I hög grad får jag av att betala räkningar...
Ingen idé att jubla för lönen, den försvinner ju lika fort igen. Jubla för lönen var väl iofs kanske lite och ta i, kan väl inte erkänna att jag har gjort det under mina år som arbetande.
Nä usch vad tråkigt! Blä blä blä.
Jag står fast vid att allt skulle vara gratis i världen eller iallafall kosta lite mindre. Eller att alla skulle tjäna mer lika oavsett yrke och utbildning. Eller att vi betalade med låtsaspengar. För när man gjorde det som liten, då var faktiskt inga problem särskilt stora! Jobbigast då var nog när jag inte vann danstävlingen på Roliga timmen i mellanstadiet, men annars var allt ganska fint.

Lev vackert!

Sin blogg ska man sköta som ett husdjur, har jag hört...
Vilket husdjur som bloggen är verkar inte vara riktigt klart. Så tro inte att min lilla kattunge har dött.
Min blogg är helt klart en reptil! Räcker med mat en gång i veckan och gör inget om det blir varannan vecka eller så.

Att olika tankar och bilder dyker upp framför en när man lyssnar på olika låtar är väl inget som för någon är okänt.

Men att tänka att man är en kristen, stel men blid kvinna på 40+ med biblotikarie-frisyr som med en otrolig inlevelse spelar gitarr och sjunger låten nedan inför en grupp väluppfostrade barn känns däremot inte lika vanligt...

Dock påstår Min vän att alla tänker så men att det inte är många som vågar erkänna det.

Så vad gör Du när denna låten spelas??
Själv så ser jag bara "Into the wild" framför mig, fast jag är Supertramp.
Jag är så himla normal!

Det är inget att rekommendera.
Speciellt inte om man är som mig. Tydligen!

Mitt skratt blev som förvrängt och det blev höga toner som tjöt varje gång jag andades ut, vid inandningen lät det som jag skulle ta det sista andetaget i mitt liv... Herregud!

Stackars mina kära vänner som var tvungna att fortsätta springa och låtsas oberörda (och låta det verka som att de inte kände mig och undrade vem det var som sprang bakom dem med konstiga läten) men de klarade det galant! Förstår dock deras blickar när de tittade bak och tänkte om det verkligen var jag som sprang där, om lätena verkligen kom från mig och om det verkligen var riktigt skratt?! Men, det var det...

Då har jag testat på det! Inget att rekommendera tycker jag då inte, jättejobbigt! Kroppen kändes konstig också, helt tom och fjäderlätt liksom men det var på samma gång ansträngande. Slutade inte springa för detta inte, tro inte det!

Det som utlöste det hela var faktiskt min röst, den gick inte alls att kontrollera. Inte för att jag har den vackraste och mest tonsäkra rösten annars, men det har var ganska katastrofalt... Tonerna flög upp, ner, blev långa, ord förkortades och visa delar av ord kom ut jättehögt!

av detta:

Tack Anna&Simon.

När hände den undrar jag bara???

Följande kommentarer och rörelser har kommit ur mig de senaste månaderna:

• -Vilket väsen!!! (Jag gåendes genom stan under Kulturkalaset.)
• -Har kan man ju halka och göra sig riktigt illa!!! (Säger jag förskräckt i en nedförsbacke full med löv samtidigt som jag spänner upp axlarna så att armarna spretar utåt sidorna och tar så små steg som möjligt för att halkrisken ska minska.)
• -Gud vilket starkt ljus!!! (Tände belysningen i ett rum.)
• -Men fy vilket väsen!!! (Igen! Massa skolbarn går förbi mig...)

För övrigt har jag blivit stel och trött också.
Det var längesedan jag kunde resa mig upp från golvet utan att det; svartnade för ögonen, knakade i kroppen eller kom något konstigt ljud från mig i stil med "ouff", "oj", "åhej" etc.
Minnet är ju inte med riktigt heller, bli inte förvånad om jag upprepar något tre gånger inom loppet på en minut.

Känns ju inte bättre när man blir kallad tant heller...


Nedan en bild på mig tagen i förra veckan: