Att hjälpa sig själv på traven

Att bli dissad, lämnad eller rådumpad är inget man hoppar i höjden för. Jag vågar ändå säga att jag är erfaren inom detta ämne och det jag lärt mig under åren är;
säg precis hur du känner.

Jag brukar säga alternativt skriva(beroende på hur sårad jag är) allt fint jag tyckte med killen och om det var något som var extra bra, exempelvis sexet. Det viktigaste för att faktiskt glömma det så fort som möjligt är dock vad jag tyckte han gjorde fel, hur dåligt han faktiskt fick mig att känna och må. Jag har såpass bra självinsikt att jag även brukar skriva vad jag gjorde fel, men att det förstås inte gör hans beteende rätt för det.
Om fallet är så att jag skriver det till honom, oftast i mail men ibland även i brevform, så uppmanar jag att det jag skrivit inte är nödvändigt att svara på. Vissa vågar sig på att svara på det, eftersom det ändå inte är mellan fyra ögon, medans resten dvs. 99% igonerar det totalt. Även om jag vet att han faktiskt har läst det och även om jag är fullt medveten om att jag tydligt nämnde att det inte var till för att svara på så kan jag bli tokig på att inte få ett svar ändå. Ett "jag har läst det du skrivit" räcker, det lugnar mig för all framtid. Svårt det där och om jag tänker efter så har jag faktiskt någon jag även nämnt att "du kan väl bara svara mig att du har läst det" bara för att jag vill ha den pyttelilla bekräftelsen.
De gånger vi har träffats för att prata om det så brukar jag alltid skriva ner hur jag känner innan. Detta är dock en vana för mig, att skriva när jag behöver sätta ord på mina känslor, tankar och tämja mina hjärnspöken.

Bli heller inte livrädd om du tror att "er tid" aldrig har hänt, det är fullt naturligt(enligt mig) att känna så när man inte hört ett knyst sedan han berättade att han träffat någon annan. Att det som hände under den där månaden/halvåret/åren kanske aldrig har hänt, att allt kanske bara var en dröm.

Det bästa av allt, johodå det finns faktiskt något bra, är att man lär känna sig själv. Man blir tvungen att känna. Oavsett hur mycket man än försöker att smita från det, desto längre man väntar desto hårdare blir smällen när den väl kommer.

(Kan även nämna att fysiskt våld är underskattat. Utnyttja det. Man får säkert inte skriva så, men psykiskt våld är 100 gånger värre.)

Bam!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0