...har man heller inte ont av.

Ibland tror jag 120% på det.
Ibland vill jag veta annars spricker jag.
Om jag får reda på något som nästan kväver mig av nyfikenhet så blir jag antingen lättad, obrydd eller helt förtvivlad.

Jag blev kär för första gången tidigt i 2010. Kände på mig under månadernas gång att något inte stod rätt till och jag vågade inte tänka på det värsta som kunde hända. Men så hände det;
han hade träffat någon annan.
Jag försvann. Försvann ner under mark och jord undan liv och ljus och stod helt ensam och såg saker hända som jag inte kunde förändra.
Ena dagen kände jag mig lättad att det var över, behövde inte oroa mig längre. Andra dagen sprack jag och ut kom ingenting.
Inte ett livstecken kunde jag få från honom och jag trodde ett tag att halvåret vi sågs inte hade hänt. Så verkade iallafall han känna.
Under varje dag som gick började jag gilla honom allt mer och mer. Detta skrämde mig. Jag tog kontakt med andra män för att släppa en del av fokuset på honom - detta funkade. Andra blev intresserade av mig och han jag var kär i blev svartsjuk. Jag träffade bl.a. världens bästa kille. Kommer nog aldrig träffa någon så bra igen, men just då var jag inte intresserad. Jag såg bara en annan och hela min värld kretsade runt honom. Den felfria killen gav till slut upp eftersom jag inte svarade på varken sms, samtal eller mail. Jag var nöjd, jag visste ju vem jag ville ha. Men så en dag i början av juni hände det jag alltid, och speciellt första gången jag blivit kär, fruktat. Han hade hittat någon och jag hade förlorat både honom och en ännu bättre kille som jag inte såg pga mitt kärlekskranka beteende.

Jag kan inte sluta tänka på hur det hade varit om jag fortfarande hade träffat honom jag gillade så innerligt. Kan heller inte sluta tänka på hur det skulle ha varit om jag isället fallit för den felfria killen. Detta tar så otroligt mycket energi och som är omöjligt för vilken människa som helst att bära runt på. Jag har börjat släppa det mer och mer men ibland faller det ändå över mig och då känns tiden oändlig och omgivningen blir kall och onåbar.

Men än en gång säger jag till mig själv;
det man inte vet har man heller inte ont av.