Vad som skall undvikas vid första dejten

Har samlat på mig en hel del bra tips under åren på hur man skall gå till väga för att riktigt charma någon på första dejten. Detta har jag dock inte tagit till vara på.
Istället har jag kört på mitt vanliga jag med alla möjliga skrämseltaktiker för att slippa just första dejten. Inget att rekommendera, det är anledningen till varför jag delar med mig av detta.
Har även tagit vara på vänners tips och upplevelser på vad som bör undvikas vid första dejten.
 
OBS! Detta är riktiga händelser. Vissa kan känna sig träffade. Känsliga läsare bör läsa med försiktighet.
 
  • Om det visar sig att han har barn, säg då inte att du hatar barn.
  • Om han lite romantiskt frågar om han får kyssa dig, hångla då inte djuriskt upp honom och kräv att han ska följa med dig hem.
  • Fråga inte vad han väger. Om du gör det säg inte att han borde väga mindre. Om du ändå säger det och han då säger något i stil med "vaddå, tycker du jag är tjock eller? he he" svara då INTE helt allvarligt "det var du som sa det".
  • Fråga inte hur ofta han bajsar. Och om du gör det och svaret inte behagar dig, läxa då inte upp honom om hur ofta han egentligen bör bajsa.
  • Om ni åker hem med varandra efter att ha träffats första gången. Säg då inte när ni närmar er att du egentligen inte bor där utan att du tänkt ta honom dit för att döda honom.
  • Om du träffar hans vänner, säg inte att du egentligen är prostituerad.
  • Om du vaknar på morgonen, fortfarande är full och har en idé om att köpa guldfiskar. Gå inte och köp guldfiskar.
  • Om du ska sätta på lite stämningsmusik, sätt inte på denna låten.
  • Om du ska bjuda på hemlagat för första gången. Köp då inte hämtmat och säg att du lagat den.
  • Om du råkar prutta när du är på toa och han uppenbart hört det, säg då inte att du fick laga ett rör som gick sönder när du kommer ut och att det var det som lät.
  • Presentera dig vid ditt (riktiga) namn första gången ni ses. Inte t.ex. "maddafakka" i falsett.
  • Om ni är ute på lokal och börjar dansa, ha inte ett dansmove som innehåller att peta honom i näsan.
  • Säg inte att du är synsk.
  • Om ni är ute och du har fått i dig lite mycket att dricka, fråga då inte hur stor snopp han har och ta dig absolut inte friheten att känna efter.
  • Om han frågar om du har någon dold talang och du inte har det, svara nej. Inte t.ex. "jag kan dansa magdans med fingrarna".
  • Om du går på toa och råkar prutta en lustig melodi, gå då inte ut och säg till honom och hans vänner "ha! Hörde ni det där eller?! Riktigt sjuk melodi". De satt med all säkerhet inte och lyssnade efter någon lustig melodi.
  • Om du skickar för många sms och inser detta, skriv då inte att det inte var du som skickade utan någon vän. Ingen går på det längre.
  • Om han tycker att du är intensiv, energisk och lite mycket; säg då inte att du då är ditt lugna jag.
  • Om han får utlösning vid förspelet och tvunget får gå på toa. Plocka då inte upp en bok under tiden om orgasmer för att sedan kunna informera honom att 4 av 5 män får för tidig utlösning och sedan ge tips om hur man kan träna upp det.
  • Om ni är ute på lokal och du än en gång börjar diskutera vikt men i detta fallet hur smal han är, blanda då inte in sällskapet vid bordet bredvid för att kollektivt säga att han borde väga mycket mer.
  • Om han har vart på toa, fråga inte om han bajsade. Om du frågar det, bry dig då inte om att fråga om dess konsistens.
LYCKA TILL! Eller så kan ni skita i att gå på dejt.

Musik att göra läxor till.

Klassisk musik är helt klart bäst enligt mig. Min dröm är ju att få göra musik alternativt välja låtar till filmer, därför är jag svag för soundtracks. Ett av de bästa soundtracken enligt mig är "A single man" och jag kan lyssna på denna låten Miriam Gauci på repeat, låten heter La Wally.


Annars är gammal reagge inte fy skam heller, något att gunga fram på tangenterna till. 100%, 200%, 300% och 400% Dynamite är fina album, riktigt fina.
Favoriterna från dessa album är:
Johnny Osbourne - We Need Love
Lennie Hibbert  - Real Hot
Althea & Donna - Uptown Top Ranking
Lloyd Price - Coconut Woman
Det var det hele! Eller förresten, lyssna på Jake Bugg och hans Trouble Town. Man blir rädd för hur barn utvecklas ibland.
Guten nacht.

Me, myself and I. It's all I got.

Najj för bövelen! Har ju mer än så för fan. Jag har ju familj, vänner, djur och musik som älskar mig.
Men tänk, med risk för att låta som ett geni, utan mig hade jag inte vart ett piss. Jag är fruktansvärt charmig, snygg och obehaglig. Någon som alla vill ha och va men ingen vågar ta eller va. Jag lovar iallafall att ställa upp för mig själv, ska alltid vara sån här. Vardagen blir liksom lite mer spännande då, vet ju aldrig vad som kommer ur munnen min.
Har även bestämt mig för att jag varje dag (jo, ni hörde rätt) skall lägga ut bra musik. Det är ju ändå det jag är förbaskat bra på liksom.
Idag blir det en gammal goding från du-rör (även känt som youtube). Gillar videon och titeln är ju inte fy skam heller.
Så se till att hänga här nu för bövelen, här kommer musiken flöda som aldrig förr. Nästa gång jag kommer orka skriva ordentligt så kommer jag skriva om mina drömmän och varför jag skall försöka ge upp drömmen om en drömman.
Puss och snusk
Me, myself and I.

Motvind, motstånd och motigt.

Fan, fan, fan. Det skulle vart du. Thåströms låt ja, enda jag kan. Jag gillar inte honom. Men det finns annat som jag ogillar ännu mer.
Jag skulle vilja skriva massa svordomar och hoppas på att det gör att allt sedan går lättare och blir precis som jag vill. Tänk om det vore så. Studier har faktiskt visat att om man vid smärta svär och blir arg klarar att utstå mer än någon som är tyst.
Jag känner en smärta nu. En smärta som gör att egentligen bara vill åka iväg utan att säga var. Stänga in mig i min kokong och stanna där tills alla löst mina problem.

Min räddning var en gratis resa till Los Angeles där jag skulle kunna få känna mig fri, oansvarig och få sådär mycket uppmärksamhet som jag är värd.
Men självfallet så kom Voldemort in i bilden och dödade mitt hopp igen.
Fan, helvetes jävla skit.

Sen stör jag mig på alla jävla killar. Hur fan kan man tacka nej till en dejt med mig? Jag är ju jätterolig, kuk-snygg och helgalen! Inte en man verkar kunna hantera dessa egenskaper. Stackars pöjkar va.
Nu orkar jag inte tycka synd om mig själv mer. Godnatt


Jag är mogen.

Igår mognade jag något ofantligt. Evelyn sådde fröet i mig som sedan utvecklades på bara några timmar till något fantastiskt.
Självklart svarade min kropp så fint på denna mogenhet då den kom just från Evvlan - min idol, förebild som jag aldrig kan se mig mätt på. Hon är som mig, fast klokare och inte riktigt lika galen i den benämningen vid lögner om sig själv. Hon lyckas skrämma MÄNniskor för att hon är just hon, precis som mig. Jag är inte lika mogen och agerar istället rebelliskt och gör den absoluta motsatsen till vad karlarna vill höra, se och känna. Om jag ska vara snygg så klämmer jag en obefintlig finne, om jag ska vara sexig så rapar jag om jag ska vara lugn så sjunger jag om det första som kommer upp i huvudet.
Nej, jag gör inte mig själv någon tjänst. Alla blir rädda, ibland t.o.m jag. Om någon nu skulle fastna för detta så är det ju överdrift av mig själv och en risk att den jag faktiskt är inte alls är lika spännande.
Därför! ska jag nu vara precis den jag är. Ska vara den vänliga, kärleksfulla och lyhörda person som jag faktiskt är. Jag är fantastisk när jag är den personen och som pricket över "i:et" är jag rolig - människor faller pladask. Jag kan bli ledsen när jag ser hur folk gillar den sidan av mig. Det gör mig ledsen att jag inte visar detta för nya människor och på samma gång kan jag inte förstå hur jag kan känna mig ensam. Allt är så uppenbart och som Axel sa; "du är så jävla lättläst Frida!" Jag hörde alltid det med en negativ klang men nu, mogen som jag är, så förstår jag hur användbart det är. När jag är så där lättomtyckt och hjälpsam så är det ju jag! Och det är just därför jag har så många som tycker om mig. Jag ska framöver visa denna sida, inte gömma mig bakom något. Strunta i att skicka sms som jag redan vet att jag inte kommer få svar på; ska istället ringa och erbjuda mitt fantastiska jag!


Jag ser inte. Jag hör inte. Jag är evigt tyst.

Jag är så bra på att se små detaljer hos folk och djur. Detaljer som kan vara antingen avgörande eller ett rop på hjälp.
Jag är så bra på att lyssna när ingen annan hör. Lyssna på koder och ord som inte vill släppas ut.
Jag är så bra på att prata om ingenting. Har aldrig någonsin låtit någon i min närhet utsättas för en pinsam tystnad.
Så sätter jag mig själv i situationer där jag vägrar se sanning eller verklighet. Jag hör knappt det jag vill höra. Jag nämner inte för någon hur jag blev behandlad.
Varför gör man så? Jag ska vara prio ett. Jag undrar när jag lär mig... Visst älskar jag att utvecklas och upptäcka nya saker men när det gäller saker så som partner så borde jag ha lärt mig av mina misstag - alla dessa tusentals misstag.
Istället går jag bananas och trotsar allt. Skriker fula svordomar på annat språk, utlyser mig för att vara en arbetande tös samt seriemördare. Så himla roligt, tycker alla inklusive mig själv. Man kan även tycka samt tro att det där tar stopp. Men icke! Jag har alltid något extra att bjuda på. Lyckas skrämma de flesta på nivåer som är omöjliga att ta på. Jag tror att detta är någon typ av hämnd från min sida. En hämnd för all "acceptabel galenskap" som jag utsatts för; såsom att inte låtsas se mig, inte lyssnat på ett ord jag sagt eller säga helt fruktansvärda saker som han tror är okej.
Den enda ånger jag kan känna är att jag, det första jag gör, visar sidor som jag egentligen inte har. Sidor som ingen bör visa människor man inte känner eller knappt för de man känner. Varför jag ångrar det är ganska lätt; man får inte så många fler chanser. OM chanserna skulle återuppstå från de avlidna så tar jag helst inte de chanserna utan fortsätter mittemellan galenskap och "normalitet". Då är det oftast kört.
Jag önskar att jag skulle kunna säga att "den man som faller för denna galenskap skall jag oavsett stil(innehåller musik och politik), utseende eller ålder gifta mig med".
Jaja, huvudsaken är ju mitt huvud och att kroppen min mår bra. Tack vare senaste tidens pepp från vänner samt mig själv så har jag nästan fallit för mig själv. Jag är så sjukt bra och imorgon skall jag börja springa. Sjukt.

you're sweet, funny, intelligent and beautiful

Bara det jag ville säga. Glöm aldrig det.
Alltså jag är söt, rolig, intelligent och vacker. Inte du. Jo, det är du men inte lika mycket som mig.
(Får dåligt samvete av att skriva så men måste tracka mig själv med alla komplimanger jag får. Kanske borde tatuera in dem?!)



Nothing was stolen.

Nej, rent fysiskt är jag inte bestulen. Men rent psykiskt är jag det. Jag ger och ger men får aldrig något tillbaka. Fel av mig att säga så, då jag träffat många som ger tillbaka men aldrig den personen man förväntar sig få något från.
Jag är fantastiskt bra på att leva ensam, vara singel och varken höras eller synas. Jag trivs så. Trots att 97% av alla män jag träffat aldrig gett mig mer lycka än dess motsats så dras man dit igen, dras till det där äckliga träsket.
Det är inte bara träsket som är äckligt, utan träsket förvandlar alla i det till riktiga äckel. Alla lever ett falskt liv och kan aldrig säga exakt hur de känner. Vi som är utanför träsket är singlarna, det är tydligen inte okej att vara utanför det där äckliga träsket. Det som är okej däremot är hur alla skall formas för att bli accepterade och få fullpott på checklistan i äckelträsket. Man struntar i att ta upp sådant som gör ont, man låter sig behandlas lite hur som enbart för att få ha kvar honom eller henne och man ignorerar helt och hållet de som inte gav ett perfekt första intryck.
Tragiskt. Det är tragiskt att så många har och kommer gå om miste mig. Jag är perfekt. Inte perfekt i träsket, men utanför i den riktiga världen där man pratar med varandra, faktiskt får balla ur och säga saker och ting öppet - här är jag idealet. Synd bara att jag börjar ge upp. Om någon skulle rädda mig skulle det behöva vara som i en film, där den manliga huvudrollen gör allt enbart genom att acceptera mig och kämpa för vår relation. Det vore så fint.
Men istället är jag inte såhär stark varje dag, utan jag kommer spendera många timmar i träsket. Där kommer jag aldrig finna det jag behöver. Om jag finner det jag tror att jag behöver där så har jag förlorat mig själv och min heder.
Jag är en rolig tjej, lyssnar på bra musik, gillar bra filmer, vill hjälpa andra och på så sätt bli hjälpt, jag är inteligent och sist men inte minst så är jag för jävla snygg. Jag har långa smala ben, stora ögon, perfekta kindben och en rumpa att dö för. Om jag börjar bli allt för anpassningsbar så kan det hända att jag befnner mig i träsket; är du rätt så drar du upp mig om inte så kommer du göra mig illa.
Hejdå och hoppas vi ses ovanför träsket, för alltid.

You always break the kindest heart

Jag har blivit vuxen, fyllt 25. Nu ska allt vända, bli bra och fnissande lätt.
Men så enkelt är det inte, allt lämnas ju inte bara sådär. Jag måste bearbeta det först... Denna förbaskade bearbetning kommer resultera att jag blir fri först efter 30. Då med rynkor över hela kroppen, grått hår och helt och hållet oattraktiv. Jo, så gör kroppen mot en när man inte mår bra. Man föråldras, förstörs inifrån och ut. En läkare sa en gång att en depression gör mer skada på kroppen än vad en hjärtinfarkt gör. Kul.
Om jag kör för snabbt så blir jag omkörd för att jag kör för långsamt.
Om jag städar kliniskt, tills ryggen värker och naglarna böjts så finns det alltid någon som kan göra det bättre.
Om jag är sjuk, är jag för frisk.
Kan man inte bara få vara ifred. Ska det verkligen vara så att jag måste använda min allra sista plan? Alltså inte plan A, B eller C utan snarare Z. I så fall kommer jag flytta in i skogen, ensam. Ifred. Men än en gång; jag är 25. Ge mig frihet, glädje och låt mig känna mig behövd.
Under flera år har jag istället blivit kränkt och sakta men säkert förstörts i tusentals bitar. Dessa bitarna hör tydligen till ett av de svåraste pusslen som någonsin gjorts. Det jag brinner för gör istället ont. Varje gång jag vill röra vid det så får jag en stöt som håller mig borta.
Jag är snäll och vill ingen något ont, så länge de inte gjort någon jag tycker om illa. Det grämer mig att den reflexen inte fungerade när det gäller mig själv. Idag gör den det, jag är mitt allt, men inte för två-tre år sedan när den skulle behövts som mest. Efterklok är den sämsta uppfinning som finns, vill aldrig använda mig av det. Visst är det svårt alltid, låter ju klokt - efterklok.
Jag ses istället som en djurgalning. Antagligen för att de är de enda som faktiskt finns här för mig på riktigt. Visst kan man säga att de är "illa tvungna" men de behöver mig minst lika mycket och det är just därför de får mig att känna mig fri. Det är så alla relationer skall fungera oavsett vänskapliga, familjära eller kärleksfulla.
Får panik, har ingen att prata med. Trygghet och rättvisa är det enda jag begär. Det låter som en enkel sak att både få och ge, men icke sa någon som hette Nicke.
Ett bra test för alla människor är att skaffa sig ett djur, misslyckas du med dessa två "uppgifter" så blir alla relationer svårare.
Inte för att jag alltid har det enkelt i övriga relationer, men jag finns iallafall där och det ser jag som prio 1.
Nu går jag i ide i ett dygn eller två. Hej hej då.

Things ain't like they used to be.

Kris hit och kris dit. Att dagens unga vuxna har en helt annan stress med sin karriär är fakta och vi som ingen stress känner får sittsår som riktigt illa bränner.
Jag har aldrig känt mig stressad angående min tid, framtid samt karriär. Jag har aldrig velat ha någon karriär. Den enda karriär jag önskat är ett liv fyllt med glädje och ro. Vill inte äns använda ordet karriär, för jävla överskattat ord.
Men nu, plötsligt blir jag stressad. Stressad över vad det ska bli av mig. Ska jag vända mitt liv uppochned endast för att få min dröm uppfylld? Om så är fallet; hur ser min dröm ut? Behöver jag veta det för att vända mitt liv uppochned?
Jag är en drömmare, det är jag. Men kan ändå inse hur svårt verkligheten gör det och en tro som jag önskat fanns hos mina nära men som inte finns.
Jag har två intressen jag brinner för och faktiskt kan; djur och musik. Något man inte kan kombinera. Något jag inte vill kombinera utan istället kunna använda liknande min höger- och vänsterhand.
Efter att ha arbetat med djur i sex år undrar jag om jag ska ägna lika lång tid till musiken. I så fall; vilket ska jag välja resterande 35 år innan pension? Förstås inget jag behöver grunda i nu men så är jag ju en drömmare.
Trots att jag intalar mig själv att jag inte ska stressa eller bygga upp en framtid i förtid så kan jag ändå inte lyckas få mina drömmar någorlunda realistiska... Jag bygger upp dem och de hamnar på miljonbelopp. Belopp rimmar på hopp och det är just det, mitt hopp, som sjunker lika snabbt som en sten sjunker till havsbotten. Vips så är jag tillbaka i verkligheten och den gör så fruktansvärt ont. Jag står och stampar på samma ställe trots att mina fötter blöder sedan lång tid tillbaka.
Men hur går jag vidare?
Things Ain't Like They Used To Be...

Min fortsatta monolog.

Jag älskar att stå i centrum. Jag vill höras mest, vara snyggast och säga de roligaste skämten. Diskuterar mer än gärna så länge det inte handlar om politik, där är jag dålig på att diskutera då jag mest blir arg och tycker att alla är helt jävla dumma i huvudet om de inte är gröna eller röda. Om de är gröna och på gränsen till blå blir jag röd i ansiktet av ilska och för att tydliggöra min sida.
Men! Oftast slutar det hela ensamt. Jag promenerar hem ensam och bredvid mig går lyckliga par, olyckliga par, några som går hem för en natt, några som haft flera nätter ihop men mycket sällan någon som går hem ensam. Varför är det så? Är folk så jävla rädda att vara ensamma så de bara har någon i väntan på någon annan? Hur vågar man riskera något sådant? Det finns ju ändå en 50% risk att bli dumpad. Den smärtan skulle jag säga är näst intill värre än hjärnhinneinflammation, brusten blindtarm och tarmvred.
Jag är så jävla rädd för att någon skall lämna mig ensam, därför lämnar jag alltid ensam innan någon annan lämnar mig. Detta har gjort att jag vant mig vid ensamheten och gillar den. Det enda som är dåligt är alla tankar och grubbel som uppstår, sånt skjuts upp när man är med någon annan alternativt kan ventileras.
Jag tror inte att alla kommer finna någon. Jag tror t.ex. inte att jag kommer finna någon. Om det är att jag är för hispig, snygg eller öppen för att någon aldrig kommer kunna stanna hos mig en längre tid kan jag inte svara på. Jag skiter faktiskt i det. Om jag vill träffa någon eller inte träffa någon vet jag inte heller. Det enda jag vet är att jag inte vill leta och att jag är prio 1. Om jag blir kär så blir denna man en bonus i mitt liv, men jag är fortfarande vinsten.
Jag känner mig lugn med att inte gifta mig, köpa villa och sedan skilja mig. Det enda jag bestämt mig för är att jag vill ha barn och det går att lösa även när man är ensam. Nej, just där kommer jag nog inte följa min mammas råd "det är bara att åka ner på stan ikväll, ta med en kille hem och vips är du med barn!". Känner att det nog bör planeras bättre än så, men om det blir sista utvägen så visst.
Nu ska jag fortsätta snacka skit med mig själv, dricka öl och kolla på Californication. Jag är ju faktiskt långt in i Dalslands skogar, annars hade jag varit på väg hem ensam om några timmar och det känns inte lika lockande.
Ps. Om du aldrig lyssnat på The Black Keys eller om du har lyssnat på dem men inte uppskattar det du hör då är du tondöv, din stackare...

När djävulen skrattade mig rakt upp i ansiktet.

Igår blev mina två månaders förberedelser förstörda via ett enkelt telefonsamtal och jag är nu tillbaka på ruta ett och djävulen fick ännu en vinst.
Jag börja så sakta men tyvärr säkert ge upp, ingen ork att kriga längre.
Nu till Köpmannebro och vila upp mig. Hej, hej, hejdå.

Lodjuret.

Jag kan inte bestämma mig för om det är jag som står utanför verkligheten eller om det är jag som är verkligheten.
Jag känner inte igen något. Känner mig hånad trots att jag näst intill ständigt är ensam. Känner inte att jag får tillbaka något av det jag någonsin gett. En känsla att bli bortglömd eller bortvald rör sig över mig och den närmar sig snabbare än jag kan fly från det.
Jag var stark i helgen när jag var borta från stan och från min vardag som skapats under den senaste månaden. Tills jag insåg att jag var helt osaknad, ingen hade hört av sig. Det enda jag fick var ett fyllesamtal, en fråga om när en fest började som jag inte skulle på och ett sms av god gärning. Inget av det gav mig någonting och jag önskar än en gång att jag kunde vrida tillbaka klockan och inte det låta det som hänt ha hänt. Då skulle jag haft styrka idag, en styrka att tro på kärlek t.o.m från ett fyllesamtal. Jag skulle ha glömt höra av mig för att jag inte hann istället för att jag, som nu, inte orkar vara social.
Jag känner mig hjälplös och vågar inte lita på någon, vilket inte ger mig ett vidare socialt liv. Jag vågar enbart ge dem, som jag inte känner särskilt väl, en chans. En chans att ge mig lite lugn och en gnutta trygghet.
Jag känner mig oattraktiv som vän och människa. Killar tänker jag inte ens på.
Jag tänker inte längre på hur folk ser mig, det enda jag vill är att ta mig ur denna dalen och för att komma ur behöver jag hjälp. Jag behöver någon som puttar mig uppåt eller kastar ner ett rep och med hjälp av det drar mig upp. Men har under helgen inte kunnat komma på vem det skulle vara förutom mig själv.
Många jag träffat förundras över min styrka, att jag så gott som kunnat stå upp trots allt som gjort att jag fallit handlöst. Men ingen verkar godta min svaga sida, den verkar för mig på något underligt sätt vara förbjuden.
Jag är medveten om att jag sällan visar mig svag och att de gånger någon sett mig svag är lika ovanligt som att se ett lodjur på Gotland.
En annan liknelse med lodjuret är skyggheten, den rör sig sällan bland dem som verkligen vill se den och njuta av närvaron trots flera hundra meters avstånd. Vad skulle hända om lodjuret plötsligt skulle vända mot beundrarna, vandra rakt mot dem och stryka sig längs deras ben för att få närhet?!
Den skulle skjutas direkt då den skulle räknas som sjuk.

Orken är inte ständigt emot mig.

Igår och idag orkade jag mer än på länge.
Efter att ha förberett mer eller mindre en hel helg i stallet så åkte jag och pussade på Anton - den lille människan som ger för mycket kärlek än en vuxen människa klarar av.
Efter det snackade jag med min blivande "storebror", han ska iallafall skydda mig som sin lillasyster och det mina vänner känns inte fy skam! Sen for mamma, pappa, hund och jag upp till vår "anläggning" i Köpmannebro, Dalsland. Sen var det inte mycket kvar av mig, somnade som en stock i den 90-säng jag delade med Simon.
Idag vaknade jag utvilad, kanske första gången på länge. Vi åkte till Mellerud centrum och "gjorde byn" där jag shoppade skvallertidningar, snus och en kofta för 13:- på loppis. Efter det tvingade jag med mor och far till "Bloms" - älskar detta mini-Ullared fast utan folk och med märkeskläder.
Sen sov jag middag, ganska länge i min 90-säng som jag delade med Simon. Förstås.
Efter det målade jag lister och lyssnade på Ricky Gervais-show. Ingen bra kombination då det var svårt att göra pill-jobb skrattande. Rekommenderar att måla större ytor om man ska lyssna på det, alternativt inte måla eller om man tvunget måste måla inte lyssna på det.
Det är väl typ min dag och det finaste av allt som jag knappt vågar säga är; jag mår hyffsat bra!
Nedan en bild på min dyra kofta.

Välkommen till verkligheten!

Jag kan bli lite förvånad över hur folk tänker. Hur ofta? Väldigt ofta, men nu tänker jag på en specifik sak; när man vet att man valt rätt.
Tänker på rätt val gällande partner. Vissa tror tydligen att när man finner den rätta så vet man det för att det är en dans på rosor samt nemas problemas med något.
Jag skrattade högt men inte så länge första gången någon sa det till mig. I min verklighet, som inte är så jävla ljuvlig och där jag fått klättra länge och högt för att få ett gott resultat, finns inte detta på kartan.
Jag räknar liksom, med mina erfarenheter, med att inget någonsin kommer vara lätt och ger därför inte upp om jag t.ex. inte blir kär vid första ögonkastet. Nu finns det heller inte på kartan att jag blir kär vid första ögonkastet då jag enbart varit kär i två stycken och det tog lite tid innan just de känslorna yttrade sig.
Jag trodde att det var jag som hade livlig fantasi och levde mig in lite väl obehagligt i filmer.
Exempel 1; åker förbi en vägarbetare och är bombsäker på att det är Ryan Gosling som har flytt lyxlivet i Hollywood för att få leva i gråa Göteborg med mig.
Exempel 2; jag tror att jag är Wolverine. Hör och kan lukta mig till saker innan Simon när vi är ute på kvällspromenad.
Tydligen finns det dem som tror på än farligare ting från filmer; kärlek vid första ögonkastet och en mjuk dans på rosor. Jag säger inte att detta inte finns, utan snarare att det är väldigt unikt och att det förmodligen inte är något man ska vänta på. Då kan jag lika gärna vänta på Ryan Gosling alternativt att få fantastiska polisonger och knivar som sticker ut från händerna när jag blir lite arg.
Jag är en bitter själ och en naiv sådan. Har svårt att förstå när någon flirtar med mig samt när jag flirtar med någon. Om en karl frågar om vi ska åka hem och dricka te kl. 3 på morgonen så sätter jag så gärna på två koppar te men då närmanden påbörjas så utbrister jag istället "hold your horses!".
Så alla ni som valt bort mig för att det inte känts rätt, ja ni är ett gäng. Samt alla er som jag valt bort för att ni tydligen inte ville dricka te trots allt. Det blir nog bra till slut, jag finns ju kvar här bitter och naiv så förloraren må vara mig själv även om jag står med högsta vinsten; Moi!

Om

RSS 2.0