Jag ger inte upp, med det menar jag dock inte att jag orkar så mycket mer av allt elände.
Snälla, låt mig bara få lite lugn och ro. Förstår inte riktigt vad jag har gjort för att råka ut för allt som runt mig sker.

Jag har på något vänster blivit en syndabock och det är ett skäl till varför jag sjukskrev mig. En veckas sjukskrivning såg jag fram emot och det gjorde mig gott - tills torsdagen anlände.

Det obehagliga i det hela är att jag under senaste veckan förvånats över min bilkörning. Kört hackigt, nästan missat bilar i korsningar och vart i helt andra tankar. Igår skrev jag till en vän att det kanske var sista gången jag sa hejdå till honom (må ej glömmas att jag är en dramaqueen). Senare på kvällen bad mina föräldrar mig att köra försiktigt när vi skulle upp till farmor. Jag svarade då med att "ja, tänk vad illa det vore om något hände. Då hade alla era barn och ert enda barnbarn varit i bilen". Första halvan av resan pratade jag och min ena syster om trafikolyckor och jag observerade att bilen låstes när man körde. Sen sa det bara pang..! En bil körde in i ena sidan, precis där Anton satt.
Allt gick bra men jag fortsätter än att beskylla mig själv, det kan jag förmodligen inte göra för mycket. Mitt straff och mina synder skall jag känna och lida av, även om de så skulle fortsätta livet ut.

Vi lever och mår bra, bara tomten och Fridas hjärnspöken är vakna.

För någon månad sedan fick jag frågan om jag ville vara hårmodell. Skulle sitta på en scen i Jönköping och bli stylad inför publik. "Jomen visst", sa jag.
Kort därefter drömde jag att det var dags för detta spex. Dock var alla fruktansvärt otrevliga och jag skulle ha på mig världens minsta baddräkt fylld med diamanter på en runway. Mitt största dilemma var dock min fullväxande och otrimmade bikinilinje. Det var så fruktansvärt...

Så fick jag idag reda på att jag visst skulle gå en visning. Få färgat hår, iklädd fräcka kläder, milahöga klackskor och inför massor av folk. Kommer bo på ett hotell med 30 andra modeller. Det var ju inte riktigt detta jag hade föreställt mig liksom. Tänkte mig en lugn pensionärshelg innehållande sitta på scen framför folk med luggen över ögonen. Icke sa nicke, här blir det TopModel för fulla muggar. Har därför lovat att jag ska vara den bitchiga ghetto-modellen "I'll win this challenge bitches, even though it's not a challenge" - *snap*.

Gaaaah vad har jag tackat ja till?!
Jag lever ju som sliten djurvårdare och är en pensionär på min fritid. Känns inte riktigt som min kaliber - osaka!!!

Senaste veckan har varit tuff. Alla känslor som möjligen kan kännas har dagligen bockats av. Dagen börjar med glädje, lättnad och trygghet när den sedan på ett par sekunder vänder till att bli kaotiskt, ledsam och fullkomlig omöjlig.
Detta har gjort mig energifattig och tom. Om jag är närvarande fysiskt så är jag frånvarande psykiskt.

Det bästa av allt är att jag fixat dagarna ändå, trots gamla sömnproblem som dykt upp, har jag med hjälp av dussintals med fina männskor klarat det och fattat bra beslut allt efter som.
Nu har jag paus från vardagen och ägnar istället dagarna med mig själv och några djur samt vänner - det gör en riktigt gott!
Detta leder med andra ord mig till att vara frånvarande fysiskt och istället närvarande psykiskt. Så himla mycket bättre!

Jag är förmodligen den personen som Gud och Djävulen tillsammans beslutat ha som trasdocka. Hängandes i trådar styr de mig till personer som jag åter ska få känna hur liten och maktlös jag är.
Jag ska minsann förstå att jag är en av dem som inte kan bli helt lycklig. Kärlek, pengar och frihet är det väl man säger. Jag kan väl inte bocka av någon utav dessa mer än lite halvt frihet; singlarnas djävulsgudinna.

Än en gång får jag hopp. Hopp av någon som är precis som alla andra. Precis sådär som har någon annan som är snäppet mer intressant än mig. Jag får än en gång stå med den vita näsduken och vinka åt dem med all min lycka.
Lycka har jag ingen, inte det minsta. Önskar ingen människa lycka gällande kärlek. Endast för att jag sett de allra värsta sidor. Sidor som jag hade kunnat fylla en hel bok med. En bok där folk hade skrattat åt mitt elände. Ett elände som jag själv skrattar åt efter en tid, dock mest för att jag aldrig kommer få vara den som blir avvinkad vandrandes iväg ihop med någon annan.

Den bitterljuva sanningen.

Ensamhets-ångesten är inte dum alls. Den vet precis när den skall göra sig påmind och jag ska då inte få tro att den var borta för alltid inte, nähädå!

Den kan mig utan och innan och vet precis när den skall göra sig påmind;
vid trevlig utgång med ljuvliga vänner som är lite på kanelen och när jag själv inte är i samma tillstånd. När jag ska gå hem tidigare, nykter och ensam. Farväl roliga vänner i den höga ljudnivån.

Jag hade hoppats på och trodde även att det var alkoholen som skapade denna ensamhets-ångest. Men icke, det var ju ingen rolig upptäckt.
Min systers ord var då kloka; tänk vad mycket annat som har blivit bättre! Så sant som det var sagt, varför luras av ensamhetens ångest när jag kan ha det lika gott hemma som jag har vilken kväll i veckan som helst.

Hejdå delar av ensamhetsångesten!
(Moahahaha..!)

Det var jag för ett år sedan. Önskar att jag kunde spola tillbaka till den tiden (som Pontiak sjunger) och hjälpa, trösta och stötta mig. Vad dåligt jag mådde och vad rädd jag var. Rädd för att förstöra det vi hade, säga fel saker, höra av mig för ofta och för att vara ensam. Jag tycker faktiskt väldigt synd om mig, som jag hade det. Men nu efteråt vet jag ju dels att jag är stark som tog mig igenom det samt att jag har blivit starkare efteråt.

När året har gått och mina senaste sex månader inte har varit som de vanligtvis tidigare varit så har jag äntligen funnit mig själv. Jag vet nu hur mycket ork jag har, hur stark jag är och hur uthållig. Jobb-problemen är jobbigast just nu och då kan jag ju lova att det är en lyx om jag istället skulle få dessa problemen då. Men å andra sidan skulle väl i så fall läget för ett år sedan flyttats fram till nu och det hade jag inte velat vara med om. Nej, nu har åren blivit såhär och jag vill inte klaga allt för mycket, eller klaga överhuvudtaget just för tillfället.

Just nu för tillfället är jag trött och ber er att bara sätta på Edward Sharpe & the Magnetic Zeroes.
Bra.

Hejdå

Nu händer det grejer i mitt liv vill jag lova. Inte så värst mycket kan tyckas för denne som är 80-talist och en icke pensionär; men för mig iallafall!

1. Det är vår (på riktigt)!
2. Killar vill träffa mig och jag börjar åter uppskatta detta.
3. Jag är vuxen och hjälpsam.

Skulle kunna avsluta inlägget här, men vill ju förstås informera om hur bra jag lever.
Jag har haft ont i halsen i en vecka, men vad gör det när man är duktig och redig? Ingenting. Istället inser jag vilka fantastiska vänner jag har, som inte ens är värt ett försök att beskriva i ord. Mina kollegor blir man mer eller mindre kär i för varje träff och samtal. Har planterat om mina hjärtliga växter, tvättat sådär löjligt hurtigt och än en gång lagat mat till en hel armé. Har vart på en dejt och tre framför mig. Familjen min är den finaste och ibland önskar jag att de kunde adoptera all världens barn bara för att göra alla världens barn lyckliga som in i bomben. En granne började prata med mig och jag blev sådär löjligt obehagligt lycklig i hjärtat av det. Har typ världens finaste bil. Har låtsats vara en super-super-fit mamma på promenad med bebis och hund.

Såhär lycklig kan man bli när man inser ens rätta ålder och anledningar till att må väl. Min rekommendation är därför att ha en förbaskat lam period för att sedan efter veckor, månader eller år förstå hur små saker eller handlingar behöver vara för att kunna leva på dem en bra stund.

Godnatt veckan!

...bitterfitta!

Det är jag det. Idag har jag varit hemsk. Jag har varit så arg, så fruktansvärt arg. Förlåt alla jag blivit arg på och gått över fler än en gräns vid samtal. Förlåt praktikanten som måste ha fått ett hemskt intryck av mig. Förlåt till mig själv som blev blek av utmattning efter ilskna möten. Stackars mig, som jag låter mig ha det.

Jag hoppas ändå att jag inte kommer bli en robot. Inte reagera över otrevliga uttalanden utan istället sitta med tom blick och nicka förstående/oförstående. Jag ska stå på mig. Jag får bli arg om det är det som behövs. Men, jag bör icke fortsätta med att ta ut det på oskyldiga personer som endast står i min väg vid fel tillfälle. FÖRLÅT!!!

Jag tror inte på Gud, men om han nu finns och då tror på mig så kommer han aldrig efter denna dag ge mig en chans till och jag kommer definitivt bli djävulens fruga så länge jag brinner.
Men för att se det från den ljusa sidan, så skulle jag faktiskt vunnit ett pris om det skulle varit utdelning idag:
Världens främsta bitterfitta!

Jippie-yay..!