Åååå den så längtade sommarflirten.
Det är verkligen något speciellt med dessa "sommar-killar", som Mia&Klara så fint kallar dem.
Dock verkar min chans att få en sommarflirt redan vara förbi. Jo, jag märkte killarna men kunde inte riktigt med att nappa på dem.
GothiaCup är över.
Jo det är sant, de enda som raggat på mig denna sommar är fotbollsbarn och det kändes inte alls kul, bara obehagligt. Visslade efter mig, pratade med mig på spanska/tyska/ryska etc etc. Hur gamla är de egentligen? Maximum 15 bast skulle jag gissa. Nej, så lågt sjunker jag faktiskt inte.
Jahopp. Då var det väl bara till att vänta tills nästa sommar då skulle jag gissa. Yey. Kul...

Eller så är det så att jag kommer hitta mannen i mitt liv på Norbergfestivalen, som jag sagt så länge nu. Nej, jag känner ingen prestationsångest att jag måste hitta "honom". Om jag inte hittar mannen i mitt liv, så kanske jag hittar mannen i mitt liv för ett par dagar. Det ni!
Jaja, kalla mig billig. Men det är ju faktiskt sommar, jag är ung och jag gillar männen. Bam!

jag är bra på nåt. är bra på att ge.
ge ge ge.
jag gillar det. blir nöjd när folk mår bra, jag mår bra av det. jag ger kärlek, uppmärksamhet, öl och mig. känns så bra i stunden. stunden kan vara allt från en halv minut till veckor, månader eller livstid.
men jag har aldrig den styrka jag tror att jag har. jag tror att det jag ger gör allt gott, för alla. det gör det också, för alla - förutom mig själv.
själv står jag alltid tomhänt; ingen kärlek, uppmärksamhet, öl men dock mig själv. men det trivs jag inte med, inte alls.
vill ha någon, någon att tänka på. på så sätt slipper jag engagera mig i mig själv och hur jag tänker. mycket enklare och svårare att försöka tänka på någon annan och hur denne tänker. dock står jag alltid tomhänt i slutändan och undrar om all tid som spenderats på hur denne tänker verkligen var värt det? hur orkade jag? varför lär jag mig aldrig...
skam. ångest. oro. ensam. och förvirring.

vill kunna sträcka ut armarna och ha någon som springer mot mig och ser mig, bara mig.
är bra på att lura mig själv och tänka att jag har det bra, ensam. men jag klarar aldrig att stå upp för det. om jag ändå hade kunnat få andra att tro det. men så är jag så lättläst och förstår det först efter att andra insett att jag inte trivs. jag ser det på dem; ögonen, blicken, kroppspråket, tonen i rösten och nervositeten.

jag känner mig ensam och det gör mig så trött. eftersom jag aldrig inbjuder någon att göra mig sällskap.
förstår inte riktigt min strategi?
den som lever får se - men ska man inte få känna sig önskad i något skift av denna tid?

Ingen go kombination.
Låt oss börja här; spårvagn är schysst. Jag gillar att ha musik i öronen, reda ut tankar som inte hunnits reda ut och helt kunna ignorera folk runt om mig som är sådär härligt högljudda som klingar så gott i en plåtbruk till spårvagn.
De gånger jag färdas, i spårvagn, utan musik blir jag rädd. Folkskygg. Att färdas utan musik i öronen händer ju egentligen bara när jag är med vänner, men om jag så lätt som tappar fokus i mitt sällskap så dras jag in direkt i andras konversationer och dreglar säkert redligt dessutom när jag sitter där och lyssnar.

Ikväll färdades jag med hund till Majorna, eftersom hund är min vän hade jag ingen musik.
Förutom full-frälsta Pink-fans och gothiabarn som skrek och sprang fram och tillbaka på vagnen utan någon som helst respekt för varken hund, mig eller någon annan heller för den delen så gick resan genom staden bra. Den liksom kompenserades då det gick på en man i början av Majorna som började berätta om ditten, datten och förstås Snöret. Ja?! Vet du inte vem det är? Bästa langaren i Götelaborg tydligen. Jomenvisst, finns alltid någon man missat - även i Svealandets framsida. Han och jag lovade iallafall varandra att om vi sågs någon mer gång så skulle vi minsann fortsätta där vi slutade. Fanimej!

Hemvägen, låt oss säga att tidpunkten var där lördag tog över dygnspasset, var dessvärre inte lika trevlig.
Jag vill inte höra om tonårspojkar som berättar hur äckligt det är att ha sex med tjejjer som har mens. Att minsann en av dem hade dratt hem en tjej som han legat och pratat med i flera timmar och när han sedan var så kåt att han ville stoppa in den så sa hon att hon hade mens. Vilken jävla tjej va?!?!?! Legat där och väntat med att säga detta. Fy fan, stackars killen liksom... Så fortsatte det och den ena historien var värre än den andra. Det hela avslutades i vilket fall med att det kan ju faktiskt funka om man är väldigt, väldigt kåt och framförallt full så man inte fokuserar så mycket på blodet som sprutar (det ord som de faktiskt använde) ur muttan.
Vilka killar, vilka riiiktigt bra killar!

Ett annat gäng killar hade satt på sig sina finaste skjortor, trasigaste jeans och drack den sötaste cidern som fanns att köpa. Den fräckaste av dem hade såklart en iphone som han filmade den minst fräcka av dem, vilken de hade supit under bordet, och frågade hur mycket han egentligen hade druckit ikväll, vad hade han druckit och vad han hette. Vilket test. Vem vet vad man heter liksom?

Summa summarum; spårvagn åks mest tacksamt dagtid och med musik i öronen alternativt nattetid riktigt onykter så man inte kan fokusera på galenskapet som händer runt omkring sig. För aldrig skulle väl en onykter jag utbrista något riktigt lattjo lajbans på en spårvagn? Nej nej nej...

Så drick alltså om du ska färdas i spårvagn, gäller främst nattetid. Kan även tipsa om andra nyttigheter som att;
- proppa sig full med hormoner, även kallade p-piller, som drar ihop blodkärlen.
- passa då även på att röka, drar ihop blodkärlen ännu lite mer.
- börja snusa också, inte riktigt lika onyttigt som rökning. eller kör både och förresten.
- för att gå jämt ut (gällande de ihopdragande blodkärlen) sup dig redigt full så du riktigt känner hur blodkärlen vidgas.
Go! blodkärlen och hela den förbarmade kroppen.

Egoism.
För jävligt jävla otrevligt och oattraktivt.
Näst intill värre än snålhet.
Snåla människor är då inte vackra. Jag menar det! Ju snålare de är desto fulare blir dem. Inte för att utseende är något jag bryr mig om, men med ful menar jag hela dem - agerande, förklaringar och falskt. Falskt för att de aldrig skulle erkänna att de är snåla. Liksom egoister, de tycker att bokstavligt att de är riktigt fina människor som är värda det allra bästa.
Vidriga egenskaper. Stackars er människor som lider av detta. Riktigt synd om er, men lycka till till er.

Men hur mycket får man ställa upp för sig själv? Hur mycket klarar man att stötta sina åsikter? Utan att bli egoist.
Jag har de senaste åren blivit bra på att stå för mig. Mig som jag är, ser ut och agerar. Ibland kan jag nästan bli mallig över saker jag sagt, gjort eller bara tänkt. Ser inte mig själv som en egoist då, snarare försök till att bygga upp självförtroende och självkänsla. Det är en förbaskat svår uppgift kära vänner.
Jag lyckas dock fler gånger än jag misslyckas. Tror jag.
Men de misslyckade gångerna är tuffa. Riktigt tuffa. Känns som att ta tio steg tillbaks, till skillnad när jag lyckas - ett steg fram. Märkligt.
Varför är vi så bra på att fokusera och ta åt oss av dåliga stunder? Ingen bra överlevnadsstrategi. Vi är lätta byten. Mycket lätta byten, lättlästa är vi också.

Inte konstigt att jag trivs bättre bland djur. Ärliga varelser utan skitsnack, uppdiktade historier och ingen tvekan när det är kärlek i luften.

Hellre älskad av tio odjur än en självälskande man - odjuren är iallafall ärliga.

Man kan lämna någon och på samma gång vara den som blir lämnad.
Jag har blivit lämnad och varit den som lämnat någon. Oavsett står jag ensam.
Man blir antingen ersatt eller så ersätter man någon. Aldrig kan man ge något så fint som den man ersätter, den kan aldrig ge det lilla som inte kan beskrivas utan bara kännas.
Det är fint tycker jag.

Ofta är det inte det man fokuserar på, att man lämnade något efter sig som ingen kan ersätta, utan istället fokuseras det på det man aldrig lämnade efter sig och det man aldrig hade eller kommer att få.
Jag har blivit lämnad många gånger. Jag har lämnat många gånger. Jag inbillar mig att jag har blivit lämnad fler gånger än jag lämnat någon, men det kan vara mina hjärnspöken som prioriterar det dåliga.

Jag är så bra på att fokusera på det jag gjort dåligt, det jag aldrig kunnat göra och tron om att jag aldrig kommer klara det jag vill.

Detta handlar inte bara om kärlek. Det handlar om vänskap, familj, hobbyer, arbetsplats, bostad, resor och mycket mer.
Dock är det kärleken som känns, känns ända in hjärtat och ut i hela kroppen. Ångest. Oro. Pessimism. Och ensam.
Jag har blivit härdad gällande kärleken, iallafall den kärleken som jag kan få från en kille. En kille jag gillar för mycket på alldeles för kort tid och där jag omvandlar hans lögner till sanning. Det tror jag är kärlek just då. Ont. Jätteont gör det varje gång jag står ensam, igen. Men det går över. Jag vet det, har lärt mig det.

Men en vän, en vän som jag älskar så mycket att mina ord inte räcker till, skulle jag aldrig överleva att bli lämnad av. Jag har tre stycken som är utöver det vanliga. De är mina lungor och får mig att må bra trots att jag är jag.

Familjen har jag lämnat, det gjorde ont. Jag har tagit det största steget från dem, kommer aldrig behöva ta ett endaste steg längre från dem. Det är perfekt nu. Vi hörs, ses, älskar varandra och jag trivs.

Häst och hund har stoppat mig från att avsluta livet tidigare än menat. Stoppat mig utan att de är medvetna om det. De har aldrig eller skulle aldrig försöka stoppa mig, men de lyckas ändå. Tysta. Utan dem vill jag inte ens tänka på var jag skulle vara, vem jag skulle vara eller hur jag skulle se ut idag. Vi lever i en egen värld ihop, vi tre. En värld utan ångest, oro, ensamhet och med en trygghet som är obeskrivbar. En trygghet där jag vet att jag aldrig kommer bli ersatt av någon annan, någonsin. Lever i nuet med dem och det är värt, värt mitt liv.

Man överlever ensamheten så länge man har tålamod och kräver styrka från sig själv.
Fly inte utan våga ta steget att faktiskt nudda vid rädslan. Det är bara en själv som har förmågan att klara det, ingen annan.

Spekulationer. Vad är det egentligen? Visst är det bra i viss mån. Som exempel; Min terapeut spekulerar ofta. Spekulerar och frågar om jag känner si eller så, varit med om ditten eller datten ochsåvidare. Bra.

Men att spekulera skulle ta så mycket energi? Visste denne som uppfann spekulerandet det? Vilken jävla uppfinning. För visst är alla våra gester, känslor och misstag egentligen ett påhitt? Vem vet.

Själv blir jag galen när jag börjar spekulera. Drar det så långt så man står och nästan tippar över vid bergskanten. Det är ju helt jävla livsfarligt!

Kanske är det så att ens styrka faktiskt kommer från smärtan. Tänk vad stark man är då. Tror tillochmed att det gett mig styrka fysiskt - tackar som tackar!

Här kommer dagens, eller kanske tillochmed gruppen för vecka 28.
Det fina i det hela är att de kommer till Flamingo på torsdag, jag bara måste orka mig dit.

The phenomenal handclap band!
http://www.myspace.com/phenomenalhandclap

Peace out.

Alltid på återseende. Lämnad. Blottad. Utelämnad. Glömd.
Lovar mig själv att aldrig utsätta mig själv för detta någonsin igen. Lovar alltid det. Men kan aldrig hålla det.
Jag undrar när jag kommer bli stark. Tror nämligen att jag kommer bli det. Ser fram emot det, kan knappt bärga mig.

Jag är som en igel på folk jag gillar. Familj, vänner och dessa män. Familjen och vännerna gillar läget. Accepterar det.
Tror det är min separationsångest som ställer till det. När någon jag gillar och som sagt något som jag kan vända och vrida till att denne gillar mig. Jag vill inte lämna eller bli lämnad. Säger hejdå tio gånger när jag pratar i telefon, vänder mig om minst fem gånger när det gås åt skilda vägar och flygplatser vill jag inte ens tänka på. Bara jag tänker på en flygplats kan jag få en klump i magen och bli helt tårögd. Fräck tjej!

Efter att ha skrivit detta blir jag ändå lite lugnare, är det bara prestationsångesten som ställer till det? I så fall kommer det ju lösa sig.
Jag vet det.

Det är inte okej att bli berörd av ett Hills-avsnitt.
Jo, jag blev faktiskt det. Säsong 6, avsnitt 11.
Där har ni mig.
Kanske ska ta åt mig av alla okänsliga, omänskliga och svinaktiga personers råd; "upp med hakan", "ryck upp dig nu" eller varför inte "ta dig i kragen"?
Mmm, så jävla fina och väl valda ord. Har gjort mig så mycket gott och fått mig att inte känna mig annorlunda ett endaste dugg. Not!

På tal om citat:
Ni som kör med citatet "att må som man förtjänar" fattar ju inte orden i meningens mening.
Låt säga att jag har en förbannat bra kväll med; vänner, bra musik, dans, alkohol, se solen gå upp innan man ens hann uppfatta att den faktiskt gick ner och kanske finns en man med i bilden.
Så, om jag ska må som jag förtjänar dagen efter borde jag ju må bättre än någonsin. Right?
Men nej nej... Istället kryper ångesten allt närmare, är bakis som fan med en bakismage på topp som är fullständigt okontrollerbar, blåmärken på benen, hår som luktar rök, somnade med en snus inne, om en man är med i bilden; vad sa jag?, gjorde vi nåt? och kan han inte bara gå för jag kan fan inte flytta på mig - då kommer hela gårdagens måltider upp.
Det förtjänar jag väl ändå inte efter att ha haft en sådan pangkväll?
Ha! told ya.


Tänk på era så väl valda ord.
Männskor!