Jag är jättebra på att jaga. Jaga vänner, dejters ex och karlar.
Jag är från en början offret. Han tog faktiskt steget att höra av sig. Han tog faktiskt steget att föreslå att vi ska ses. Modigt som fanken!
Sen är jag förstås också modig som hakar på idéen och möter upp honom på bestämd plats. Efter detta ändras allt.

Jag blir tokig, galen och fascinerad. Tokig att han är intresserad av mig. Galen och vägrar släppa honom. Fascinerad av honom och allt där till.

Sen börjar jakten. Jakten efter honom, hans intressen och hans svaga punkter. Jaga, jaga, jaga. Liksom en panter som springer efter sitt byte och blir utmattad oavsett vinst eller ej.

Det är där jag brukar hamna och jag stannar alltid för sent. Stannar långt senare än jag borde. Utmattad, misslyckad och ensam.

Det är just därför jag inte orkar. Orkar inte träffa någon man. De kräver för mycket ansvar, tid och energi. Istället för att, som man efter en jakt känner sig; utmattad, misslyckad och ensam så känner jag mig nu utvilad, lycklig och fri.

Det är så mycket värt att känna såhär så att det hela "dejtandet" blir som en riktigt usel och onödig film.