Fick höra en rolig sak från Tove i lördags. Vem Tove är? Jo, här ska ni få höra:
Tove är en av de finaste jag har men som jag träffar alldeles för sällan då hon prompt bestämde sig för att börja plugga i Umeå. Onödigt kan tyckas. Men om två till tre år så har jag en alldeles egen doktor, några fler patienter kommer hon säkerligen ha, så så värst illa är det kanske inte att vara utan henne i sisådär dryga fem år.
Tove ser alltid lurig ut. Som att hon har massa hemligheter som hon inte får/ska/vill berätta. Hon är det sötaste jag vet med ögon som bara blir till streck när hon ler och är en sån där självsäker varelse som inte låter sig tryckas ner av någon. Kärleken tror hon inte på för fem öre och detta hjälper då mig med mina hjärnspöken vill jag lova.
Hon är bra, så otroligt jävla bra så det knappt finns. Dock har hon en svag punkt och det är att hon kan vara kort. För det mesta gillar jag det, jag gillar bitterheten. Men! Jag klarar ju inte av när folk säger hejdå innan de knappt hunnit säga klart en mening och sedan lägger på telefonen, stänger dörren lite för snabbt eller går innan jag hunnit ropa hej. Min separationsångest ni vet...

Tove frågade mig i vilket fall om jag insåg vilket coolt gäng jag var med i?!
Jag vet ju hur coola min kompisar är, jag ser upp till varenda en utav dem. Men gäng? Nja, så ser jag oss nog inte.
Hon menade iallafall att vi är förbannat fräckt gäng. Coolt gäng liksom. Evelyn vågar hon inte ens prata med, Carolina har en aura som lyser flera kilometrar, Daniel är en lirare som ingen annan ochsåvidare.

Så då var man med i ett gäng då. Ett coolt gäng dessutom. Jag som alltid ville vara med i coola gänget när jag gick i grundskolan. Så fick jag det nu, lite för sent. Nu vill jag inte vara med i något coolt gäng. Eller det är liksom inget jag eftersträvar längre iallafall. Men då var jag det, är väl bara til att tacka och ta emot.
Tack Tove för uppenbarelsen och tack Anna, Carolina, Daniel, Evelyn och Sandra för att vi är ett så coolt gäng!