Här är bästa låten just nu. Hörde den första gången på finalen i Project Runway där Gretchen hade den på sin visning.

Lyssna och njut!
White Hinterland - Icarus

Hejhejhej då

Usch vad jag blev lurad. Usch, isch, osch!

Innan var jag glad, lättad och sjöng glatt med den peppande musiken som spelades i Gun(bilen) medans jag lyssnade på ett röstmeddelande:
"Hej, jag heter Lars (nånting) och ringer från Rikskrim. Vi ser att du har utfört några aktiviteter och håller på att följa upp detta. Jag återkommer snart igen när vi fått tag på mer information."
Jag stannade bilen direkt. Fick panikångest. Tog en lugnande tablett. Sms:ade kollega och sa att jag inte kom tillbaka till jobbet. Tänkte att då inget går min väg, allt går emot mig. Lika bra att åka raka vägen till psyket. Löpsedlarna kommer se ut följande; "23-årig kvinna på psyket i centrala Göteborg med Rikskrim efter sig."
Hjälp!!!!!
Körde illa kvickt hem, hur fan det nu gick till. Ringde polisen. Blev kopplad till Rikskrim och bad få tala med denne Lars som jag inte hört efternamnet på. Hon behövde efternamnet och bad mig lyssna på meddelandet en gång till och försöka lista ut hela konstapelns namn. Innan jag lyssnade på meddelandet en gång till, ringa upp henne och få prata med någon Lars på Rikskrim(som förmodligen har fullt upp med att sköta terrorantentat etc) så ringde jag en kollega:
-Jag: Har du ringt mig?
-Han: Ja, men du svarade inte.
-Jag: Pratade du in på mitt mobilsvar?
-Han: Ja.
-Jag: Sa du att du ringde från Rikskrim?
-Han: Ja.
-Jag: HAHAHAHA BUHUHUHU (skrattade panikartat med gråten i halsen och kände mig cirkus 89kg lättare).

Ja. Jag är förbaskat lättlurad. Utnyttja det inte, tack.
Gott att jag inte fick panikångest av något mindre.
Gott att jag inte har Rikskrim efter mig.
Gott att jag kunde åka tillbaka till jobbet och skämmas inför mina kollegor.
Gott. Och härligt. Nä.

Boom-shaka-lak

Tack världens bästa Moa för att du är så fin
Tack världens bästa Moa för att jag får ha dig som vän
Tack världens bästa Moa som finns för mig i ur och skur
Tack världens bästa Moa för att du är så söt så man lite smälter
Tack världens bästa Moa för att du får även de svåra stunder att bli lätta
Tack världens bästa Moa för att du får mig att skratta som ingen annan
Tack världens bästa Moa som uppmuntrar mitt trumpetande
Tack världens bästa Moa för att du gjorde så jag fixade matlåda för imorgon
Tack världens bästa Moa för att du finns

Kärlek till dig!

Väldigt givande att leva på endast godis en hel helg.
Väldigt givande att drömma att jag blir gravid varenda jävla natt.
Väldigt givande att vakna upp med migrän en hel helg.
Väldigt givande att kräkas luft en halv söndag.
Väldigt givande att inte orka umgås.
Väldigt givande att inte ha ork att åka till Anna.
Väldigt givande att ha en lägenhet som ser ut som ett kok stryk.

Mysig höst-helg. Kul.

Not.

...sen får vi leva med 11:an ett tag.

Jag ser fram emot 2011 och vågar hoppas på detta året.
Har alltid hoppats på att nästkommande år ska bli bättre och trott att det förgångna året varit det värsta någonsin.
Jag har alltid haft fel...
Åren har blivit värre med otur och hemskheter som jag inte kunnat fixa varken fysiskt eller psykiskt.
Men nu, under 2010, måste botten blivit nådd.

Men vill ändå tacka 2010 för att hittills gett mig följande:

• Att äntligen känna mig "hemma" i min egen lägenhet.
• Bli kär för första gången.
• Vågat flyga ensam för första gången.
• Två ruskigt snygga tatueringar.
• Alla lite för snygga 2:nd hand-fynd.
• Fått mig förstå hur mycket mina vänner betyder.
• Fått mig förstå hur mycket min familj betyder.
• Fått mig förstå hur mycket Anna och Simon betyder.
• Ytterligare hjälpmedel för mitt mående.
• Nikotinberoende.
• Kunna vara ensam under helger och övriga kvällar.
• Sömn.
• Fått mig att avstå alkohol.
• Mängder av lite för bra konserter.
• Överlevt obeskrivbar rädsla.
• Funnit mahjong.
• Blivit mån om mina växter och odlat chillisar.

Ska bli så jävla skönt att slippa dig 2010. Hoppas inte 2011 eller framåt gör följande mot mig:

• Känna sig tvungen att vara hemma för att man inte kan med att vara bland folk.
• Bli rådumpad.
• Behöva låna pengar när man har semester.
• Behöva låna pengar till en tatuering.
• Shoppat istället för att köpa mat.
• Betett mig vidrigt mot mina allra bästa.
• Behöva känna sig liten, rädd och i behov av sina föräldrar pga det.
• Tro att jag ska förlora Anna.
• Behöva käka piller för att må bättre.
• Börja röka och snusa.
• Behöva vara ensam hemma för att det inte känns som ett alternativ att vara på pub nykter.
• För lite sömn och för många mardrömmar under för lång period.
• Behöva avstå alkohol under längre tid.
• Bli för fäst och förälskad i låtar och artister för mitt eget bästa.
• Tro att jag ska förlora någon nära.
• Bli beroende av ett jävla spel.
• Bli manisk med mina växter och börja prata ut med dem.

Därmed menar jag att jag är rädd för de återstående 69 dagarna. Nedräkning sker varje dag viskandes så att ingen ska märka min panik.

(snart 68 dagar kvar)

Hejdå.

Att en och samma dag kan innehålla så många olika känslor.
Att en och samma dag kan börja så fruktansvärt och avslutas så fin.

Känslor som är avbockade för dagen:

• Rädsla
• Chock
• Ledsen
• Smärta
• Arg
• Lugn
• Trygg
• Trött
• Upprymd
• Glad
• Hungrig
• Nöjd
• Längtan
• Kärlek

Har säkert glömt någon förbaskad eller förbaskat fin känsla. Men ni fattar nog grejen. Händelserik!

Ja.
Vad ska jag säga...
Jag är så glad och lättad att jag knappt känner något alls. Känner mig nästintill tom.
Anna, min Anna, har ingen tumör i sin hjärna och hon är min tills den dag vi är redo för att säga farväl. Varken hon eller jag var redo nu.
Jag kommer nog aldrig att vara redo och det skrämmer mig. Men hoppas att jag känner mig starkare den dag det kommer att ske, har en stadig grund att stå på och kan stötta mig själv igenom det.

Varför skaffar man djur kan jag tänka ibland. Det är ju så fruktansvärt jobbigt när de lämnar en. De lämnar en alltid för tidigt.
Men jag vet ju att jag inte kan leva utan djur, speciellt inte Anna, hon måste alltid finnas med mig. Hon betyder så mycket att inga ord är någon idé försöka förklara det med.

Dagen har sedan det fantastiska beskedet i morse flutit på mycket fint. Har slitit som bara den på jobbet och klappade mig nöjt på axeln när jag traskade därifrån.
Hemma var det dags för att ge kärlek till en hel del tyg av olika material i min boning - tvättid! Under tiden maskinerna arbetade så städade jag glatt trappuppgången, tjuvkikade filurigt i källaren om det fanns något förråd till mig och fnös sedan lättsamt över figurerna i Paradise Hotel(något pinsamt, menvafan).
Sen - hör och häpna! - begav jag mig till Skatås och tog mig igenom fem kilometer i ett något snabbare tempo än gång och ett långsammare tempo än rusa. Jogga kallas det.

Johojo minsann!
Här är man inte så dum serrö. Jo man tackar!

Det är något som varit jobbigt i större delen av mitt liv. Jag har i hela mitt liv fram till 18 års ålder haft fruktansvärda komplex över hur smal jag varit. Har blivit retad och ingen kunde undgå mina ben till trådar, spaghetti och allt vad jag blev kallad. Att det skulle ta så lång tid att förstå hur jävla gött det var att kunna äta tre gånger så mycket som pappa och inte lägga på mig ett gram? Rutmagen som bara fanns där utan något direkt fokus på att få dit den. Att jag faktiskt inte hade behövt sätta på mig de tyngsta kläder innan jag vägde mig eller sätta på mig tre lager byxor för att få något större ben än vad jag faktiskt hade...
Det var tider det.

Sen fick jag hjärnhinneinflammation och efter det kunde jag minsann inte äta tre gånger så mycket som pappa utan att lägga på mig. Så har det vart sen dess.
I början stornjöt jag över att ha en mage som blev i tre till fyra lager när jag inte satt upprätt, inte fick på mig mina favoritjeans utan minsann fick köpa mig ett par nya i några storlekar större och att mina kinder blev stora som en hamsters efter att samlat föda för ett dygn.
Det var tider det.

Sen kom jag på att jag nog inte ville se ut så.
Kinderna har försvunnit, men de tre till fyra "magarna" finns kvar och jeansen jag inte kommer i ligger och dammar i garderoben.

Jag har den senaste månaden gått ner fem kilo. Dessa kilon har tagits från min rumpa samt bröst. Jajjemen, magen är kvar där och jag ser verkligen ut som att ha svalt en tv - fortfarande.

Ser verkligen fram emot att se min kropp om sisådär tio år; ingen rumpa, inga bröst men! en sjuhelvetes tv-mage.

Jippi

Att känna sig utanför känns ofta orättvist. Man har ingen makt. Man kan inte förändra den pågående situationen.

Daniel förklarade för mig för ett par dagar sedan när vi spenderade upp emot sex timmar bland färggranna löv, skog och Delsjön; att när han tittade på hur fint allt var kände han sig utanför. Han fick liksom inte finnas med i det fina. Han var inte något av det fina. Han hade velat vara ett träd, ett fint träd i sällskap med de andra träden. Jag skrattade åt honom först, men började förstå honom under tiden han förklarade. Man kommer nog aldrig kunna vara i något så fridfullt och oförstört.

Jag känner mig också utanför. Utanför för att jag inte har någon makt och inte kan påverka. Anna får inte vara sjuk. Det går inte. Hon är mina lungor. Hon får mig att leva. Jag orkar tack vare henne resa mig upp efter hårda fall. Hon är allt. Mitt allt.
Varför kan jag inte få påverka? Jag vill ha makt i detta, makt att kunna stoppa det onda på samma sätt som hon skyddat mig från ont. Men jag är utanför och kan inte riva eller klättra över den höga mur som står oss emellan.
Det finns egentligen inget val -  Anna får inte lämna mig. Inte någonsin, men framförallt inte nu. Jag klarar mig inte utan henne just nu.

Nej, det känns inte okej.
Ja, jag känner mig ensam.
Ja, jag känner mig tråkig som inte är med vänner på andra lång.
Ja, det är jobbigt när jag inte får tag på de jag vill ringa.

Men så är läget. Bara till att gilla det har jag förstått.

Har inte ens Simon. Känner mig pytteliten och ensam. Kan inte ens med att knacka på grannens vägg som har fest, inte kan de höra en liten mygga knacka och jag vill inte förstöra det roliga heller.
Tur att jag har mina vänner sömntabletter, det är grejer det. Önskade att de hade kunnat ge mig lite mer än sömn och helt rubbade drömmar. Men antar att det ska räcka av ett litet liv till tablett - sömn och obehagliga drömmar.

Jaja, ha det så bra då världen med alla era vänner och kära. Hälsa alla och tänk inte på mig inte - jag har ju lite piller som gör att jag är social och träffar kusligt folk i drömmar, då är man nog inte helt ensam.

Har denna afton möjligtvis kommit på hur min karriär kan se ut de närmaste tio åren. Sen kan jag gå i pension. Inte för att jag kanske kommer tjäna så mycket, utan mest för att jag då blivit påkommen med mitt "trick".

Såhär kom jag på det:
Syster spillde rödvin på sin pojkvän. Han hade såklart en vit t-shirt på sig. Innan någon hann reagera över att han faktiskt fått vinet på tröjan (inte ens jag hann se det, men det hade hamnat där) så stod jag bakom honom och drog hans t-shirt över huvudet. Vips satt där en halvnaken man vid bordet och vi var alla så nöjda. Iallfall jag. Det var inte igår. Syster skrattade lätt hysteriskt över hur knasigt allt blev och att han satt där med bar bringa framför lillasyster och vän.
Tokigt indeed.

Min plan är därför att sitta i ett mörkt hörn med en cigarr i munnen på flådiga restauranger, med helst en yngre publik. Så fort någon spiller eller kanske dricker lite hafstigt så tänder jag den gröna lampan, som ger ett mystiskt ljus i mitt hörn och rusar bort till denna man och drar av honom tröjan. Yummie!

Detta kan även användas privat.
Eftersom jag inte ska dricka alkohol på ett år så kan jag ju vara den som serverar (Obs! Du bör vara den som serverar för att detta ska funka fullt ut och på korrekt sätt). Tänk er en dejt i ens hem. Du har planerat allt. Ser till att välta vinglaset över honom då du nästan hällt upp fullt glas. Reser dig hastigt upp, drav av honom tröjan och medan salt placeras på vinfläckarna beordrar du att han ska hoppa in i duschen medans du tar dig an att tvätta hans jeans för hand. Tröjan måste ju ligga med salt över natten ("måste") och kan inte handtvättas förrän på morgonen, dvs du kommer inte spendera denna natt ensam. Se även till att det inte finns någon handduk i badrummet då han duschar så att han blir tvungen att ropa på dig och då låta dig få en skymt av denne maskulina kropp - it's a date!

Jaja, herregud det var så lite så. Lägg av nu, nej men det är lugnt! Ni får detta tips av mig. Jaaa, jag vet det är väldigt generöst. Varsågod, varsågod, varsågod.

Se så, ut och spill med er!

Är det mitt nya jag? Kanske det kanske. Men än så länge gillar jag det änna!

Har äntligen funnit ro att kunna vara ensam en helg (dock ej utan Simon). Har på något sätt accepterat läget och ska nu ta mig i kragen - på riktigt. Vanor ska skapas och utföras inom mat, sömn och alkohol. Med detta menar jag att jag ska börja äta, sova och inte dricka alkohol; är inte mycket svårare än så faktiskt. Med detta menar jag följande:
Mat ska ju helst ätas några gånger om dagen och filmjölk ska inte räknas som middag.
Sova ska utföras, utan onödig stress och gärna mer än fyra timmar per dygn.
Alkohol ska jag avstå i ett år, min kropp skall bli kry och hel.

Jag ska dock förbättra mitt ego, kan ju bjuda in en vän eller två på mina filmkvällar. Ska även börja svara när det ringer, när jag får sms och på mail.

Jaja, man kan inte vara bäst på allt... Men!
Jag är för jävla bra!

Musiknörd som jag är så kommer den tydligaste nostalgi-känslan när jag lyssnar på låtar. Låtar som jag haft ständigt i mina öron vid olika tillfällen. Tillfällena kan vara tävling med hästen, ett skolår, en kille jag träffat etc. etc.

Nu lyssnar jag på Stereophonics. De var mitt allt under flera år. Om jag bara hade fått välja ett band att lyssna på resten av livet mellan 99-04 hade det vart dem. Jag får många olika känslor inom mig när jag lyssnar på dem, förmodligen då det var de åren som tonåren styrde och man visste inte riktigt vad som var upp respektive ned.

Jag gillar dem förbaskat mycket nu också. Kelly Jones var min drömman och hans röst är så hjärtskärande att det nästan inte är okej. Det enda som störde mig med honom var hans längd, han är för kort för mig. Jag kan ju inte ha en kortare pojkvän - jo, så långt skenade mina tankar iväg.

Deras bästa album är Word Gets Around -97, Performance And Cocktails -99 och Just Enough Education To Perform -01.

Om jag bara får välja en endaste låt blir det "Nice To Be Out" från Just Enough Education To Perform.
Här har ni den.


Peace, love and Stereophonics...

Det är svårt att sova. Så otroligt svårt, tycker jag.
Jag är jättedålig på det. Skulle fått underkänt om det var ett ämne i skolan. Gör så mycket onödigt som jag bara kan för att inte behöva gå och lägga mig och när jag väl lagt mig måste jag pilla med nåt. Läsa finns det ingen ro för, här är det full rulle som gäller och detta fortsätter i drömmarna och sedan även vid vaket tillstånd. Hets, hets, hets!
Sova middag hade kunnat vara ett smart alternativ kan tyckas men det kan jag bara göra hos farmor, där kan jag släppa allt. Ska nog fara till henne snart, hon är ljuvlig på så många sätt - min förebild.

Men! Idag har jag sovit hela dagen och nu är klockan 22.41 och jag kan knapt hålla ögonen öppna. Visst har denna trötthet sina skäl, men jag tycker det känns bra oavsett. Känns bra att ha varit inne hela dagen utan stress, måsten eller löften.
Simon sover och nu är det strax min tur.

Ps. Igår gjorde jag ännu en tatuering, fyllde på så det snart kan bli en full sleeve utav min arm.

Read my lips är det man brukar säga. Jag vet. Jag fattar även grejen att det är lättare att förstå någon om man läser av personen. Så ser jag det uttycket iallfall.
Så gör jag; jag läser av en person på dennes kroppspråk, ansiktsuttryck, ögonkontakt och tonläge vid ett samtal. Jag gillar det. Gillar att snoka i andras liv utan att få det direkt förklarat för mig, att jag lyckas ändå.
Dock, låter jag ingen göra det på mig. Jag har nämligen en fasad. En fasad som jag kan lura många med, t.o.m mig själv. Kan se ut att må hur bra som helst när jag egentligen inte gör det, inte överhuvudtaget. Detta är inget jag eftersträvar eller alltid märker själv, trots att det är jag som har och är fasaden.
Men! Jag har funnit en genväg hur jag egentligen mår. Jag kolla mina fingertoppar inklusive nagelband. För tillfället finns det inte många nagelband kvar och alldeles för mycket skinn är bortdraget runt naglarna för att det ska vara möjligt att missa. Är detta kanske mitt rop på hjälp? Att jag märker själv hur det ser ut och förstår att det inte är frid och fröjd. Kanske. I så fall har jag kommit på mig själv och känner mig lite på rätt väg.

Chill out fingernails!

Ibland känns det som att jag tappar mig själv. Jag är på ett ställe men mina känslor någon helt annanstans.
Låter sjukt dramatiskt och märkligt - tycker jag också. Men så är det.

Jag kan försvinna in i filmer, låtar, i samtal, iakttagelser på en spårvagn etc. etc.
Jag reagerar på småsaker i beskrivningar, toner och saker jag tittar på. Kan göra ett helt liv uppmålat efter att ha sett en person, pratat med någon eller hört en låt. Detta skrämmer mig. Inte möjligtvis att jag har fantasi, utan snarare hur jag ser på samhället, vänner och främst mig själv. Jag målar upp något som i dagsläget är omöjligt att få och när jag kommer på mig själv i dessa tankar så skäms jag. Skäms och skäller på mig själv över att jag verkligen tror att jag kommer lyckas med karriär, familj och kärlek. Jag?

Nu hade jag velat skriva; jag kommer lyckas, om inte med de högsta av drömmar och tankar så kommer jag vara på god väg och landa där jag klarar att balansera.
Men idag är en sådan dag där jag inte tror på det. Tror inte på något.
Fast nu, just i denna stund, fick jag en fin känsla inom mig. Simon lade sig på golvet mitt framför mig, med de vänligaste ögon man kan ha och det är nästan så jag kan se och höra honom fnissa när han ligger där och viftar på svansen. Löjligt glad blir jag av det. Och rörd. Kanske kände han min obehagliga känsla som jag bar på och skickade ut till universum. Kanske. Eller så var det bara förbaskat bra timing.

Får avsluta här nu,
jag tappade bort mig själv. Igen.

De sjunger något så tydligt och enkelt i sina texter.

Elly Jackson (sångare i La Roux) sjunger följande i Bulletproof:

It's all false love and affection
You don't want me
You just like the attention

och

Marcus Mumford (sångare i Mumford & Sons) sjunger följande i White Blank Page:

You desired my attention
but denied my affections, my affections


Så förbaskat bra. Så var det, är det och kommer förmodligen fortsätta vara - förfärligt!

Har efter sju år med hund insett att "hundtricket" funkar. Inte för mig, bara för hunden - i detta fall min Simon.

Samtliga killar jag träffat under en längre tid saknar Simon mer än mig efter avslutad relation - and that is a fact.
Det första de frågar när vi ses/hörs är "hur mår Simon?"; "vore kul att träffa Simon någon dag!" etc. etc. Telefonsamtal/SMS/Möten avslutas förstås med "Hälsa Simon! Det hade vart så fint att träffa honom någon dag, jag saknar honom."

Jag får väl helt enkelt inse att jag är förbaskat lycklig som har Simon.
En vacker dag kanske jag träffar någon som faller för Simon och orkar ha med mig vid deras myskvällar, det hade ju varit trevligt. Mycket trevligt, jo.

Simon är mannen i mitt liv.



Samt mannen i några andra mäns liv.

Fick höra en rolig sak från Tove i lördags. Vem Tove är? Jo, här ska ni få höra:
Tove är en av de finaste jag har men som jag träffar alldeles för sällan då hon prompt bestämde sig för att börja plugga i Umeå. Onödigt kan tyckas. Men om två till tre år så har jag en alldeles egen doktor, några fler patienter kommer hon säkerligen ha, så så värst illa är det kanske inte att vara utan henne i sisådär dryga fem år.
Tove ser alltid lurig ut. Som att hon har massa hemligheter som hon inte får/ska/vill berätta. Hon är det sötaste jag vet med ögon som bara blir till streck när hon ler och är en sån där självsäker varelse som inte låter sig tryckas ner av någon. Kärleken tror hon inte på för fem öre och detta hjälper då mig med mina hjärnspöken vill jag lova.
Hon är bra, så otroligt jävla bra så det knappt finns. Dock har hon en svag punkt och det är att hon kan vara kort. För det mesta gillar jag det, jag gillar bitterheten. Men! Jag klarar ju inte av när folk säger hejdå innan de knappt hunnit säga klart en mening och sedan lägger på telefonen, stänger dörren lite för snabbt eller går innan jag hunnit ropa hej. Min separationsångest ni vet...

Tove frågade mig i vilket fall om jag insåg vilket coolt gäng jag var med i?!
Jag vet ju hur coola min kompisar är, jag ser upp till varenda en utav dem. Men gäng? Nja, så ser jag oss nog inte.
Hon menade iallafall att vi är förbannat fräckt gäng. Coolt gäng liksom. Evelyn vågar hon inte ens prata med, Carolina har en aura som lyser flera kilometrar, Daniel är en lirare som ingen annan ochsåvidare.

Så då var man med i ett gäng då. Ett coolt gäng dessutom. Jag som alltid ville vara med i coola gänget när jag gick i grundskolan. Så fick jag det nu, lite för sent. Nu vill jag inte vara med i något coolt gäng. Eller det är liksom inget jag eftersträvar längre iallafall. Men då var jag det, är väl bara til att tacka och ta emot.
Tack Tove för uppenbarelsen och tack Anna, Carolina, Daniel, Evelyn och Sandra för att vi är ett så coolt gäng!

Taximycket hälsar Fredagsfläsket