Det var jag för ett år sedan. Önskar att jag kunde spola tillbaka till den tiden (som Pontiak sjunger) och hjälpa, trösta och stötta mig. Vad dåligt jag mådde och vad rädd jag var. Rädd för att förstöra det vi hade, säga fel saker, höra av mig för ofta och för att vara ensam. Jag tycker faktiskt väldigt synd om mig, som jag hade det. Men nu efteråt vet jag ju dels att jag är stark som tog mig igenom det samt att jag har blivit starkare efteråt.

När året har gått och mina senaste sex månader inte har varit som de vanligtvis tidigare varit så har jag äntligen funnit mig själv. Jag vet nu hur mycket ork jag har, hur stark jag är och hur uthållig. Jobb-problemen är jobbigast just nu och då kan jag ju lova att det är en lyx om jag istället skulle få dessa problemen då. Men å andra sidan skulle väl i så fall läget för ett år sedan flyttats fram till nu och det hade jag inte velat vara med om. Nej, nu har åren blivit såhär och jag vill inte klaga allt för mycket, eller klaga överhuvudtaget just för tillfället.

Just nu för tillfället är jag trött och ber er att bara sätta på Edward Sharpe & the Magnetic Zeroes.
Bra.

Hejdå