Jag är fantastiskt bra på att leva ensam, vara singel och varken höras eller synas. Jag trivs så. Trots att 97% av alla män jag träffat aldrig gett mig mer lycka än dess motsats så dras man dit igen, dras till det där äckliga träsket.

Det är inte bara träsket som är äckligt, utan träsket förvandlar alla i det till riktiga äckel. Alla lever ett falskt liv och kan aldrig säga exakt hur de känner. Vi som är utanför träsket är singlarna, det är tydligen inte okej att vara utanför det där äckliga träsket. Det som är okej däremot är hur alla skall formas för att bli accepterade och få fullpott på checklistan i äckelträsket. Man struntar i att ta upp sådant som gör ont, man låter sig behandlas lite hur som enbart för att få ha kvar honom eller henne och man ignorerar helt och hållet de som inte gav ett perfekt första intryck.

Tragiskt. Det är tragiskt att så många har och kommer gå om miste mig. Jag är perfekt. Inte perfekt i träsket, men utanför i den riktiga världen där man pratar med varandra, faktiskt får balla ur och säga saker och ting öppet - här är jag idealet. Synd bara att jag börjar ge upp. Om någon skulle rädda mig skulle det behöva vara som i en film, där den manliga huvudrollen gör allt enbart genom att acceptera mig och kämpa för vår relation. Det vore så fint.

Men istället är jag inte såhär stark varje dag, utan jag kommer spendera många timmar i träsket. Där kommer jag aldrig finna det jag behöver. Om jag finner det jag tror att jag behöver där så har jag förlorat mig själv och min heder.

Jag är en rolig tjej, lyssnar på bra musik, gillar bra filmer, vill hjälpa andra och på så sätt bli hjälpt, jag är inteligent och sist men inte minst så är jag för jävla snygg. Jag har långa smala ben, stora ögon, perfekta kindben och en rumpa att dö för. Om jag börjar bli allt för anpassningsbar så kan det hända att jag befnner mig i träsket; är du rätt så drar du upp mig om inte så kommer du göra mig illa.

Hejdå och hoppas vi ses ovanför träsket, för alltid.