Överväldigad.
Nu har jag kommit till den fas där jag har en längtan att träffa människor. En ganska obehaglig känsla där jag blir lite för lycklig vid mötet och blir lite för rörd när vi säger hejdå. Njöt t.o.m när jag gick igenom Nordstan över att se en folkmassa, men det hoppas och tror jag aldrig kommer ske igen.
Jag blir överväldigad över att folk hör av sig för att de vill träffa mig. Överväldigad när någon ringer. Överväldigad vid ett oväntat sms. Överväldigad när någon skriver till mig på facebook, kommenterar något eller ger tummen upp över mitt agerande.
Jag är en labil jävel och det vet jag men i denna maniska verklighet så njuter jag faktiskt.
Tack Sandra, Nanna, Rickard, Annika, Pernilla, Anna, Camilla, Daniel, pappa, mamma, Emma, Jonas, Anton, Elin, Stina och alla ni som jag totalt missat och som kanske inte ens är medvetna om hur tacksam jag är. Tack.
Kommentarer
Trackback
