De där obehagliga känslorna jag trodde var historia är åter här. Dock kan jag de nu utan och innan och försöker hela tiden vara ett steg framför, men det är svårt.

Undrar varför jag placerar mig i situationer där jag vet sedan länge jag borde undvika. Men så gör det mig på samma gång så himla gott och det är något jag vet jag är bra på. Men så är det människor jag inte kan undgå. Människor som borde ha mig fastklistrad på deras röv för att få mig att ha det bra och bekvämt. Men där kommer jag in; ärliga, råärliga och för ärliga Jag.

Jag vet att jag är en vän som gärna ställer upp men aldrig kräver det tillbaks. Jag vill finnas där för mycket, ringa för ofta och kramas för länge. Vill visa att jag är deras och att de är den som går först.
Men, det finns ett men, när jag själv faller ner för ett stup och misslyckas på att få tag i de där grästuvorna och grenarna som svischar förbi och kan vara min räddning; då är jag en dålig vän. Jag blir skygg. Vill vara ensam. Tänker att det inte är värt att förklara för någon hur jag känner då det endast är småsaker och jag är ju inte så viktig trots allt. Jag uppfattas arg, sur och förmodligen omogen. Känslorna svallar och jag är usel på att hantera dem. Jag blir även en usel vän vilket är det sista jag vill och blir därför ännu skyggare. Så drar jag mig längre och längre in i mörket tills ingen längre kan upptäcka mig. I detta mörker växer min ånger, oro och rädsla. Jag klandrar ingen annan än mig själv; varför kan inte jag vara så bra, öppen och låta mina känslor svalla precis som dem?

Min terapeut vill avlsuta mina besök, min nya terapeut.
Min gamla terapeut skulle upptäckt att jag åter stod inför ett mindre stup för länge sedan, långt innan jag själv trott att jag skulle vingla framför detta stup. Detta får mig såklart att känna mig ännu lite mer orolig, att jag ska testa mina egna vingar nu. Hon vet ju inte hälften av det som han visste och jag kan, orkar inte ta om det igen.

Det känns bara så fruktansvärt obehagligt att jag sitter i precis samma sits som för ett år sedan, innan jag påbörjade min "Egna rehabilitering".
Innerst inne vet jag dock att detta gjort mig så otroligt gott och att jag idag sitter inne med kunskap och erfarenheter om mig själv som jag aldrig skulle fått utan dessa månader.

Jag klarar det, det gör jag faktiskt. Det är bara den här ovissheten som är en sådan fruktansvärd tortyr. Ovissheten om hur jag kommer må imorgon när jag vaknar, hur jag kommer reagera på samtalet samt hur jag kommer bli sedd av mina nära.

Bankar, bankar in i mitt huvud; jag klarar det ensam. Om det är en deja vu så vet jag ju redan vad som kommer hända och oavsett slutet på situationen så vet jag att jag kommer klara det - det är ju en deja vu.