Jag har aldrig känt mig stressad angående min tid, framtid samt karriär. Jag har aldrig velat ha någon karriär. Den enda karriär jag önskat är ett liv fyllt med glädje och ro. Vill inte äns använda ordet karriär, för jävla överskattat ord.

Men nu, plötsligt blir jag stressad. Stressad över vad det ska bli av mig. Ska jag vända mitt liv uppochned endast för att få min dröm uppfylld? Om så är fallet; hur ser min dröm ut? Behöver jag veta det för att vända mitt liv uppochned?

Jag är en drömmare, det är jag. Men kan ändå inse hur svårt verkligheten gör det och en tro som jag önskat fanns hos mina nära men som inte finns.

Jag har två intressen jag brinner för och faktiskt kan; djur och musik. Något man inte kan kombinera. Något jag inte vill kombinera utan istället kunna använda liknande min höger- och vänsterhand.

Efter att ha arbetat med djur i sex år undrar jag om jag ska ägna lika lång tid till musiken. I så fall; vilket ska jag välja resterande 35 år innan pension? Förstås inget jag behöver grunda i nu men så är jag ju en drömmare.

Trots att jag intalar mig själv att jag inte ska stressa eller bygga upp en framtid i förtid så kan jag ändå inte lyckas få mina drömmar någorlunda realistiska... Jag bygger upp dem och de hamnar på miljonbelopp. Belopp rimmar på hopp och det är just det, mitt hopp, som sjunker lika snabbt som en sten sjunker till havsbotten. Vips så är jag tillbaka i verkligheten och den gör så fruktansvärt ont. Jag står och stampar på samma ställe trots att mina fötter blöder sedan lång tid tillbaka.

Men hur går jag vidare?

Men! Oftast slutar det hela ensamt. Jag promenerar hem ensam och bredvid mig går lyckliga par, olyckliga par, några som går hem för en natt, några som haft flera nätter ihop men mycket sällan någon som går hem ensam. Varför är det så? Är folk så jävla rädda att vara ensamma så de bara har någon i väntan på någon annan? Hur vågar man riskera något sådant? Det finns ju ändå en 50% risk att bli dumpad. Den smärtan skulle jag säga är näst intill värre än hjärnhinneinflammation, brusten blindtarm och tarmvred.

Jag är så jävla rädd för att någon skall lämna mig ensam, därför lämnar jag alltid ensam innan någon annan lämnar mig. Detta har gjort att jag vant mig vid ensamheten och gillar den. Det enda som är dåligt är alla tankar och grubbel som uppstår, sånt skjuts upp när man är med någon annan alternativt kan ventileras.

Jag tror inte att alla kommer finna någon. Jag tror t.ex. inte att jag kommer finna någon. Om det är att jag är för hispig, snygg eller öppen för att någon aldrig kommer kunna stanna hos mig en längre tid kan jag inte svara på. Jag skiter faktiskt i det. Om jag vill träffa någon eller inte träffa någon vet jag inte heller. Det enda jag vet är att jag inte vill leta och att jag är prio 1. Om jag blir kär så blir denna man en bonus i mitt liv, men jag är fortfarande vinsten.

Jag känner mig lugn med att inte gifta mig, köpa villa och sedan skilja mig. Det enda jag bestämt mig för är att jag vill ha barn och det går att lösa även när man är ensam. Nej, just där kommer jag nog inte följa min mammas råd "det är bara att åka ner på stan ikväll, ta med en kille hem och vips är du med barn!". Känner att det nog bör planeras bättre än så, men om det blir sista utvägen så visst.

Nu ska jag fortsätta snacka skit med mig själv, dricka öl och kolla på Californication. Jag är ju faktiskt långt in i Dalslands skogar, annars hade jag varit på väg hem ensam om några timmar och det känns inte lika lockande.

Ps. Om du aldrig lyssnat på The Black Keys eller om du har lyssnat på dem men inte uppskattar det du hör då är du tondöv, din stackare...

Jag börja så sakta men tyvärr säkert ge upp, ingen ork att kriga längre.

Nu till Köpmannebro och vila upp mig. Hej, hej, hejdå.