Hör på detta liksom...

Bästa, snällaste kompisen Mattias ska ju hjälpa mig med lägenheten.
Efter att ha handlat färg, spackel och ni vet sånt man behöver så var det dags för pizza hos mig. Självklart bjöd jag! Herregud som jag bjöd ja..!

Jag började först med att ursäkta mig för mina håriga armhålor när jag tog av mig koftan och sedan rullade ursäkterna bara vidare...
Nästa ursäkt blev när mitt slafsiga sätt att äta uppmärksammades, med en låst käke var inte kebabrulle det med lyckade köpet. Hjälpte inte att det var största rullen någon av oss någonsin skådat som jag fick (misstolka inte), var liksom tvungen att ha ena änden av rullen i tallriken för att hålla den stadig. Detta innebar att jag liksom var tvungen trycka ner ansiktet i rullen och försöka ta så stora tuggor som möjligt var.
Vilket innebar att jag fick ursäkta allt flott och kebabsås jag hade i ansiktet, men jag kunde ju faktiskt inte släppa mitt stadiga grepp om rullen (misstolka inte) och hämta papper.
Det tog inte slut där; sen lyckades jag skära mig på läppen med foliet som var runt kebaben, detta såret slutade verkligen aldrig blöda och plåstret som sattes över läppen satt ju inte särskilt länge. Den lilla blodiga olyckan fick mig t.o.m att ringa och ställa in en visit hos några som skulle sälja en soffa, vilken jag var intresserad av. Kunde ju inte komma med en blodig läpp eller ett stort plåster över hela läppen och ursäkta "men jag åt kebab"!
Trots att jag var så äcklig så misslyckades jag totalt med luften som for upp från magen och skapade kanske världens rap som man även kunde höra mogna enda ner från tårna...
Mattias lämnade mig verkligen med ena ögonbrynet högre än det andra. Sorry kompis!

Förlåt! Jag är äcklig, men de e fanimej ganska gött ibland.
Så kan hända att jag tar tillbaka ursäkten...

...och tillbaka!
Ja det var ju just det... Det är ganska tufft, även för en stenhård tjej som mig, att köra fram och tillbaka utan att sova eller äta.

Klockan 04.45 steg jag opp, var på jobbet halv sex och åkte från jobbet en timme senare.
Vi var fyra stycken. Jag körde hela vägen upp, vilket var helt okej med mig! De andra var så skruttiga och söta när de satt och snarkade och dreglade..! Väl framme hade vi fullt upp med att prata göteborgska, snacka jobb och vara lite turistiga när vi for genom hufvustaden.

På vägen hem körde jag igen men denna gången var GPS:en och jag inklusive passagerarna inte överens!!! Hungriga som aldrig förr så var det enda våra ögon kunde registrera; Max-, Burger King- och Mc Donald's-skyltar. Men! Det var precis var GPS:en gjorde också... Jodå, ni läste rätt! Jag följde ju förstås denna lilla, men dock så maktfulla, apparat och svängde helt ovetandes av E20, körde över motorvägen och körde tillbaka mot Stockholm. Ingen märkte något förrän ungefär 2 mil senare när vi körde förbi en skylt där det stod "Stockholm Län". Vi tyckte det var märkligt och helt plöstligt förstod vi vad som hade hänt... Jo, det var ju bara att vända, få ett litet fnissanfall och låta hungern svida ännu längre.

Efter stoppet på Mc Donald's (fanns ingen, enligt den maktfulla apparaten, Max i närheten) några mil från Stockholm så beslöts att jag nog skulle göra bäst i att vila lite och låta någon annan köra. Så blev det!
Efter 20 mil med en ny chaufför så svängde vi in på en mack för att tanka och efter det så var det återigen jag som satt bakom ratten. Med fullt förtroende för mitt lokalsinne så körde jag ut från macken, körde dit jag trodde Göteborg låg. Vi åkte några mil när vi helt plötsligt for förbi en skylt där det stod "Välkommen till Lidköping"! Vart fan tog E20 vägen liksom?

Verkliga mysterier hände under denna trip vill jag lova. Vi kom faktiskt hem till slut, klockan 23.25!
Vad har jag lärt mig utav detta? Gå inte upp så himla tidigt och ät gärna mer snabbmat. Sova kan vara att rekommendera också.

Tack å hejj!

Tack för en hittils mycket bra dag!

Gissa om jag stod som ett stort fån och log lite töntigt medan jag fick fram ett ynkligt 'tack' och tog emot nycklarna.
Jo, det är sant; Jag har en egen lägenhet, 1a-hand och hela skiten. Hur jävla fint som helst!
Spelar ingen roll att tapeterna är kvar sedan 70-talet och likaså möblerna, finns absolut ingen lägenhet lika fin som min!

En timma senare står jag och kramar om min syster för första gången på ett halvår, inte brydde jag mig om att min kofta åkte upp så alla på flygplatsen såg min rumpa (hade leggings iallafall)... Nej herregud, det var bara en fin, saknad och helt underbar stund ju! Efter tonvis med kramar och pussar så far vi hem, tjattrandes som alltid och nu är vi precis hemkomna efter en långpromenad med Simon. Fiiiint!

Jag vet att dagen inte är över men för första gången så vågar jag nästan vara lite positiv och tro att resten av dagen blir fortsatt bra. Annars är jag en feg jävel som aldrig låter mig tänka så, blir aldrig bra ändå.
Men nu, jo... Det känns rätt liksom. Idag just, känns det rätt.

Tidigare ikväll tittade jag lite på en dokumentär som gick på femman, dock kunde jag inte se mer än halva då berättarrösterna var så otroligt konstiga och komiska.
Dokumentären handlade om ett barn från Indien som hade fötts med två ansikten - jag kunde inte låta bli att blinka ett par gånger varje gång barnet kom upp i bild, min hjärna trodde verkligen att jag såg dubbelt (inget ont mot två-ansiktade-människor, men mitt huvve fatta inte bara)... - Föräldrarna och barnet bodde i en by där ingen i byn kunde prata engelska. Som alltid i dokumentärer när de intervjuar på annat språk än engelska så har de lagt på en engelsk berättarröst. Likaså i denna dokumentär, MEN! Alla berättarröster pratade engelska med indisk accent...?!
Mamman till barnet var ungt, så hennes berättarröst lät som en ung kvinna, med skör röst - och såklart indisk accent!
En annan man i byn som satt och rökte hela tiden hade en berättarröst som var dov, hes och med indisk accent.
Alla hade olika röster och jag är säker på att det skedde en audition till denna dokumentären. Ja, men så varje person i dokumentären hade en "perfekt" berättarröst...
I början blev jag mest irriterad, men sen för varje ny röst som pratade så blev det bara sjukare och sjukare och mer och mer komiskt...

...så känns det konstigt.
Ni trodde kanske att det bara var med några öl i kroppen som detta hände?!
Men icke! Jag är ett levande exempel på att det händer även i vardagen, utan alkohol inblandat.
Pratade precis med en kompis. Hon skulle beskriva en person och kallade honom massa namn och smeknamn för att få mig förstå vem det var. Men jag kunde då inte komma på vem han var!! Så visade det sig att de flesta av smeknamnen som hon nämnde har jag kallat honom?! Herregud...
I fredags på förmiddagsfikan så hade vi ett annat samtal om smeknamn men jag har inget minne av att vi tog upp det som tydligen togs upp då.
Det jag undrar är vart jag är när samtalet förs? Var är mina tankar då? Den enda som kan svara på det borde ju vara jag själv, men tyvärr så minns jag ju inte samtalen ens... Sorgligt!

För övrigt är smeknamn en rolig grej tycker jag! Mitt största smeknamn är ju helt klart "Brööö". Anledning berättar jag nån annan gång, typ.
Några fina vänner är:
Släckarn
Lirarn
Kermit
Stinsen
Resorbina
Pumparn
Lennart
Larven

Så vem är vem? Kan du placera rätt person framför rätt smeknamn? Här är personerna: Stina, Emma, Christian, Johan, Carolina, David, Sandra, Daniel.

Vilken utmaning va?!

Efter att inte kunnat öppna munnen på en vecka så ser man ens vänner med andra ögon; de kan gapa så stort och det ser så härligt och fint ut!
För er som undrar vad fasiken jag jiddrar om så är det så att min käke har låst sig och förra måndagen kunde jag bara öppna munnen 1cm, kunde öppna någon millimeter mer för varje dag men kan fortfarande inte öppna fullt. Gör väldigt ont att försöka gapa stort, att äta och att borsta tänderna.
Väldigt bra bantningsmetod, men jag luktade ju inte mumma i munnen de första dagarna då jag bara kunde borsta "framsidan" av tänderna... Bättre nu dock! Ska inte få mig att låta sämre än jag är juuu.
Jag råkar då ut för de märkligaste sakerna...

Jag trodde att jag visste det, men tydligen inte...
Efter att i nästan hela mitt liv fått höra att jag ser ut att komma från Polen, Ryssland, Jugoslavien, Grekland, Spanien och Kroatien så är det något jag aldrig har vetat.
Det fick jag höra här om dagen. Det var t.o.m så att alla som inte är svenskar har ett exotiskt utseende.
Grattis alla norrmän, finnar och danskar!
Polen är det jag oftast får höra, men får väl börja intala mig att jag har ett exotiskt utseende då.
Sweet!