Det här med vikt

Det är något som varit jobbigt i större delen av mitt liv. Jag har i hela mitt liv fram till 18 års ålder haft fruktansvärda komplex över hur smal jag varit. Har blivit retad och ingen kunde undgå mina ben till trådar, spaghetti och allt vad jag blev kallad. Att det skulle ta så lång tid att förstå hur jävla gött det var att kunna äta tre gånger så mycket som pappa och inte lägga på mig ett gram? Rutmagen som bara fanns där utan något direkt fokus på att få dit den. Att jag faktiskt inte hade behövt sätta på mig de tyngsta kläder innan jag vägde mig eller sätta på mig tre lager byxor för att få något större ben än vad jag faktiskt hade...
Det var tider det.

Sen fick jag hjärnhinneinflammation och efter det kunde jag minsann inte äta tre gånger så mycket som pappa utan att lägga på mig. Så har det vart sen dess.
I början stornjöt jag över att ha en mage som blev i tre till fyra lager när jag inte satt upprätt, inte fick på mig mina favoritjeans utan minsann fick köpa mig ett par nya i några storlekar större och att mina kinder blev stora som en hamsters efter att samlat föda för ett dygn.
Det var tider det.

Sen kom jag på att jag nog inte ville se ut så.
Kinderna har försvunnit, men de tre till fyra "magarna" finns kvar och jeansen jag inte kommer i ligger och dammar i garderoben.

Jag har den senaste månaden gått ner fem kilo. Dessa kilon har tagits från min rumpa samt bröst. Jajjemen, magen är kvar där och jag ser verkligen ut som att ha svalt en tv - fortfarande.

Ser verkligen fram emot att se min kropp om sisådär tio år; ingen rumpa, inga bröst men! en sjuhelvetes tv-mage.

Jippi

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0