Jag undrar var jag kommer ta vägen, var jag kommer landa.
Har så oändligt mycket fint omkring mig, men så är ju gräset grönare på andra sidan och jag försöker desperat hitta hålet i staketet för att komma dit.
Jag vill kunna ha en vardag där jag slutar på +-0. Vill inte ge mer energi än vad jag har för att sedan ha ett överflöd en annan dag och då utan ventil.

Allt är så konstigt. Hela livet är ett spel. På arbetsplatser ska man bete sig på ett visst sätt för att lyckas och på många håll är det de äkta rövslickarna som hamnar högst. Inte är det vi som säger vad vi tycker, säger ifrån och brinner för det vi gör.

Jag har aldrig förstått mig på kärleken. Den gör mig så förvirrad och rädd. När man tror man har någon så tappar man honom och när man inte har någon så klamrar han sig fast som en utsvulten igel. Hela livet är ett spel och jag vägrar gå med på dessa spelregler. Jag vägrar fortsätta om det är såhär spelet går till. Om det hela slutar med att jag förlorar trots att jag fått ändra på spelreglerna så är jag nöjd ändå, bara det inte ser ut såhär i all evighet. Dock har jag inga stora förhoppningar. Spelet utförs överallt och med alla.
Hur är det ens möjligt att tacka nej till mina vänner t.ex? Finns ju inga bättre människor än dem. Jo man ska gå på insidan och då är de riktiga guldkorn och då måste det ju vara ett sjuhelvetes plus att de är snyggare än en jävla fysiskt och psykiskt blond brud?! Eller så är det inte det. Hon kör kanske spelet som alla vill spela. Hon förstår inte spelreglerna utan har endast nybörjartur.

Nä fy fan.