Jag har lite ångest för mitt senaste inlägg. Det var riktigt uselt och tråkigt. Skrev bara för att jag trodde att jag var tvungen. Men det är det ju ingen som bestämmer det förutom jag själv - även om datorn kan vara riktigt envis och vägra släppa tangenterna från mina fingrar.

Eftersom jag är en dramaqueen utan dess like har jag nästan ständigt oändliga förväntningar.
Minns en gång när jag dejtade en kille. Vi hade bestämt nästan en vecka i förväg att han skulle komma hem till mig och att vi då skulle ha en riktig hemmakväll. En timme innan han skulle komma hörde han av sig och sa att han inte kunde komma. Jag tänkte genast att han bara lurades och visst skulle knacka på dörren fast lite senare och ha med en bukett blommor eller kanske nya underkläder till mig.
Jag satt spänt och väntade, rufsade om håret lite extra för att inte se för fixad ut, tog på mig lite mer parfym och satte på mig mer avslappnade kläder så att han inte skulle tro att jag faktiskt visste att han skulle komma. Så väntade jag.
Fem minuter. En kvart. 20 minuter. 45 minuter. 1½ timme. 2 timmar. 4 timmar.
Är det stopp i spårvagnstrafiken kanske? Eller vill hans son inte vara hos sin mamma utan sitter i hans famn och gråter? Kanske hittar han inte de perfekta blommorna eller underkläderna i min storlek.
Jag borstade tänderna för femte gången under kvällens gång. Tände lampan på nattduksbordet. Lade mig i sängen och väntade istället där.
Tio minuter. 25 minuter. 50 minuter. 1 timme och en kvart. 1½ timme. Sen somnade jag ensam och inget nattligt besök väckte mig.
På morgonen bestämde jag att detta var sista gången jag skulle ha så höga tankar och höga förväntningar om en man.

Tyvärr höll jag inte detta...