Jag känner inte igen något. Känner mig hånad trots att jag näst intill ständigt är ensam. Känner inte att jag får tillbaka något av det jag någonsin gett. En känsla att bli bortglömd eller bortvald rör sig över mig och den närmar sig snabbare än jag kan fly från det.

Jag var stark i helgen när jag var borta från stan och från min vardag som skapats under den senaste månaden. Tills jag insåg att jag var helt osaknad, ingen hade hört av sig. Det enda jag fick var ett fyllesamtal, en fråga om när en fest började som jag inte skulle på och ett sms av god gärning. Inget av det gav mig någonting och jag önskar än en gång att jag kunde vrida tillbaka klockan och inte det låta det som hänt ha hänt. Då skulle jag haft styrka idag, en styrka att tro på kärlek t.o.m från ett fyllesamtal. Jag skulle ha glömt höra av mig för att jag inte hann istället för att jag, som nu, inte orkar vara social.

Jag känner mig hjälplös och vågar inte lita på någon, vilket inte ger mig ett vidare socialt liv. Jag vågar enbart ge dem, som jag inte känner särskilt väl, en chans. En chans att ge mig lite lugn och en gnutta trygghet.

Jag känner mig oattraktiv som vän och människa. Killar tänker jag inte ens på.

Jag tänker inte längre på hur folk ser mig, det enda jag vill är att ta mig ur denna dalen och för att komma ur behöver jag hjälp. Jag behöver någon som puttar mig uppåt eller kastar ner ett rep och med hjälp av det drar mig upp. Men har under helgen inte kunnat komma på vem det skulle vara förutom mig själv.

Många jag träffat förundras över min styrka, att jag så gott som kunnat stå upp trots allt som gjort att jag fallit handlöst. Men ingen verkar godta min svaga sida, den verkar för mig på något underligt sätt vara förbjuden.

Jag är medveten om att jag sällan visar mig svag och att de gånger någon sett mig svag är lika ovanligt som att se ett lodjur på Gotland.

En annan liknelse med lodjuret är skyggheten, den rör sig sällan bland dem som verkligen vill se den och njuta av närvaron trots flera hundra meters avstånd. Vad skulle hända om lodjuret plötsligt skulle vända mot beundrarna, vandra rakt mot dem och stryka sig längs deras ben för att få närhet?!

Den skulle skjutas direkt då den skulle räknas som sjuk.

Efter att ha förberett mer eller mindre en hel helg i stallet så åkte jag och pussade på Anton - den lille människan som ger för mycket kärlek än en vuxen människa klarar av.

Efter det snackade jag med min blivande "storebror", han ska iallafall skydda mig som sin lillasyster och det mina vänner känns inte fy skam! Sen for mamma, pappa, hund och jag upp till vår "anläggning" i Köpmannebro, Dalsland. Sen var det inte mycket kvar av mig, somnade som en stock i den 90-säng jag delade med Simon.

Idag vaknade jag utvilad, kanske första gången på länge. Vi åkte till Mellerud centrum och "gjorde byn" där jag shoppade skvallertidningar, snus och en kofta för 13:- på loppis. Efter det tvingade jag med mor och far till "Bloms" - älskar detta mini-Ullared fast utan folk och med märkeskläder.

Sen sov jag middag, ganska länge i min 90-säng som jag delade med Simon. Förstås.

Efter det målade jag lister och lyssnade på Ricky Gervais-show. Ingen bra kombination då det var svårt att göra pill-jobb skrattande. Rekommenderar att måla större ytor om man ska lyssna på det, alternativt inte måla eller om man tvunget måste måla inte lyssna på det.

Det är väl typ min dag och det finaste av allt som jag knappt vågar säga är; jag mår hyffsat bra!

Nedan en bild på min dyra kofta.

Tänker på rätt val gällande partner. Vissa tror tydligen att när man finner den rätta så vet man det för att det är en dans på rosor samt nemas problemas med något.

Jag skrattade högt men inte så länge första gången någon sa det till mig. I min verklighet, som inte är så jävla ljuvlig och där jag fått klättra länge och högt för att få ett gott resultat, finns inte detta på kartan.

Jag räknar liksom, med mina erfarenheter, med att inget någonsin kommer vara lätt och ger därför inte upp om jag t.ex. inte blir kär vid första ögonkastet. Nu finns det heller inte på kartan att jag blir kär vid första ögonkastet då jag enbart varit kär i två stycken och det tog lite tid innan just de känslorna yttrade sig.

Jag trodde att det var jag som hade livlig fantasi och levde mig in lite väl obehagligt i filmer.

Exempel 1; åker förbi en vägarbetare och är bombsäker på att det är Ryan Gosling som har flytt lyxlivet i Hollywood för att få leva i gråa Göteborg med mig.

Exempel 2; jag tror att jag är Wolverine. Hör och kan lukta mig till saker innan Simon när vi är ute på kvällspromenad.

Tydligen finns det dem som tror på än farligare ting från filmer; kärlek vid första ögonkastet och en mjuk dans på rosor. Jag säger inte att detta inte finns, utan snarare att det är väldigt unikt och att det förmodligen inte är något man ska vänta på. Då kan jag lika gärna vänta på Ryan Gosling alternativt att få fantastiska polisonger och knivar som sticker ut från händerna när jag blir lite arg.

Jag är en bitter själ och en naiv sådan. Har svårt att förstå när någon flirtar med mig samt när jag flirtar med någon. Om en karl frågar om vi ska åka hem och dricka te kl. 3 på morgonen så sätter jag så gärna på två koppar te men då närmanden påbörjas så utbrister jag istället "hold your horses!".

Så alla ni som valt bort mig för att det inte känts rätt, ja ni är ett gäng. Samt alla er som jag valt bort för att ni tydligen inte ville dricka te trots allt. Det blir nog bra till slut, jag finns ju kvar här bitter och naiv så förloraren må vara mig själv även om jag står med högsta vinsten; Moi!

Jag har i vilket fall gjort något stort för min egen skull och ett ultimatum på det, man tackar!

En vacker dag när jag vunnit denna kamp ska jag ägna en blogg till enbart detta jag går igenom, förmodligen skriva en bok, föreläsningar och en fet jävla artikel i GP.

Annars håller jag mig för mig själv och är lättad över att jag börjat njuta av att komma ut till stallet igen, jag är på rätt väg även om det går långsamt.

Jag känner mig så otroligt dubbel till hur jag ska fortsätta detta året. Jag orkar ingenting och vill inget hellre än att slippa tänka tills huvudvärken skriker mig till sömns. Men nu ser min vardag, som sjukskriven, ut som så att posta några brev är förbaskat krävande. Köra bil är spänningen i vardagen. Där tar min kraft slut.

Kuuuul jag har det. Kanske inte men det är så roligt jag kan ha det för tillfället. Upp och ner och sedan fram och tillbaka. Aldrig någon ro här inte, nähädå!

Det värsta jag vet är när någon nämner hur trött någon ser ut på ett negativt sätt. Jag skiter dock i det och svarar Tack! när någon utbrister "jävlar, va du ser trött ut!!!".

Andra fina ting är när någon är osminkad, har oborstat hår, har tröjan vrängd och när någon ler med enbart ögonen.

Det första jag tittar på hos en kille är:

1. Skägg
2. Skor
3. Längd
4. Ögon
5. Mun
6. Händer

• Musiksmak
• Engagemang
• Humor
• Civilkurage
• Vilja

Idag vann jag inte över Den onde utan stannade kvar i tryggheten här hemma. Men har iallafall bestämt mig för att ge upp men inte utan att kämpa in i det sista för rättvisan!

Att uppleva uppgivenhet gör mig svag.

Att känna sig missförstådd gör mig osäker.

Att vinna någon är det vackraste någonsin.

Att tappa någon är som att trilla ner i en djup dal.

Att vinna tillbaka den tappade är vackert men än dock osäkert.

På två dagar vann jag tillbaka tre vänner. Bästa vinsten på länge och inget pris är mer önskvärt.

Att tappa någon under en minut får mig att undra, undra om jag kommer tappa fler på vägen.

Jag har inte längre någon förmåga att läsa mina närmsta och allra minst mig själv. Har jag format dem eller har de format mig? Ska jag tänka dåtid, nutid eller framtid?

För varje steg jag går framåt hamnar jag två steg bakom. Jag har svårt att fokusera på vad det är jag måste offra eller om jag redan har offrat mig själv. Har jag gett en människa, som inget vill annat än att få bort mig, hans vinst? Har han sprungit i mål medans jag sprang vilse?

Jag ska se framåt, men min framtid handlar dessvärre inte enbart om mig själv utan påverkas mycket om på vilken mark jag står och med vilka vid min sida. Jag har en önskan om vart jag står och vilka som står bakom mig oavsett oväder. Men framför mig finns en vägg som jag inte kommer över och kanske kan jag endast komma över den om jag går ner i dalen ordentligt och ropar på fienden. Det kanske är då jag får veta om jag klarar striden eller om jag faller. Om jag faller i den dalen vet jag att kommer kunna klättra lättare, dock kommer det vara en backe som är brantare än någon tidigare.

Eller ska jag ge upp här och nu?

Jag blir överväldigad över att folk hör av sig för att de vill träffa mig. Överväldigad när någon ringer. Överväldigad vid ett oväntat sms. Överväldigad när någon skriver till mig på facebook, kommenterar något eller ger tummen upp över mitt agerande.

Jag är en labil jävel och det vet jag men i denna maniska verklighet så njuter jag faktiskt.

Tack Sandra, Nanna, Rickard, Annika, Pernilla, Anna, Camilla, Daniel, pappa, mamma, Emma, Jonas, Anton, Elin, Stina och alla ni som jag totalt missat och som kanske inte ens är medvetna om hur tacksam jag är. Tack.

När jag är med enbart mig och ger mig själv enbart den närhet av en kille, såsom tankar och drömmar; då funkar jag som allra bäst. Jag är jag, jag lever som jag vill och åker hem med världens bästa ligg - mig själv.

Jag har under mitt hela liv bara en gång och då under sisådär två månader mått riktigt hälsosamt med en kille jag dejtat. Då man inte behöver tänka till lite extra, tänka på hur vi sa hejdå senast vi skildes åt eller undra över varför han inte svarade på sms:et som jag skickade för 23 minuter och 44 sekunder sedan. Det var så vackert, fridfullt och alldeles underbart. Det är mitt mål till alla relationer framöver oavsett om det är vänskapligt eller mer. Jag ska bara känna efter hur jag mår utav det och om det skulle komma upp minsta lilla oroande tanke så ska jag ventilera denna.

Jag har förstås varit en lite för bra singel. Det var när jag nappade på kostymnissarna, somnade till illaluktande dreads och smekte en "bad-guy" över hans synbara ärr. Där är jag inte längre och det var inget fel på den tiden, inte alls. Jag levde loppan och fick all bekräftelse man kan önska sig. Men, någonstans i alla röra glömde jag av mig själv och vad jag faktiskt ville. Min hjärna visste vad den ville ha: en kille! Mitt hjärta visste vad jag ville: en kille! Men vad ville jag egentligen? Jag hade ingen aning, förutom att jag inte stod ut en sekund med enbart mig själv.

Nu ska jag sova, nu kan jag sova efter att ha fått ventilera mig ännu en aha-upplevelse.

Godnatt och ja, Love is strange...

Dagens höjdpunkt för mig igår var min nya granne.

Förmodligen en granne som är yngre än mig och som har ett stadigt förhållande. Men! inte brydde sig mitt psyke om det inte. Istället välkomnade jag honom varmt inför hans far och stod lite för länge och pratade (kan jämföras med när man ger/får en liiite för lång kram där den andre lugnt med bestämt börjar lossa den kramande individen).

När jag kom upp till min lägenhet började jag städa, frenetiskt. Ringde Anna och pratade kvickt och i falsett. Städade, gnuggade och log.

Det var väl egentligen det hela och det räckte, närmare någon snygg kille vill jag inte komma för tillfället. Istället får grannen, liksom alla andra killar som vill åt mig (såååå många) jobba på det som fan. De ska minsann inte tro att de kan påverka mig positivt eller få mig att prata i falsett efter ett möte med dem.

Det finns flera sätt att närma sig en granne. Ett förslag är det gamla vanliga; låna mjölk eller socker. Ett annat sätt är att lämna ett kontrakt i hans brevinkast där det står tydligt att den nyinflyttade är skyldig att presentera sig inför sina grannar. Naken. Med start på grannen som bor snett över/under sig.

Blir ganska fascinierad av mig själv; knappa 25 år och redan en snusktant. Bring it on you NILF (Neighbors I'd Like to Fuck)!

Där gick jag runt och tänkte på alla jag tappat, sket fullständigt i mig själv trots min sjukskrivning och kunde inte se någon återvändo.

Men så en dag så bestämde jag mig; FpF = Fokus på Frida. Bli snygg, var nöjd och lev.

Jag vill alltid ha kontakt med alla även om jag blivit dumpad eller dumpat någon. Har funderat mycket på det och en del är att jag aldrig vill att någon ska tycka illa om mig. Jag vill lösa allt och kunna lämna eller lämnas med fred. 2011 liksom tidigare år kämpar jag med detta som en galning och kan än idag kämpa för att få upp någon kontakt med han som dumpade mig för tre år sedan. Nu är det slut på det.

Det är inte bara att jag inte vill att någon ska tycka illa om mig utan jag väljer ju även dem som känner sig missförstådda eller inte riktigt kunnat öppna sig för någon. Då sitter jag där; lyssnar, tar in och förstår. Denne som öppnat sig börjar plötsligt sväva och inser att han kan klara sig själv då smärtan stannade kvar under honom medans han svävar iväg. Sen blir han ledsen över att behöva dumpa mig medans jag tröstar och berömmer. Några veckor senare slår det mig; han mår bra och lämnade därför över smärtan till mig. En ond cirkel.

Nu kämpar jag inte längre för andra utan enbart för mig själv samt för dem som jag vet aldrig kommer lämna mig trots mitt tillfälligt labila sinne.

Jag klippte av mig håret, färgade det för första gången och året skall fortsätta med liknande ting som jag alltid velat göra men som inte den där tillfälliga hållit med om. Genom att unna mig allt detta kommer jag klappa mig själv på axeln allt oftare och allt mer intensivt tills det inte längre är nödvändigt. Tills den dagen jag står upprätt med hjälp av enbart mig själv och all den kärlek jag unnat mig.

Jag börjar tycka om mig själv mer, trots att det inte ens gått en vecka på det "förvandlande året". Vill känna fjärilarna i magen när jag gjort mig själv något bra och vill kunna sväva när jag förtjänar det.

Kanske var det därför nyår blev som det blev; lycka fram till tolvslaget och sen slog jag mig själv rakt i magen så allt luft inom mig försvann. Grät för första gången under min sjukskrivning och lyckades få någon att förstå mig och situationen jag hamnat i. Detta är något jag inte velat lämna ut mig om då jag inte krävt att de ska förstå, men istället vände jag på det hela och gav mig själv som en första gåva 2012 att faktiskt kräva att någon ska förstå.

Det funkade!

Nästa projekt: piercing.

Så ber jag er även känna min pepp till er genom detta album!

Love is in the air!!!