Musiknörd som jag är så kommer den tydligaste nostalgi-känslan när jag lyssnar på låtar. Låtar som jag haft ständigt i mina öron vid olika tillfällen. Tillfällena kan vara tävling med hästen, ett skolår, en kille jag träffat etc. etc.

Nu lyssnar jag på Stereophonics. De var mitt allt under flera år. Om jag bara hade fått välja ett band att lyssna på resten av livet mellan 99-04 hade det vart dem. Jag får många olika känslor inom mig när jag lyssnar på dem, förmodligen då det var de åren som tonåren styrde och man visste inte riktigt vad som var upp respektive ned.

Jag gillar dem förbaskat mycket nu också. Kelly Jones var min drömman och hans röst är så hjärtskärande att det nästan inte är okej. Det enda som störde mig med honom var hans längd, han är för kort för mig. Jag kan ju inte ha en kortare pojkvän - jo, så långt skenade mina tankar iväg.

Deras bästa album är Word Gets Around -97, Performance And Cocktails -99 och Just Enough Education To Perform -01.

Om jag bara får välja en endaste låt blir det "Nice To Be Out" från Just Enough Education To Perform.
Här har ni den.


Peace, love and Stereophonics...