Idag smäller det. Idag ska jag gå ut. Ut på stan, nattetid bland massa folk. Senast var mer än ett halvår sedan och den kvällen slutade inte väl. Efter det har jag stormtrivts med mitt lugna, nyktra och trygga liv. Tidiga, ensamma kvällar veckan lång. Jag vet, det låter dystert och det är just därför jag ska gå ut och släppa loss ikväll. Dansa sådär galet så att folk blir nyfikna över vad jag går på och om jag möjligen har något till salu. Jag måste bara komma på något klyschigt att svara...
Det är pirrigt. Jag kommer liksom få ögonkontakt med killar. Nej, killarna på jobbet samt vänner gills inte. Kanske ska jag t.o.m passa på att torrjucka på dansgolvet när jag ändå håller på - det måste väl locka en hel hjord eller? Nä inte fan vet jag hur man ska bete sig och jag skiter i det fullständigt. Aldrig mer formas av någon annan eller göra sig till för att tro att det är vad han gillar. Ikväll är det me, myself and I som kommer vistas ute.

Nu är det uppladdning som gäller. Powernap, dusch, rensa garderoben, kanske typ måla ögonbrynen, välja nagellack, middag och sen ner till da town! Kapow!

Tydligen är det inget konstigt med män och deras snoppar. Inte enligt dem själva och resten av alla män iallafall.
Idag stannade en joggare till längs Delsjövägen så inte ens skuggan hann med. Han slet fram snoppen sin och lättade på trycket. Blundade och lutade huvudet bakåt och riktigt njöt. Som att han var i någon underjordisk kammare där ingen någonsin satt sin fot och som det skulle ta en vecka, tre dagar, 14 timmar och 37 sekunder för att komma ner i. Han njöt som att han stod där själv bredvid Delsjövägen utan rusningstrafik, spårvagnar, cyklister, andra joggare samt folk som rastade sina hundar. Vem fan gör något sånt?!
Tåls icke att glömma när alla på spårvagnshållplatsen, i mataffären, i personalrummet eller på gymmet ler förstående åt de stackars karlarna när snoppen ligger på sniskan. In med handen i brallan bara och rätta till den och varför inte lägga punghåret till rätta när man ändå är i den delen på kartan...

Jag får då inte lite nådiga blickar när jag minsann kliar mig mellan benen eller lägger rätta mitt könshår. Skulle jag dessutom sätta mig i ett dike på Deljsövägen skulle någon förmodligen ringa polisen och sagt att "en galen kvinna är på rymmen, troligen från psyket!"

Nä fy fan. Skärp er.
Våga heller inte gå barbröstade på stan i sommar.

Igår kände jag hur våren var på väg. Solen liksom värmde, jag kunde höra männens dova parningsläten och känna en frän doft feromoner överallt. Känner mig som ett djur som vaknat ur dvala och är redo för männen.
Bam!

Rå, brutal och en känsla över att jag överskrider en viss gräns. Men va fan, vi är ju faktiskt djur. Tror knappast att jag har gått med i en dejtingsida eller blivit utfrågad på annat håll bara för att liksom. Nej, nej, nej. Det är ju nu vi vill att våra gener ska gå vidare och dela dessa med en annan.

Det har liksom inte gått att undgå männens blickar till andra män, männens blickar till kvinnor eller kvinnors blickar till andra kvinnor. Det är nu det smäller och inte en jävel verkar fatta varför man blir kåt en onsdagsmorgon på en spårvagn.

Det är luuugnt.
Se så, ut och sexa runt med er!

Johodå, här har man samlat på sig vuxenpoäng så det ryker om 'et!
Blivit fastanställd.. Ja, det var väl det. Men ändå?! Så håller jag ju på och leta bil också, en egen bil liksom. En bil som kostar lite mer än en tatuering och som jag måste ta lån för att kunna betala. Jag tror faktiskt att jag håller på att bli lite jätte-vuxen. Faktiskt!

Allt går framåt på ett eller annat sätt. Se bara på stalldamerna. För tio år sedan så stod de och rökte under de två timmarna som de spenderade i stallet. Rökte. Det var liksom inte så mycket mer de kunde göra. Mobilerna på den tiden vet ni hade inte så bra täckning och kunde inte göra sig hörda ute i vildmarken. De drack nog kaffe också. Det måste de ha gjort för de luktade kaffe och cigarettrök. Jag tror inte stalldamerna åt på den tiden ens, kan inte minnas att jag någonsin såg dem göra det. Jag kan inte svara på om dessa damer lever idag, om cigaretter och kaffe faktiskt var det de levde på vill säga.
Idag är det andra bullar! Idag rider man ut en sväng efter ett långt snack på stallplan. Den som ingen häst har får gå med rumpan bar (stämmer inte, det rimmade bara) och promenerar istället bredvid de ridande damerna. Efter det är man trevlig och social. Dricker kaffe i ett varmt fikarum och äter kakor. Men det häftigaste av allt på deras utveckling är; att de visar bilder på sina mobiler på deras senaste loppis-fynd. Det är framsteg vill jag lova!

Jag undrar om det är så att de går bakåt, alltså blir yngre och modernare och att jag blir äldre och dummare.
Kan så vara. Men! Viktigast av allt; vi tar oss! Om det är framåt eller bakåt vi tar oss tycker jag för stunden är ganska oväsentligt. Bam!

Veckan som varit har jag hängt och flängt på olika ställen. Ena dagen agerar man lyxig hemmafru andra dagen en fattig djurvårdare.
En dag med spa, blivit tatuerad och fått fixat hår är en lyx.
Spat var dock ett tvång, men kändes ändå som att jag var längre bort från verkligheten än jag faktiskt var.
Tatueringen var förstås inget tvång, mer än att jag inte ville gå runt med en tredjedels-färdig tatuering som resulterade en två tredjedels-färdig tatuering.
Så var jag på rätt plats i rätt stund och mötte rätt man i fel miljö. Blev inbjuden till att få fixat hår och fick erbjudande att bli hårmodell med start i Jönköping och förmodligen fortsatt resa till Bologna. Man tackar!
Denna dag slutade även med utbjudning av två killar, kallas även dejt. Inte två killar som känner varann eller vill ses samtidigt utan mer en självförtroendehöjning att två frågade samtidigt från två olika håll utan vilja till någon typ av triangeldrama.
Efter detta upplyft var jag tillbaka i vardagen med en värkande arm, sjuka djur, grubbel över att jag nog inte ville träffa någon kille och den ej efterlängtade vardagsångesten.
Hej lördag. Nu kör vi. Kul.

Att vara ledig är faktiskt riktigt, riktigt fint och riktigt, riktigt skönt. Inget tvång någonstans (förutom att jag skulle till vårdcentralen, ta ut Simon och träna Anna = acceptabelt tvång).

Men så, hoppsan hejsan, är det plötsligt en tvångsresa till Hisingen. Man skulle även kunna beskriva det som ett dygn på ett spa med grymma arbetskollegor, men som dygnet är upplagt blev det visst en tvångsresa.
Jag är ändå redo, med ett par spa-upplevelser i min lägenhet igår kväll så som; vaxning av ben, fotbad och trimmad bikinilinje. Here I come!

Hade en riktigt fin dag igår också med en förståelse att jag har fruktansvärt otränade axlar. Detta kommer resultera kvällar med armhävningar och annat hurtigt.

Jaja, får väl följa lagens regler och packa ihop och dra mig.

Hej hej då

Jag har sett en lite för bra film. Fan! Jag hatar när jag blir sån här, helt totalt insnöad. Kan inte tänka på något annat än filmen och att man fick se Ryan Goslings rumpa. Jag vill se denna film hela tiden och gör även det så fort tid finnes. Inga andra filmer känns värda att lägga tid på. Senast jag fick ett liknande ryck var när "Into the wild" kom. Nu är det "Blue valentine" som gäller för fulla muggar!

Så har man blivit fastanställd också. Jag har själv inte fattat det än och går mest runt och fnyser och gnäller som vanligt. Oroar mig också förstås, efter över fem år av oro är det inte lätt att ändra detta mönster. Men riktigt kul, bra och tryggt har jag förstått att det ska vara. Jättekul att det känns så bra. Och tryggt. Verkligen.

Jag har bestämt mig för att göra en lista där jag skriver upp alla som har sagt "tack för att du finns" till mig. Liten egen kbt här hemma har ju aldrig dödat någon!

Nu ska jag ha det kul, bra och tryggt samt se på världens bästa film samtidigt som jag skriver upp de personer som har en jävla tur att jag finns.

Ta-taaaa

Hur kan jag ens sitta här med öppna ögon och skriva nu? Det undrar jag.
Jag måste vara i chock.
I chock över hur någon kan få mig att känna en sådan oro och nedstämdhet. Att någon annan kan få mig att skratta. Att en film kan få mig att må så dåligt trots att den var så bra (samt få mig att höra av mig till killar som dumpat mig för över ett år sedan - tack). Att innan ett telefonsamtal känna skam. Att under ett telefonsamtal vara ledsen. Att efter ett telefonsamtal känna sig lättad och matt.

Många av känslorna idag har varit jobbiga. Fruktansvärt jobbiga t.o.m.
Samtliga tillfällen under dagen har börjat dåligt.
Ett par har dock slutat som en fin och harmonisk film. När man är så där tyst, tom och helt överrumplad av mållösheten.

Trots en dålig start på dagen;
försov mig och vaknade med migrän samt slängde upp en kylskåpsdörr i huvudet på mig och fick ännu mer ont i huvudet.

Sen har dagen mest flutit på och jag har svävat omkring och observerat allt uppifrån.
Värken i mitt huvud blev värre, värre och till slut kunde jag inte stå upp. Men så fick jag den där "klyschiga" tiden i stallet och endast en femtedel av min huvudvärk kvarstod. Åkte hem, njöt av regnet, handlade, kom hem till den renaste och mysigaste lägenheten, lyssnade på denna låten och allt blev hur bra som helst!

Tack måndag, tack!

Detta har jag hunnit med denna helg:

• Blivit informerad om fräscha killar på dejtingsida. Gått med i denna dejtingsida.
• Blivit äcklad av alla killar på dejtingsidan.
• Blivit äcklad av alla killar.
• Sovit sämre än på väldigt länge.
• Tränat hästen i ridhus.
• Fått en ordentlig träningsvärk efter att ha tränat i hästen för första gången på länge.
• Umgåtts med mor och far så det tjuter om det!
• Haft en äcklig, stökig och grisig lägenhet som varit omöjlig att bo i.
• Tvättat halva garderoben.
• Sovit bättre än på väldigt länge.
• Vaknat utvilad kl. 7.
• Röjt och städat i stallet och tänker att "gym kan slänga sig i väggen".
• Känt mig som en bra hundägare som låtit Simon vara ute sex timmar i sträck var dag under helgen.
• Duschat Simon.
• Städat min äckliga, stökiga och grisiga lägenhet.
• Tagit ner julpyntet.
• Sått fler chillisar.
• Lagat soppa för en hel armé, som dock endast kommer vara till mig.
• Sett senaste avsnittet av Californication och skrattade samt grät en skvätt.
• Givit Simon ett ben.
• Diskat, trots att Anna inte varit här.
• Slängt återvinning.
• Skrubbat mig renare än någonsin.
• Klappat mig själv på axeln och sagt till mig själv hur jävla bra jag är.

"Söndag är dagen före måndag."
-Dagens citat, av mig själv.

Jag har alltid drömt om att göra en film. Denna film ska handla om en drös olika människor med olika bakgrunder, intressen och levnadssätt men ändå på ett eller annat sätt strålas samman.
Eftersom jag kör en hel del bil så slår tanken mig ofta.
Tänk att få vara en fluga på väggen i bilen jag kör förbi med en man petandes i näsan, ett gammalt par som sitter totalspända och väntar på att rödljuset skall slockna så de får åka, kvinnan med en alldeles för stor bil, killen som verkar fly från något eller han som står på väggrenen med punka.
Ååå jag vill se den filmen. Lite som "Amores perros" jag vet. Men gillar tanken som fanken!

Några som sponsrar mig?

Nu är jag tillbaka efter ett försök till att gå i ide, vilket misslyckades.

Må ändå lova att den förväntade "ide-tiden" var väl ändå. Det jag kände när jag så gärna ville gå i ide var just (hur klyschigt det än låter) längtar efter frihet.

Jag vill vara självständig och kunna tjäna in pengar som jag faktiskt går runt på utan någon typ av oro.
Tryggheten vill jag få nudda vid, ha ett fast jobb och låta den oron få vila i sisådär fem år.
Orkar inte agera fånge i min egen kropp och säga nej till ett och annat för att jag inte "fixar" det. Jag ska bara fixa det, utan tvekan liksom.
Jag vill kunna skrika när jag som mest behöver det.
Åka iväg när jag känner för det.
Våga vara mig själv inför (även) välvårdade män.
Skratta så tårarna sprutar.
Ha pengar sparade till endast mig själv.
Känna den goda känslan när man gjort något bra.
Kunna ta sig tid, stanna upp och känna av en stund av frihet.

Wow. Den dagen jag får in allt detta på en och samma dag blir förmodligen på min dödsbädd. Möjligen dagen jag oturligt dör utan förvarning.
I så fall vet ni; jag slutade när jag var på topp och hoppas att någon lärt sig av mig - att utnyttja stunderna. Ofta är det de stunder vi har minst förväntan över som blir de mest fantastiska.


(Nej, jag har inte gått och blivit kristen. Skulle snarare kalla det tålmodig livsvilja.)
Kapow!