Romantik. Ja eller nej.
Aldrig har jag varit romantisk av mig. Det är något jag ogillat, skämts över och aldrig velat uppleva. Nu börjar jag dock tro på det... Kanske är det båtturen över Medelhavet, Bon Iver i öronen och Paulo Coelho's ord som får mig att längta eller så har jag kommit dit. Dit i livet där jag faktiskt kan uppleva och få något utav det utan att ha en vilja att det ska ta slut under stundens hetta eller en vilja att glömma det innan stunden är över. Kanske har jag nu fått den ro och trygghet i mig för att jag ska kunna tillåta mig själv att testa och få må bra av det.
Jag är medveten om att orden jag skriver låter överdrivna och lite väl klyschiga för att komma från mig, men en sak som jag lärt mig för längesedan om mig själv är att jag är fantastiskt bra på att lura mig själv i tankar och handlingar. Dock kan jag aldrig ljuga för mig själv eller någon annan heller för den delen när mina tankar blir till nedskrivna ord. Då har jag en skyldighet att tro på det jag sedan läser och efterleva det så bra jag bara kan, självklart med förståelse att jag kan misslyckas och att slutet kan se annorlunda ut än jag från början tänkt mig. Huvudsaken är att jag står för mina handlingar och förhoppningsvis lärt mig utav det. Då, är jag nöjd.
Sån är jag!
Jag får så ofta frågan var jag fått mina mörka ögon, mitt mörka tjocka hår och min bleka hy från. Jag ses som exotisk tills sanningen kommer fram; är så svensk som en svensk kan bli.
Folk, speciellt killar, får alltid en viss besvikelse i sin blick då. De har redan innan de börjat prata med mig målat upp en värld där de träffar någon med ett annat blod, annan kultur och kanske annat språk. Därför höll jag förr inne på sanningen, lät dem leka med sin dröm såpass länge tills vi kom varann för nära eller för alltid om mötet endast pågick en minut, en timme eller en natt.
Jag har märkt att jag är likadan själv, vill ha något annorlunda. Det har aldrig slutat upp på det sätt jag från början trott/önskat/velat, av det enkla skälet att det jag målade upp är så gott som omöjligt (om man inte är med i en film förstås) och har därför blivit lämnad med ensamheten.
De gånger allt har känts lugnt och tryggt är just när killen har varit motsatsen till min "dröm". Kanske för att man alltid ska vilja ha det man inte har och för att gräset är grönare på andra sidan. Vad vet jag... Men det är åtminstone en lärdom och erfarenhet jag har tagit med mig. Att måla upp en värld med eller för någon annan är fruktansvärt lätt, nästintill farligt lätt och då speciellt när man själv är med i den bilden. Att måla upp en värld för sig själv däremot känns alltid hopplöst och ganska så trist (förmodligen för att man då tänker mer realistiskt) men något jag börjat uppskatta mer just av den anledningen att jag uppskattar mitt eget sällskap, utseende och liv på ett annat sätt än jag gjort tidigare och det mina vänner; är en förbannat bra start på en värld som kan tålas att uppleva!
Simma lugnt!
Idag känns allt ändå så himla mycket bättre, löjligt och klyshigt känns det nästintill... Men så får man väl ändå tänka på att jag levt med mig själv i många år och största delen av dessa år har innehållit stor oro och ånger. Det var inte ens ett år sedan jag lärde mig hantera detta och det var faktiskt inte längesedan jag fixade det bara med hjälp av mig själv (och antideprissiva förstås). Nu kan jag istället ha en liten konflikt med mig själv utan att det tar all min kraft eller får mig att helt tro på det onda än det faktiskt rätta och goda. Nu njuter jag över att jag är jag och att jag har unnat mig att vara där jag är. Jag trivs och tycker om mig själv. Nu ska jag ta mig en snus, läsa vidare i boken och sedan svalka mig i havet. Eller rättare sagt; snuset ska vara riktigt nöjd över att hamna i min mun, boken nöjd över att bli läst av mina objektiva ögon och havet få smeka just min kropp. Varsågoda!
Semester - när psyket får jobba.
Längesedan jag skrev nu. Semester och det i Kroatien. Lugnt, långt bort från all vardaglig stress och en möjlighet att kunna glömma allt jobbigt samt reda ut en del tankar. Istället känns det som ett återfall och mina hjärnspöken gör sig påminda, förmodligen för att jag under min vardag kan uppehålla dem med annat. Jag måste skriva av mig nu, få ner allt i ord så att jag förstår att mina tankar och funderingar inte är så stora och dramatiska som mitt huvud enkelt får mig att tro. I min vardag är jag säker, snygg och oåtkomlig för den som vill ha sig en smakbit. Där väljer jag ut de jag bryr mig om noggrant och ingen eller inget kan ändra på mina känslor. Här blir jag istället osäker på mig själv och min "verklighet" där hemma. Tar nu mig själv i kragen, litar på mina ord och att jag istället ska vara nöjd att jag är jag och att jag har de vänner jag har samt att de har mig. Taximycket Friday Pork!
