Hur kan jag ens sitta här med öppna ögon och skriva nu? Det undrar jag.
Jag måste vara i chock.
I chock över hur någon kan få mig att känna en sådan oro och nedstämdhet. Att någon annan kan få mig att skratta. Att en film kan få mig att må så dåligt trots att den var så bra (samt få mig att höra av mig till killar som dumpat mig för över ett år sedan - tack). Att innan ett telefonsamtal känna skam. Att under ett telefonsamtal vara ledsen. Att efter ett telefonsamtal känna sig lättad och matt.

Många av känslorna idag har varit jobbiga. Fruktansvärt jobbiga t.o.m.
Samtliga tillfällen under dagen har börjat dåligt.
Ett par har dock slutat som en fin och harmonisk film. När man är så där tyst, tom och helt överrumplad av mållösheten.