Jag undrar vad det kommer bli av mig.
Har alltid för höga drömmar och alltid är det någon som får "äran" eller snarare skyldigheten att döda dessa.

Någonstans vet jag och alla runt om mig att jag tänker realistiskt. Vardagen är ju ändå sådan att jag har ett dåligt betalt yrke och för många och höga utgifter. Är fullt medveten om detta.

Men så var det ju så länge sedan jag drömde, så länge sedan jag tillät mig drömma. Inte ens en vecka går det och så dödas den. Pang! Som ett överraskande skott i ryggen och allt är åter svart.

Svart är dock en fin färg. En bra färg. Men när tankarna och drömmarna börjar svartna så har det gått för långt, då måste jag skriva av mig. Skrika. Gråta. Skratta.

Godnatt.

Gårdagen är ju sjukt tragikomisk. Har bara flinat åt allt elände idag. Skrikit ut mina problem till mina kollegor och de har inte kunnat göra annat än att sitta tysta med en ledsam men än dock en så förvånad min.

Men har ändå lyckats ta tag i mina problem idag, några iallafall.
Har skött mig exemplariskt på jobbet, om jag räknar bort att jag kom tre timmar för sent.
Har ringt bilverkstan och Gunnar kommer lämnas där imorgon bitti.
Har bokat tid hos veterinären för Anna.
Så har jag bara tänkt lite jättemycket på honom.

Morgondagen kommer bli fantastisk, frugan och jag ska sitta barnvakt.
Helgen kommer bli näst intill lika fantastisk med Yoda på flykt från Göteborgs-helvetes-hålan.

Jag är bitter, självklart. Bitter som fan.

"Skit kommer i skov, men det götta är att det gör det himmelska också."
Men hur mycket skit ska man behöva klampa sig ur och hur långt är det möjligt och tillåtet att falla innan man får tag i den där grenen som hjälper en komma upp igen?

Denna dagen har varit så hemsk. Så fruktansvärd. Känner för att somna och aldrig åter vakna upp.
Att något man brinner för och lägger ner sin själ i kan släckas och dödas är tyvärr fakta, det har jag fått uppleva idag.
Att inte kunna ta sin häst till veterinären när hon behöver det för att man är pank - fakta.
Att inte kunna ge sitt allt och till fullo allt till den finaste vän man har när dennes botten blivit nådd - jo, tyvärr, fakta.
Bilen går sönder - jävligt opassande fakta.
Man är inte så där grym och intressant som man vill att en kille ska tycka om en. Man är snarare ingen känsla alls - fakta.

Nu ska vi se om sömnen kan göra så att jag går i ide. Om fallet blir sådant undrar jag om någon kan hämta Simon imorgon förmiddag? Han vill ha mat och gå ut då.

Jag har alltid försökt så mycket jag bara kan med allt jag gjort. Har aldrig velat avlsuta något halvdant eller känna att jag inte försökt innan jag ger upp. Detta är en väldigt bra egenskap i många stunder, dock tar det på en väldigt mycket när man tar ut sig helt utan resultat.

En enkel liknelse är när jag äter, måste äta upp allt. Inte ett riskorn får finnas kvar och helst av allt skulle jag vilja slicka rent tallriken för att få ett riktigt tvärt och ordentligt avslut på måltiden.

En annan liknelse är på min arbetsplats. Där kämpar jag alldeles för länge för att få det så bra som möjligt för mig, mina djur och mina kollegor. Ingen kämpar som jag gör och alla vet att de inte behöver kämpa som jag gör, eftersom jag sköter den striden. Trygghet för många, störningsobjekt i andras ögon och fruktansvärt för mig när det i slutändan oftast (förstås) slutar som de högre uppsatta ville och allt jag har kvar är utmattning och vrede.
En perfekt tjej om man är ute efter att bränna ut sig..?!

Så är det detta med denna kärlek som alla vill ha men ingen som riktigt klarar av. Själv har jag alltid haft och kommer nog alltid ha otur inom detta. Har kommit till den punkten att jag gett upp, att jag klarar mig själv bara jag har mina vänner omkring mig.
Men så är det ju en viktig närhet som, iallafall inte jag, har med mina vänner. Närheten när man somnar i någons famn, närheten när man vaknar upp i dennes famn, närheten att någon vill träffa en oavsett tid på dygnet och oavsett hur man ser ut samt allt det intima man delar med varandra.
Jag är bara så fruktansvärt naiv från början till slut. I början är det ju ofattbart att någon ens har ett intresse för mig. När detta börjar lägga sig, efter ganska många veckor eller månader, så är det alltid samma visa.
Han har träffat en annan.
Han är fortfarande kär i sitt ex.
Han har flickvän.
Han kan inte sluta tänka på en gammal flamma etc. etc.
Just då försvinner jag mentalt och lägger all min tid på honom.
Visar mig överlycklig att han träffat någon annan och önskar de all lycka.
Lovar att jag håller alla tummar jag har över att exet vill ha honom tillbaka, vilket hon ju måste vilja - han är ju världens bästa kille!
Den flickvännen måste vara värd att satsa på, stå på dig och jag stöttar dig alltid oavsett vad som händer.
Ta i tu med flamman för fanken, det måste vara något visst med henne och inte värt att slösa bort andra tjejer inlusive mig själv på.

Det är precis detta som de senaste killarna jag träffat velat höra. Alla har lyckats, kanske tack vare mig?! Men jag är förevigt glömd. Inte ett svar kan man få eller en blick att dela.
Detta tar så hårt på mig att jag ger upp och när jag tänker tillbaka och läser mina blogginlägg samt dagbok så förstår jag inte varför jag utsätter mig för det igen, igen och igen.
Jag ger så mycket, alldeles för mycket mot vad jag har. Hade önskat ett byte där jag får tillbaka allt det jag ger och att all den tid jag spenderat lyssnat på dem vore ömsesidig. Men nej, så funkar det tydligen inte.

Sen vet jag, självklart, att jag inte är Guds bästa barn och det är inget jag eftersträvar heller. Men något jag är bra på är dels att lyssna, dela med mig och vara ärlig. Kan man inte få iallafall liiite cred för det? Snälla...

Kör på en annan strategi nu. En riktigt snuskig, illaluktande och äcklig strategi. Går med på förslag från "de med makten" utan svordomar, utbrott eller tårar.
Det är jobbigt men så är jag ju en liten clown och lattjar gärna till det - så varför inte låtsas vara oberörd?

Men så börjar man tänka på dem... De däringa rövslickarna (med brun tunga som min kära far skulle uttrycka sig), de däringa med storhetsvansinne och de däringa blåsta jävlarna som kan styras som robotar till vad som helst.
Jag ska dock behålla lugnet. Mitt falska lugn och "my crooked smile". Ska samla ihop skit tills mina fingrar blöder för att sedan kasta det rakt i ansiktet på dem. Må dem klä i skiten, det lär de göra.

In med en snus, sätta sig tillbaka och andas korrekt så löser sig det nog för åtminstone mig. Jag börjar ju faktiskt tycka om mig själv och lika mycket gillar jag att nedvärdera mina små, men ack så söta, tuttar. Hota med att jag ska kväva mina manliga kollegor med dem och sedan skratta gåtfullt; det är ju helt omöjligt?!

Godnatt för fanken.
Terapi imorn, det kan nog behövas kan tyckas.
Det tycker jag med.