Sån är jag!

Jag får så ofta frågan var jag fått mina mörka ögon, mitt mörka tjocka hår och min bleka hy från. Jag ses som exotisk tills sanningen kommer fram; är så svensk som en svensk kan bli.
Folk, speciellt killar, får alltid en viss besvikelse i sin blick då. De har redan innan de börjat prata med mig målat upp en värld där de träffar någon med ett annat blod, annan kultur och kanske annat språk. Därför höll jag förr inne på sanningen, lät dem leka med sin dröm såpass länge tills vi kom varann för nära eller för alltid om mötet endast pågick en minut, en timme eller en natt.
Jag har märkt att jag är likadan själv, vill ha något annorlunda. Det har aldrig slutat upp på det sätt jag från början trott/önskat/velat, av det enkla skälet att det jag målade upp är så gott som omöjligt (om man inte är med i en film förstås) och har därför blivit lämnad med ensamheten.
De gånger allt har känts lugnt och tryggt är just när killen har varit motsatsen till min "dröm". Kanske för att man alltid ska vilja ha det man inte har och för att gräset är grönare på andra sidan. Vad vet jag... Men det är åtminstone en lärdom och erfarenhet jag har tagit med mig. Att måla upp en värld med eller för någon annan är fruktansvärt lätt, nästintill farligt lätt och då speciellt när man själv är med i den bilden. Att måla upp en värld för sig själv däremot känns alltid hopplöst och ganska så trist (förmodligen för att man då tänker mer realistiskt) men något jag börjat uppskatta mer just av den anledningen att jag uppskattar mitt eget sällskap, utseende och liv på ett annat sätt än jag gjort tidigare och det mina vänner; är en förbannat bra start på en värld som kan tålas att uppleva!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0