bra text finns i denna låten;
"What you want might make you cry
What you need might pass you by
If you don't catch it,
If you don't catch it,
And what you need ironically
Will turn out what you want to be
If you just let it,
If you just let it."
Ett bra exempel är när de träffar en tjej. Allt känns jättebra, hon är jättebra och han vill bara bli tokkär och leva med henne för evigt. Men inget händer med de där känslorna.
Man ger det tid men måste avlsuta det då den förväntade känslan inte dyker upp när den borde.
Man ger det en chans och har ett förhållande ändå, men efter ett halvår eller ända upp till ett år så måste det avslutas för att känslorna höll sig inte fast som de borde ha gjort.
Min teori är att det är något som hänt tidigare i livet - tio år sedan, ett år sedan, en månad sedan - som inte har tagits itu. Ibland är det något självklart men för andra kan det vara något som ses som en petitess men som ändå är något hjärnspökena hakat upp sig vid.
Om det inte tas itu så kan det yttra sig på olika sätt. Man kan känna olika känslor väldigt mycket mer än vad man tidigare gjort eller så blir känslorna väldigt neutrala och i vissa fall obefintliga. Oavsett så är det frustrerande.
Känslorna som man känner när man börjar bli förälskad är väldigt enkelt att jämföra sig med samt att många utav oss känner på liknande sätt då. Jag tror därför att det ofta är då man märker att något inte känns eller är helt rätt oavsett hur mycket man försöker och på alla olika sätt man än försöker.
Självfallet kan det vara så "enkelt" att just den tjejen eller killen man träffat inte är den rätte. Men finns det verkligen någon som är den rätta? Också något man kan fundera över.
Än en gång; undersök grunden till problemet. I de flesta av fallen går inget att lösa genom att bara gå igenom ytan, dock är det ju väldigt mycket enklare, utan man måste gräva sig ner till grunden och se vad som gömmer sig där. Var beredd på att den verkligheten kan vara ytterst skrämmande och tuff. Viktigt är att få ur sig det man känner, tänker och agerar antingen genom att skriva av sig eller att prata med någon man faktiskt kan ventilera allt det där med - kompis eller i vissa fall kan även psykolog eller liknande vara i behov.
Bra text finns i denna låten;
"What you want might make you cry
What you need might pass you by
If you don't catch it,
If you don't catch it,
And what you need ironically
Will turn out what you want to be
If you just let it,
If you just let it."
När en fjäder blev en höna och vice versa.
Ofta tar det tid att få reda på vad man egentligen känner angående något. Man märker först efter en reaktion på något annat hur stort eller litet ett annat problem är/var, skrev om detta nyligen i ett inlägg - I know.
Idag spekulerade jag såhär:
När jag mår hyfsat bra och har möjlighet att inte tänka på det som gör mig illa, så mår jag helt enkelt bra. Allt känns väldigt enkelt, finns inte många problem som är olösbara och det som jag tror jag inte kommit över känner jag att jag då har kommit över. Snurrigt? Nope.
Idag bubblade det som gör mig mest illa, sedan det senaste 1-2 åren, upp och jag ville faktiskt inte undvika det i stundens hetta och stöttade istället andra i detta tillfälle. Sedan, efter ett par timmar, när allt faktiskt sjunkit in; då kommer massor av tankar tillbaka och det största och absolut jobbigaste kände jag då var mitt krossade hjärta.
Kom fram till att, iallafall jag, väldigt ofta blir ledsen och mår dåligt pga. en karl. För att han dumpade mig på ett fruktansvärt sätt, för att han var otrogen, för att han blev ihop med en annan under tiden vi träffades etc. etc. Visst, jag ska inte förminska detta för det är tuffa ting.
Men! Om det är så att jag då alltid vänder mitt jobbiga till dessa tankar så kanske det faktiskt inte är en stor grej alls?! Är ni med?
Kanske är det väldigt förstorat detta här med brustna hjärtan och allt där till. Det är enkelt att skylla på helt enkelt. Men egentligen så kanske man inte tänker på det särskilt mycket och för att undvika något ännu värre så känns det sååå fruktansvärt att han inte finns kvar.
Nu när jag skriver det så känns det inte lika övertygande som när jag tänkte det tidigare idag. Jag tror dock på det, men jag vill ju att någon mer ska det som kanske är i samma situation.
Kom ihåg, hur klyschigt det än må låta, så är Du en fantastisk människa. Jag vet det för jag känner dig. Jag är dessutom så himla lycklig över att jag gör det, att du är en jag delar mitt liv och har oförglömliga stunder med.
Det är något jag försöker fokusera på väldigt mycket; dig och alla andra vänner jag har runt om mig. Ni gör mig stark när jag är som svagast. Ni får mig att gå upp på morgonen, att stå på mig och hjälpt mig bli den jag är.
Tack.
Idag spekulerade jag såhär:
När jag mår hyfsat bra och har möjlighet att inte tänka på det som gör mig illa, så mår jag helt enkelt bra. Allt känns väldigt enkelt, finns inte många problem som är olösbara och det som jag tror jag inte kommit över känner jag att jag då har kommit över. Snurrigt? Nope.
Idag bubblade det som gör mig mest illa, sedan det senaste 1-2 åren, upp och jag ville faktiskt inte undvika det i stundens hetta och stöttade istället andra i detta tillfälle. Sedan, efter ett par timmar, när allt faktiskt sjunkit in; då kommer massor av tankar tillbaka och det största och absolut jobbigaste kände jag då var mitt krossade hjärta.
Kom fram till att, iallafall jag, väldigt ofta blir ledsen och mår dåligt pga. en karl. För att han dumpade mig på ett fruktansvärt sätt, för att han var otrogen, för att han blev ihop med en annan under tiden vi träffades etc. etc. Visst, jag ska inte förminska detta för det är tuffa ting.
Men! Om det är så att jag då alltid vänder mitt jobbiga till dessa tankar så kanske det faktiskt inte är en stor grej alls?! Är ni med?
Kanske är det väldigt förstorat detta här med brustna hjärtan och allt där till. Det är enkelt att skylla på helt enkelt. Men egentligen så kanske man inte tänker på det särskilt mycket och för att undvika något ännu värre så känns det sååå fruktansvärt att han inte finns kvar.
Nu när jag skriver det så känns det inte lika övertygande som när jag tänkte det tidigare idag. Jag tror dock på det, men jag vill ju att någon mer ska det som kanske är i samma situation.
Kom ihåg, hur klyschigt det än må låta, så är Du en fantastisk människa. Jag vet det för jag känner dig. Jag är dessutom så himla lycklig över att jag gör det, att du är en jag delar mitt liv och har oförglömliga stunder med.
Det är något jag försöker fokusera på väldigt mycket; dig och alla andra vänner jag har runt om mig. Ni gör mig stark när jag är som svagast. Ni får mig att gå upp på morgonen, att stå på mig och hjälpt mig bli den jag är.
Tack.
Kraftig viktnedgång.
Okej, alla som ville ha bantningstips med hjälp av denna tråd så kan jag ge er följande (även om det inte var vad jag menade med titeln egentligen):
Nu till meningen av titeln (som delvis var av den faktiska kroppsvikten, lite).
Guuuud vad jag tjatar om min vikt. JAG VET! Men jag är besatt. Okajj? Inte av min egen vantligtvis, den är ju som den är, men andras däremot; det är fina grejer det! Känsligt är det tydligen också, jaja.
Idag har i vilket fall allt känts så himla, himla lätt. Morgonhumöret på topp!(första och sista gången förmodligen...), arbetet, samtal, beslut (mest besluten, egentligen gårdagens beslut), hungern, törsten, luften jag andades in, hösten och stjärnhimlen.
Mer sådana här dagar, tack!
Kanske en i månaden iallafall? Så man får något att leva på i sisådär 29-30 dagar. Snela?!
Taximycket!
- Bli hjärtekrossad.
- Kom tillbaka till jobbet efter fem veckors semester, utan pengar till lunch eller tid för middag.
- Ha massa ångest, massor.
- Drick ingen alkohol (MKT viktig punkt!).
- Drick lite vatten.
- Ät lite frukt och sallad.
Nu till meningen av titeln (som delvis var av den faktiska kroppsvikten, lite).
Guuuud vad jag tjatar om min vikt. JAG VET! Men jag är besatt. Okajj? Inte av min egen vantligtvis, den är ju som den är, men andras däremot; det är fina grejer det! Känsligt är det tydligen också, jaja.
Idag har i vilket fall allt känts så himla, himla lätt. Morgonhumöret på topp!(första och sista gången förmodligen...), arbetet, samtal, beslut (mest besluten, egentligen gårdagens beslut), hungern, törsten, luften jag andades in, hösten och stjärnhimlen.
Mer sådana här dagar, tack!
Kanske en i månaden iallafall? Så man får något att leva på i sisådär 29-30 dagar. Snela?!
Taximycket!
Lovely loneliness.
Detta kom mitt huvud på igår kväll när jag skulle sova:
My bed is colder without you next to me,
but the space without you might be what I need.
They always told me not to be alone,
that in the end the loneliness would win my heart.
But the truth is; myself is the only one I need.
If I'll ever meet someone like you again that'll just be a bonus.
Now, I'm just glad I won the loneliness's heart.
The loneliness'll never win mine.
Lovely loneliness.
My bed is colder without you next to me,
but the space without you might be what I need.
They always told me not to be alone,
that in the end the loneliness would win my heart.
But the truth is; myself is the only one I need.
If I'll ever meet someone like you again that'll just be a bonus.
Now, I'm just glad I won the loneliness's heart.
The loneliness'll never win mine.
Lovely loneliness.
Misstag och rättelser.
Jag tjatar alltid på mina vänner när de mår dåligt att de måste, måste! känna efter vad som faktiskt är grunden till deras mående. Är det verkligen att den där killen/tjejen som är intressant inte svarat på ett sms eller är det egentligen oron att inte ha ett arbete.
Jag har lyckats lyssna på mig själv vid detta tips (tack till mig själv).
För mycket nu och mina hjärnspöken har växt till något som är för stort för att kunna hantera ensam, till skillnad från när de var såpass ynkliga att man kunde knyckla ihop dem till en liten boll och pricka papperskorgen. Nu skulle inte ens en container räcka, möjligen två.
Hjärtekrossad, det vet ju alla hur fruktansvärt det är. Det räcker ju med det liksom.
Dålig ekonomi, förvirrande och ångestfyllt i hög grad.
Bil som går jättesönder och en plånbok som inte skulle räcka till en fulltank. Mycket dålig kombination.
Min häst, mitt allt är dålig. Vänta, vänta på att få reda på om hon svarar på en behandling. Nej, vill inte.
Att varje vardag få möjligheten att göra något man verkligen brinner för, men där glöden släcks och verkar vara omöjligen att tända åter igen. Hjälp är vad som behövs, stor hjälp.
Okej, fredagsfläsk. Vilken ordning blir nu detta?
Jo, såhär ligger det till. När min grund nu har lättat lite, lite dock utan att glöden syns till pga den hårda vinden så märker jag hur de andra bitarna försvinner alternativt förminskas något drastiskt.
Hjärtekrossad? Wtf! Inte är det väl jag som bör vara den hjärtekrossade; jag har ju mig kvar..?! Så är det ju ett känt fenomen att de flesta män inte fixar att ha förhållanden med en kvinna som är för bångstyrig och inte går att ha den där kontrollen över som finns i 90% av alla förhållanden. De väljer då hellre den där rara tösen med spikrakt hår, som är lite lagom rolig, med ett blommig klänning och som tillåter det mesta eftersom han är mannen i hennes liv. Pfft! Alla f.d pojkvänner, dater och allt vad vi nu hade bör känna sig träffade. Ha! Tragiskt.
Bil som går sönder, jo men det är ju ett väldigt känt fenomen. Säg en bil som aldrig, någonsin gått sönder? Jävla tur att det faktiskt går och ordna ju.
Dålig ekonomi. Jo, det är ju så. Något självvalt med ett yrke som inte är något vidare högbetalt samt för många utgifter för en jänta som mig. Men inte kommer det vara så hela livet och var glad att det finns nära och kära som mer än gärna lånar ut räntefritt under obestämd tid.
Min ögonsten. Det är fruktansvärt. Det är ju trots allt där jag får möjlighet att andas på riktigt och få all den kraft som jag tappar under de resterande 21 timmarna varje dygn som jag inte spenderar med henne. Men hon är ett under, klarar mer än vad någon varelse på denna jord någonsin skulle kunna göra. Hon finns där fortfarande och vill inte ha någon annans kärlek än min och enbart min.
Den där glöden dock, den som kanske aldrig kommer börja glöda igen; den är min grund för tillfället. Den gör så att jag lurar mitt huvud och tror att allt ovanstående jag nämt är något väldigt mycket värre. Och nu! när den för första gången börjat lätta väldigt lite men ändå gett mig någon typ av hopp; så känner jag mig plötsligt levande igen och allt förutom min pållas sjuka ben känns som petitesser.
Kunde kanske inte bli ett bättre slut på denna tid jag mått så dåligt nu. Och de där kilona jag tappat kanske kommer åter och då kan jag ju börja smyga mig på hjärnspökena igen utan att de blir upptäckta av min rangliga kropp först.
Jag har lyckats lyssna på mig själv vid detta tips (tack till mig själv).
För mycket nu och mina hjärnspöken har växt till något som är för stort för att kunna hantera ensam, till skillnad från när de var såpass ynkliga att man kunde knyckla ihop dem till en liten boll och pricka papperskorgen. Nu skulle inte ens en container räcka, möjligen två.
Hjärtekrossad, det vet ju alla hur fruktansvärt det är. Det räcker ju med det liksom.
Dålig ekonomi, förvirrande och ångestfyllt i hög grad.
Bil som går jättesönder och en plånbok som inte skulle räcka till en fulltank. Mycket dålig kombination.
Min häst, mitt allt är dålig. Vänta, vänta på att få reda på om hon svarar på en behandling. Nej, vill inte.
Att varje vardag få möjligheten att göra något man verkligen brinner för, men där glöden släcks och verkar vara omöjligen att tända åter igen. Hjälp är vad som behövs, stor hjälp.
Okej, fredagsfläsk. Vilken ordning blir nu detta?
Jo, såhär ligger det till. När min grund nu har lättat lite, lite dock utan att glöden syns till pga den hårda vinden så märker jag hur de andra bitarna försvinner alternativt förminskas något drastiskt.
Hjärtekrossad? Wtf! Inte är det väl jag som bör vara den hjärtekrossade; jag har ju mig kvar..?! Så är det ju ett känt fenomen att de flesta män inte fixar att ha förhållanden med en kvinna som är för bångstyrig och inte går att ha den där kontrollen över som finns i 90% av alla förhållanden. De väljer då hellre den där rara tösen med spikrakt hår, som är lite lagom rolig, med ett blommig klänning och som tillåter det mesta eftersom han är mannen i hennes liv. Pfft! Alla f.d pojkvänner, dater och allt vad vi nu hade bör känna sig träffade. Ha! Tragiskt.
Bil som går sönder, jo men det är ju ett väldigt känt fenomen. Säg en bil som aldrig, någonsin gått sönder? Jävla tur att det faktiskt går och ordna ju.
Dålig ekonomi. Jo, det är ju så. Något självvalt med ett yrke som inte är något vidare högbetalt samt för många utgifter för en jänta som mig. Men inte kommer det vara så hela livet och var glad att det finns nära och kära som mer än gärna lånar ut räntefritt under obestämd tid.
Min ögonsten. Det är fruktansvärt. Det är ju trots allt där jag får möjlighet att andas på riktigt och få all den kraft som jag tappar under de resterande 21 timmarna varje dygn som jag inte spenderar med henne. Men hon är ett under, klarar mer än vad någon varelse på denna jord någonsin skulle kunna göra. Hon finns där fortfarande och vill inte ha någon annans kärlek än min och enbart min.
Den där glöden dock, den som kanske aldrig kommer börja glöda igen; den är min grund för tillfället. Den gör så att jag lurar mitt huvud och tror att allt ovanstående jag nämt är något väldigt mycket värre. Och nu! när den för första gången börjat lätta väldigt lite men ändå gett mig någon typ av hopp; så känner jag mig plötsligt levande igen och allt förutom min pållas sjuka ben känns som petitesser.
Kunde kanske inte bli ett bättre slut på denna tid jag mått så dåligt nu. Och de där kilona jag tappat kanske kommer åter och då kan jag ju börja smyga mig på hjärnspökena igen utan att de blir upptäckta av min rangliga kropp först.
