Agerat pappa under helgen, kan inte påstå att jag har varit särskilt bra då jag är van vid på tok mycket mer sömn än vad spädbarnsföräldrar är vana vid. Men mysigt är väl det minsta jag kan säga att det var, bli väckt av en leende syster och en systerson med ett ännu större leende -  förmodligen pga. mitt morgonutseende, ja.

Idag har jag gjort en evighetssysselsättning. Borstat mitt hår! Jag känner inte att jag kan skicka ett tredje sms till min frisör och där lägga till att mitt hår är en stor tova, utöver slitet hår och lång lugg. Borsta håret tror jag faktiskt från början är en söndagssyssla, då ska man ha tid till sånt trams liksom.

• Eftersom kommande vecka är min stiliga vecka så skall håret mitt borstas minst en gång om dagen, det ni!
• Vaxa benen finns också med på veckans stiliga lista - ja, t.o.m listan är stilig.
• Noppra ögonbrynen. Eller åtminstone ha nopprade ögonbryn tills på fredag.
• Fotbad och måla tånaglarna.
• Inte dra bort fler nagelband från mina fingrar, kommer dock bli svårt med tanke på hur veckan ser ut men ska försöka. Om jag drar bort ett nytt nagelband så kommer jag straffa mig själv med att hälla Aceton i såren. Bam!
• Så ska jag gå i högklackat hela veckan också. Kapow!

Vad gör man inte för att ställa upp för ens frisör i en tråkig stad liksom?!

Jag ger inte upp, med det menar jag dock inte att jag orkar så mycket mer av allt elände.
Snälla, låt mig bara få lite lugn och ro. Förstår inte riktigt vad jag har gjort för att råka ut för allt som runt mig sker.

Jag har på något vänster blivit en syndabock och det är ett skäl till varför jag sjukskrev mig. En veckas sjukskrivning såg jag fram emot och det gjorde mig gott - tills torsdagen anlände.

Det obehagliga i det hela är att jag under senaste veckan förvånats över min bilkörning. Kört hackigt, nästan missat bilar i korsningar och vart i helt andra tankar. Igår skrev jag till en vän att det kanske var sista gången jag sa hejdå till honom (må ej glömmas att jag är en dramaqueen). Senare på kvällen bad mina föräldrar mig att köra försiktigt när vi skulle upp till farmor. Jag svarade då med att "ja, tänk vad illa det vore om något hände. Då hade alla era barn och ert enda barnbarn varit i bilen". Första halvan av resan pratade jag och min ena syster om trafikolyckor och jag observerade att bilen låstes när man körde. Sen sa det bara pang..! En bil körde in i ena sidan, precis där Anton satt.
Allt gick bra men jag fortsätter än att beskylla mig själv, det kan jag förmodligen inte göra för mycket. Mitt straff och mina synder skall jag känna och lida av, även om de så skulle fortsätta livet ut.

Vi lever och mår bra, bara tomten och Fridas hjärnspöken är vakna.

För någon månad sedan fick jag frågan om jag ville vara hårmodell. Skulle sitta på en scen i Jönköping och bli stylad inför publik. "Jomen visst", sa jag.
Kort därefter drömde jag att det var dags för detta spex. Dock var alla fruktansvärt otrevliga och jag skulle ha på mig världens minsta baddräkt fylld med diamanter på en runway. Mitt största dilemma var dock min fullväxande och otrimmade bikinilinje. Det var så fruktansvärt...

Så fick jag idag reda på att jag visst skulle gå en visning. Få färgat hår, iklädd fräcka kläder, milahöga klackskor och inför massor av folk. Kommer bo på ett hotell med 30 andra modeller. Det var ju inte riktigt detta jag hade föreställt mig liksom. Tänkte mig en lugn pensionärshelg innehållande sitta på scen framför folk med luggen över ögonen. Icke sa nicke, här blir det TopModel för fulla muggar. Har därför lovat att jag ska vara den bitchiga ghetto-modellen "I'll win this challenge bitches, even though it's not a challenge" - *snap*.

Gaaaah vad har jag tackat ja till?!
Jag lever ju som sliten djurvårdare och är en pensionär på min fritid. Känns inte riktigt som min kaliber - osaka!!!

Tydligen är det inget konstigt med män och deras snoppar. Inte enligt dem själva och resten av alla män iallafall.
Idag stannade en joggare till längs Delsjövägen så inte ens skuggan hann med. Han slet fram snoppen sin och lättade på trycket. Blundade och lutade huvudet bakåt och riktigt njöt. Som att han var i någon underjordisk kammare där ingen någonsin satt sin fot och som det skulle ta en vecka, tre dagar, 14 timmar och 37 sekunder för att komma ner i. Han njöt som att han stod där själv bredvid Delsjövägen utan rusningstrafik, spårvagnar, cyklister, andra joggare samt folk som rastade sina hundar. Vem fan gör något sånt?!
Tåls icke att glömma när alla på spårvagnshållplatsen, i mataffären, i personalrummet eller på gymmet ler förstående åt de stackars karlarna när snoppen ligger på sniskan. In med handen i brallan bara och rätta till den och varför inte lägga punghåret till rätta när man ändå är i den delen på kartan...

Jag får då inte lite nådiga blickar när jag minsann kliar mig mellan benen eller lägger rätta mitt könshår. Skulle jag dessutom sätta mig i ett dike på Deljsövägen skulle någon förmodligen ringa polisen och sagt att "en galen kvinna är på rymmen, troligen från psyket!"

Nä fy fan. Skärp er.
Våga heller inte gå barbröstade på stan i sommar.

Johodå, här har man samlat på sig vuxenpoäng så det ryker om 'et!
Blivit fastanställd.. Ja, det var väl det. Men ändå?! Så håller jag ju på och leta bil också, en egen bil liksom. En bil som kostar lite mer än en tatuering och som jag måste ta lån för att kunna betala. Jag tror faktiskt att jag håller på att bli lite jätte-vuxen. Faktiskt!

Allt går framåt på ett eller annat sätt. Se bara på stalldamerna. För tio år sedan så stod de och rökte under de två timmarna som de spenderade i stallet. Rökte. Det var liksom inte så mycket mer de kunde göra. Mobilerna på den tiden vet ni hade inte så bra täckning och kunde inte göra sig hörda ute i vildmarken. De drack nog kaffe också. Det måste de ha gjort för de luktade kaffe och cigarettrök. Jag tror inte stalldamerna åt på den tiden ens, kan inte minnas att jag någonsin såg dem göra det. Jag kan inte svara på om dessa damer lever idag, om cigaretter och kaffe faktiskt var det de levde på vill säga.
Idag är det andra bullar! Idag rider man ut en sväng efter ett långt snack på stallplan. Den som ingen häst har får gå med rumpan bar (stämmer inte, det rimmade bara) och promenerar istället bredvid de ridande damerna. Efter det är man trevlig och social. Dricker kaffe i ett varmt fikarum och äter kakor. Men det häftigaste av allt på deras utveckling är; att de visar bilder på sina mobiler på deras senaste loppis-fynd. Det är framsteg vill jag lova!

Jag undrar om det är så att de går bakåt, alltså blir yngre och modernare och att jag blir äldre och dummare.
Kan så vara. Men! Viktigast av allt; vi tar oss! Om det är framåt eller bakåt vi tar oss tycker jag för stunden är ganska oväsentligt. Bam!

Veckan som varit har jag hängt och flängt på olika ställen. Ena dagen agerar man lyxig hemmafru andra dagen en fattig djurvårdare.
En dag med spa, blivit tatuerad och fått fixat hår är en lyx.
Spat var dock ett tvång, men kändes ändå som att jag var längre bort från verkligheten än jag faktiskt var.
Tatueringen var förstås inget tvång, mer än att jag inte ville gå runt med en tredjedels-färdig tatuering som resulterade en två tredjedels-färdig tatuering.
Så var jag på rätt plats i rätt stund och mötte rätt man i fel miljö. Blev inbjuden till att få fixat hår och fick erbjudande att bli hårmodell med start i Jönköping och förmodligen fortsatt resa till Bologna. Man tackar!
Denna dag slutade även med utbjudning av två killar, kallas även dejt. Inte två killar som känner varann eller vill ses samtidigt utan mer en självförtroendehöjning att två frågade samtidigt från två olika håll utan vilja till någon typ av triangeldrama.
Efter detta upplyft var jag tillbaka i vardagen med en värkande arm, sjuka djur, grubbel över att jag nog inte ville träffa någon kille och den ej efterlängtade vardagsångesten.
Hej lördag. Nu kör vi. Kul.

Att vara ledig är faktiskt riktigt, riktigt fint och riktigt, riktigt skönt. Inget tvång någonstans (förutom att jag skulle till vårdcentralen, ta ut Simon och träna Anna = acceptabelt tvång).

Men så, hoppsan hejsan, är det plötsligt en tvångsresa till Hisingen. Man skulle även kunna beskriva det som ett dygn på ett spa med grymma arbetskollegor, men som dygnet är upplagt blev det visst en tvångsresa.
Jag är ändå redo, med ett par spa-upplevelser i min lägenhet igår kväll så som; vaxning av ben, fotbad och trimmad bikinilinje. Here I come!

Hade en riktigt fin dag igår också med en förståelse att jag har fruktansvärt otränade axlar. Detta kommer resultera kvällar med armhävningar och annat hurtigt.

Jaja, får väl följa lagens regler och packa ihop och dra mig.

Hej hej då

Jag har sett en lite för bra film. Fan! Jag hatar när jag blir sån här, helt totalt insnöad. Kan inte tänka på något annat än filmen och att man fick se Ryan Goslings rumpa. Jag vill se denna film hela tiden och gör även det så fort tid finnes. Inga andra filmer känns värda att lägga tid på. Senast jag fick ett liknande ryck var när "Into the wild" kom. Nu är det "Blue valentine" som gäller för fulla muggar!

Så har man blivit fastanställd också. Jag har själv inte fattat det än och går mest runt och fnyser och gnäller som vanligt. Oroar mig också förstås, efter över fem år av oro är det inte lätt att ändra detta mönster. Men riktigt kul, bra och tryggt har jag förstått att det ska vara. Jättekul att det känns så bra. Och tryggt. Verkligen.

Jag har bestämt mig för att göra en lista där jag skriver upp alla som har sagt "tack för att du finns" till mig. Liten egen kbt här hemma har ju aldrig dödat någon!

Nu ska jag ha det kul, bra och tryggt samt se på världens bästa film samtidigt som jag skriver upp de personer som har en jävla tur att jag finns.

Ta-taaaa

Hur kan jag ens sitta här med öppna ögon och skriva nu? Det undrar jag.
Jag måste vara i chock.
I chock över hur någon kan få mig att känna en sådan oro och nedstämdhet. Att någon annan kan få mig att skratta. Att en film kan få mig att må så dåligt trots att den var så bra (samt få mig att höra av mig till killar som dumpat mig för över ett år sedan - tack). Att innan ett telefonsamtal känna skam. Att under ett telefonsamtal vara ledsen. Att efter ett telefonsamtal känna sig lättad och matt.

Många av känslorna idag har varit jobbiga. Fruktansvärt jobbiga t.o.m.
Samtliga tillfällen under dagen har börjat dåligt.
Ett par har dock slutat som en fin och harmonisk film. När man är så där tyst, tom och helt överrumplad av mållösheten.

Trots en dålig start på dagen;
försov mig och vaknade med migrän samt slängde upp en kylskåpsdörr i huvudet på mig och fick ännu mer ont i huvudet.

Sen har dagen mest flutit på och jag har svävat omkring och observerat allt uppifrån.
Värken i mitt huvud blev värre, värre och till slut kunde jag inte stå upp. Men så fick jag den där "klyschiga" tiden i stallet och endast en femtedel av min huvudvärk kvarstod. Åkte hem, njöt av regnet, handlade, kom hem till den renaste och mysigaste lägenheten, lyssnade på denna låten och allt blev hur bra som helst!

Tack måndag, tack!

Detta har jag hunnit med denna helg:

• Blivit informerad om fräscha killar på dejtingsida. Gått med i denna dejtingsida.
• Blivit äcklad av alla killar på dejtingsidan.
• Blivit äcklad av alla killar.
• Sovit sämre än på väldigt länge.
• Tränat hästen i ridhus.
• Fått en ordentlig träningsvärk efter att ha tränat i hästen för första gången på länge.
• Umgåtts med mor och far så det tjuter om det!
• Haft en äcklig, stökig och grisig lägenhet som varit omöjlig att bo i.
• Tvättat halva garderoben.
• Sovit bättre än på väldigt länge.
• Vaknat utvilad kl. 7.
• Röjt och städat i stallet och tänker att "gym kan slänga sig i väggen".
• Känt mig som en bra hundägare som låtit Simon vara ute sex timmar i sträck var dag under helgen.
• Duschat Simon.
• Städat min äckliga, stökiga och grisiga lägenhet.
• Tagit ner julpyntet.
• Sått fler chillisar.
• Lagat soppa för en hel armé, som dock endast kommer vara till mig.
• Sett senaste avsnittet av Californication och skrattade samt grät en skvätt.
• Givit Simon ett ben.
• Diskat, trots att Anna inte varit här.
• Slängt återvinning.
• Skrubbat mig renare än någonsin.
• Klappat mig själv på axeln och sagt till mig själv hur jävla bra jag är.

"Söndag är dagen före måndag."
-Dagens citat, av mig själv.

Jag har alltid drömt om att göra en film. Denna film ska handla om en drös olika människor med olika bakgrunder, intressen och levnadssätt men ändå på ett eller annat sätt strålas samman.
Eftersom jag kör en hel del bil så slår tanken mig ofta.
Tänk att få vara en fluga på väggen i bilen jag kör förbi med en man petandes i näsan, ett gammalt par som sitter totalspända och väntar på att rödljuset skall slockna så de får åka, kvinnan med en alldeles för stor bil, killen som verkar fly från något eller han som står på väggrenen med punka.
Ååå jag vill se den filmen. Lite som "Amores perros" jag vet. Men gillar tanken som fanken!

Några som sponsrar mig?

Hur ska jag förklara detta uttalande kan man undra. Men det är  inte så svårt. Oftast är elände för jävla jobbigt, ibland roande och ibland är det faktiskt njutbart.

Det värsta eländet jag vet är när någon man älskar, tycker eller bryr sig om råkar ut för något hemskt. Då måste man prestera, vilket jag alltid mer än gärna gör. Men på samma gång är man väldigt oanvändbar.
Helst hade man ju velat vara en utbildad läkare, advokat eller seriemördare och bara få slut på eländet. Men istället står man där som en dåre och vet inte vart man ska ta vägen eller hur man ska gå vidare. Eftersom jag varken är läkare, advokat eller seriemördare och inte har tänkt att utbilda mig till något utav det så är det bara till att acceptera - jag kan inte göra något av det som de skulle kunna göra.
Men! något jag kan göra är ju faktiskt att finnas där skrattande, gråtande eller stum. Oavsett är det värt mer än man kan tro och det är något jag lärt mig och skulle nästan kunna säga; har en utbildning inom. Det är faktiskt svårt att veta när man ska vara tyst och när man skall undvika det.
Det finaste och ljuvligaste man kan ha med någon, mitt i ett elände, är just tystnaden.

Det är tydligen opassande att visa brösten vid en familjemiddag, berätta för kollegor att man drömde att man hade analsex med en av dem och att under en fika berätta om en kompis som gick ner 2kg efter hon hade bajsat.

Vad är gränser egentligen och varför behövs dessa?
Den som har svaret på den frågan vinner en (rättstavad) "brud".

Jag använde broddar för första gången idag på Simons kvällspromenad. Slår vad om att jag på morgonpromenaden imorgon kommer ramla och bryta något ben i min vingliga kropp.

Fan, jag orkar inte skriva mer. Vad ska man skriva om? Jag är ju bara en bitterfitta eller för jävla konstig ändå.

Hälsningar en bitter fit

Det är jag det! Jo såatte...

Om man ser min arbetsplats - en steril karantän endast inredd spartanskt - så har man nog svårt att tro att jag bor som jag gör.
Min lilla lya är full med prylar och då menar jag verkligen full. "Pettson" är mitt tilltalsnamn här hemma.
Men, jag har allt några skador här hemma som jag tagit med mig från jobbet. När det är rent så ska det bannemej vara rent.

• Diskbänken skall se ut på ett speciellt sätt när disken är diskad. Tvättstugan städas av endast mig och det en gång i månaden.
• Blomjorden i krukorna skall ligga perfekt.
• Under dammsugningen vänder jag uppochner på alla möbler och plockar mer än gärna upp ett hårstrå eller sandkorn som kommit fram senare.
• När sängkläder bytes får man inte ligga där smutsig, nähädå! Då ska hela jag skrubbas ren, schampot gnuggas in extra noga och inpackning av håret utföras.

Detta har jag förstått inte är någon charmig sida utav mig. Minns när jag träffade en kille som (oturligt) var här när jag höll på och springa upp och ned till tvättstugan. Innan vi skulle sova placerades nya sängkläder och jag spenderade en längre stund i duschen frenetiskt skrubbande. När jag var klar ville jag så gärna att även han skulle duscha. Men tack och lov hade jag den spärren att inte säga det till honom. Tyvärr hade jag inte spärren att berätta om min tvångstanke vid byte av sängkläder samt de andra nämnda punkterna ovan.
Inte charmigt, inte alls.

Eftersom det inte är några sena kvällar rännandes på stan i mitt liv för tillfället så har jag ju heller ingen anledning att klä upp mig - förutom för mina kollegor då vill säga.

Det är så jag gör nu; bestämmer mig på kvällen vad jag skall ha på mig till jobbet dagen därpå. Det blir en liten utmaning att alltid klä sig på annat sätt än tidigare eller våga ha på sig en gräslig tröja men ändå lyckas bära upp den så det blir en snygg tröja. Jag älskar kläder, skor och att inte ha en förutsägbar stil.

Idag fick jag iallafall en komplimang efter ett antal duster under åren, jag fick höra att jag var snygg! Kul! Tack!
Annars är det mest frågor om varför jag har ett par shorts över leggings, en skoggshuggarskjorta eller höga strumpor. Inte för att jag tar åt mig något speciellt, jag klappar istället oftast mina kollegor om kinden och ler medans jag lägger huvudet på sned - de små gossebarnen..!

Genom att alltid vara någorlunda uppklädd så är man ju även fit for fight om en stilig man skulle dyka upp. (Jo, jag är fullt medveten om att de dära männen ständigt dyker upp i mitt skriveri.)

Nu ska jag kolla klart på en film, sen bestämma morgondagens outfit och efter det blir det en sjuhelvetes djupsömn!

Detta är ganska typiskt mig, galenskap. Den kan infinna sig på flertalet olika ställen och sätt. För tillfället sker det i min lägenhet med stöd av en vän, en kusin och en moster;
Jag har 28 växter hemma och tio stycken är på väg.

Nej, jag bor inte ensam i en tvåfamiljsvilla eller i en herrgård. På mina 36kvm med endast två fönster så är det på tok för mycket grönska.
En jobbig sak är att jag fäster mig vid varje litet blad och får separationsångest om den skall flytta hemifrån eller till en tillfällig/evig fosterfamilj.
Jag vill inte bli en sådan där galen tant som bara köper på sig massor med växter som jag sedan inte kan ta hand om. Polisen får tips om vanskötsel av grönska i Kålltorp. När de kommer fram möts de av en illaluktande, skogliknande yta med växtavföring som täcker golven och flertalet avmagrade växter och t.o.m döda mitt bland de levande. Jag kommer vara med i lokala tidningen och barn kommer kasta kottar på mig för att de matchar mitt buskiga hår och växtrika klädsel.

Nej, jag vill inte bli den tanten. Lika bra att ta tag i det nu på momangen. Vissa av de små liven kommer få ett bättre liv någon annanstans med en familj som har mer tid för dem.
Men alla har ni en speciell plats i mitt hjärta.

Fridens liljor

Man kan utnyttja gänge/gänga på flera sätt. Denna veckan har jag använt mig av umgänge.

För ungefär en månad sedan satte sig min mamma bredvid mig, tog ett djupt andetag och sa på ett sätt som bara mammor kan:
"Frida. Jag tycker att du borde träffa vänner lite oftare. Blir ju inte av det så mycket nu när du inte dricker längre. Du vet att man kan ju gå på café, ta en kopp te. Det finns så otroligt mycket te-sorter nu för tiden. Annars kan man ju gå på bio också, det är ju alltid trevligt. Med detta menar inte jag att du behöver träffa vänner varje dag eller ens en gång i veckan. Men en gång varannan vecka iallafall? Det är ju inte för mycket begärt."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Min mamma tycker helt klart att jag spenderar för mycket tid på jobbet, i stallet och ensam i min lägenhet. Jag började skratta, hon är för rolig min mamma. Andra mammor skulle nog bli glada att sitt barn tog det lugnt och inte var ute på stan om kvällarna. Jag svarade henne med:
"Imorgon är det personalfest! Kommer vara massor med folk där."
"Jättebra Frida! Det är hur bra som helst att bara börja på så sätt."
Mamma var utan tvekan orolig för mig. Orolig att jag helt och hållet tappade det här med social kontakt med andra människor och att jag stod utan vänner. Så är verkligen inte fallet.
Jag tackade henne iallafall för omtanken och har roat mig länge med detta uttal från henne.

Denna veckan lär mamma vara stolt över mig. Har träffat Carolina, Moa, Elin, Josefina, Malin och ikväll kommer Axel till mig.

Mamma, om du läser detta, du behöver ej längre vara orolig.
Puss!

Jag vill inte ha en blogg bara för sakens skull. Jag vill heller inte ha en blogg för att visa vad jag åt till frukost eller mina senaste inköpta skor. Med detta menar jag inte att jag står utan god frukost eller ett intresse för snygga skor. Jag älskar mat och främst frukost. Skor och kläder är något jag brinner för och vill alltid sticka ut med något fynd från en loppis eller riktigt höga klackar för att bli längre än de flesta män. Men hur många vill egentligen veta detta om mig? Jag har förstått att modebloggar är det bästa, även om det inte är något jag själv förundras över. Men hur mår de här bloggarna? Varför skriver de som de gör och hur bra mår de när de varje inlägg måste framhäva sitt utseende med en ny bild tagen uppifrån med en glimt mellan urringningen?! Egentligen bryr jag mig inte och säger inte att något är rätt eller fel, det jag vill åt är hur de mår. Jag vill veta meeer!!!!

Min blogg, om man nu kan kalla den det, vill jag ska vara öppen, känslig, rolig, rå och konstig. Jag vill skriva om allt ont och allt gott som en vanlig vardag erbjuder. Jag vill komma åt den ömma punkten och jag vill inte att ett sämre mående ska vara något "vi inte talar om".

Vissa kommer tycka jag är sorglig som mår som jag gör. Vissa kommer tycka att jag är intressant och blir nyfikna på mig. Mig gör det ingenting - jag älskar den råa ärligheten, oavsett hur den ser ut.

Har jag kanske en konstig kropp eller skriver jag kanske på ett opassande sätt. Säg det då! Jag lever på sånt ett bra tag och klarar mig med det. Tro't eller ej!

Feel it, make it, say it!
Bam!

How you like me now? Ha!

Herreminje! Hur ska detta sluta. Fyra dagar av året har gått och jag bara gillart som fan.
Inte ska jag klaga inte utan ska ju våga känna efter de goda stunderna. Check!
Blivit modigare också faktiskt. Hört av mig till en man och sagt att vi kan ses. Check!
Disken ska jag ta hand om på momangen och pengarna håller jag hårt i. Dubbel-check!

Kapow!

Allt är så härligt och blir så käckt. Kul absolut!