...och tillbaka!
Ja det var ju just det... Det är ganska tufft, även för en stenhård tjej som mig, att köra fram och tillbaka utan att sova eller äta.

Klockan 04.45 steg jag opp, var på jobbet halv sex och åkte från jobbet en timme senare.
Vi var fyra stycken. Jag körde hela vägen upp, vilket var helt okej med mig! De andra var så skruttiga och söta när de satt och snarkade och dreglade..! Väl framme hade vi fullt upp med att prata göteborgska, snacka jobb och vara lite turistiga när vi for genom hufvustaden.

På vägen hem körde jag igen men denna gången var GPS:en och jag inklusive passagerarna inte överens!!! Hungriga som aldrig förr så var det enda våra ögon kunde registrera; Max-, Burger King- och Mc Donald's-skyltar. Men! Det var precis var GPS:en gjorde också... Jodå, ni läste rätt! Jag följde ju förstås denna lilla, men dock så maktfulla, apparat och svängde helt ovetandes av E20, körde över motorvägen och körde tillbaka mot Stockholm. Ingen märkte något förrän ungefär 2 mil senare när vi körde förbi en skylt där det stod "Stockholm Län". Vi tyckte det var märkligt och helt plöstligt förstod vi vad som hade hänt... Jo, det var ju bara att vända, få ett litet fnissanfall och låta hungern svida ännu längre.

Efter stoppet på Mc Donald's (fanns ingen, enligt den maktfulla apparaten, Max i närheten) några mil från Stockholm så beslöts att jag nog skulle göra bäst i att vila lite och låta någon annan köra. Så blev det!
Efter 20 mil med en ny chaufför så svängde vi in på en mack för att tanka och efter det så var det återigen jag som satt bakom ratten. Med fullt förtroende för mitt lokalsinne så körde jag ut från macken, körde dit jag trodde Göteborg låg. Vi åkte några mil när vi helt plötsligt for förbi en skylt där det stod "Välkommen till Lidköping"! Vart fan tog E20 vägen liksom?

Verkliga mysterier hände under denna trip vill jag lova. Vi kom faktiskt hem till slut, klockan 23.25!
Vad har jag lärt mig utav detta? Gå inte upp så himla tidigt och ät gärna mer snabbmat. Sova kan vara att rekommendera också.

Tack å hejj!

Tack för en hittils mycket bra dag!

Gissa om jag stod som ett stort fån och log lite töntigt medan jag fick fram ett ynkligt 'tack' och tog emot nycklarna.
Jo, det är sant; Jag har en egen lägenhet, 1a-hand och hela skiten. Hur jävla fint som helst!
Spelar ingen roll att tapeterna är kvar sedan 70-talet och likaså möblerna, finns absolut ingen lägenhet lika fin som min!

En timma senare står jag och kramar om min syster för första gången på ett halvår, inte brydde jag mig om att min kofta åkte upp så alla på flygplatsen såg min rumpa (hade leggings iallafall)... Nej herregud, det var bara en fin, saknad och helt underbar stund ju! Efter tonvis med kramar och pussar så far vi hem, tjattrandes som alltid och nu är vi precis hemkomna efter en långpromenad med Simon. Fiiiint!

Jag vet att dagen inte är över men för första gången så vågar jag nästan vara lite positiv och tro att resten av dagen blir fortsatt bra. Annars är jag en feg jävel som aldrig låter mig tänka så, blir aldrig bra ändå.
Men nu, jo... Det känns rätt liksom. Idag just, känns det rätt.

Tidigare ikväll tittade jag lite på en dokumentär som gick på femman, dock kunde jag inte se mer än halva då berättarrösterna var så otroligt konstiga och komiska.
Dokumentären handlade om ett barn från Indien som hade fötts med två ansikten - jag kunde inte låta bli att blinka ett par gånger varje gång barnet kom upp i bild, min hjärna trodde verkligen att jag såg dubbelt (inget ont mot två-ansiktade-människor, men mitt huvve fatta inte bara)... - Föräldrarna och barnet bodde i en by där ingen i byn kunde prata engelska. Som alltid i dokumentärer när de intervjuar på annat språk än engelska så har de lagt på en engelsk berättarröst. Likaså i denna dokumentär, MEN! Alla berättarröster pratade engelska med indisk accent...?!
Mamman till barnet var ungt, så hennes berättarröst lät som en ung kvinna, med skör röst - och såklart indisk accent!
En annan man i byn som satt och rökte hela tiden hade en berättarröst som var dov, hes och med indisk accent.
Alla hade olika röster och jag är säker på att det skedde en audition till denna dokumentären. Ja, men så varje person i dokumentären hade en "perfekt" berättarröst...
I början blev jag mest irriterad, men sen för varje ny röst som pratade så blev det bara sjukare och sjukare och mer och mer komiskt...

...så känns det konstigt.
Ni trodde kanske att det bara var med några öl i kroppen som detta hände?!
Men icke! Jag är ett levande exempel på att det händer även i vardagen, utan alkohol inblandat.
Pratade precis med en kompis. Hon skulle beskriva en person och kallade honom massa namn och smeknamn för att få mig förstå vem det var. Men jag kunde då inte komma på vem han var!! Så visade det sig att de flesta av smeknamnen som hon nämnde har jag kallat honom?! Herregud...
I fredags på förmiddagsfikan så hade vi ett annat samtal om smeknamn men jag har inget minne av att vi tog upp det som tydligen togs upp då.
Det jag undrar är vart jag är när samtalet förs? Var är mina tankar då? Den enda som kan svara på det borde ju vara jag själv, men tyvärr så minns jag ju inte samtalen ens... Sorgligt!

För övrigt är smeknamn en rolig grej tycker jag! Mitt största smeknamn är ju helt klart "Brööö". Anledning berättar jag nån annan gång, typ.
Några fina vänner är:
Släckarn
Lirarn
Kermit
Stinsen
Resorbina
Pumparn
Lennart
Larven

Så vem är vem? Kan du placera rätt person framför rätt smeknamn? Här är personerna: Stina, Emma, Christian, Johan, Carolina, David, Sandra, Daniel.

Vilken utmaning va?!

Efter att inte kunnat öppna munnen på en vecka så ser man ens vänner med andra ögon; de kan gapa så stort och det ser så härligt och fint ut!
För er som undrar vad fasiken jag jiddrar om så är det så att min käke har låst sig och förra måndagen kunde jag bara öppna munnen 1cm, kunde öppna någon millimeter mer för varje dag men kan fortfarande inte öppna fullt. Gör väldigt ont att försöka gapa stort, att äta och att borsta tänderna.
Väldigt bra bantningsmetod, men jag luktade ju inte mumma i munnen de första dagarna då jag bara kunde borsta "framsidan" av tänderna... Bättre nu dock! Ska inte få mig att låta sämre än jag är juuu.
Jag råkar då ut för de märkligaste sakerna...

Jag trodde att jag visste det, men tydligen inte...
Efter att i nästan hela mitt liv fått höra att jag ser ut att komma från Polen, Ryssland, Jugoslavien, Grekland, Spanien och Kroatien så är det något jag aldrig har vetat.
Det fick jag höra här om dagen. Det var t.o.m så att alla som inte är svenskar har ett exotiskt utseende.
Grattis alla norrmän, finnar och danskar!
Polen är det jag oftast får höra, men får väl börja intala mig att jag har ett exotiskt utseende då.
Sweet!

Världens sötaste och helt klart roligaste mamma har jag verkligen!

Hon skulle berätta lite skvaller om några skådespelare.
Skådespelarna var  han "Bandidos" och hon "Melanie Graffiti".
Vaddå?! Vet du inte vem det är?
Zorro och hans tjej du veeeet...!

I hög grad får jag av att betala räkningar...
Ingen idé att jubla för lönen, den försvinner ju lika fort igen. Jubla för lönen var väl iofs kanske lite och ta i, kan väl inte erkänna att jag har gjort det under mina år som arbetande.
Nä usch vad tråkigt! Blä blä blä.
Jag står fast vid att allt skulle vara gratis i världen eller iallafall kosta lite mindre. Eller att alla skulle tjäna mer lika oavsett yrke och utbildning. Eller att vi betalade med låtsaspengar. För när man gjorde det som liten, då var faktiskt inga problem särskilt stora! Jobbigast då var nog när jag inte vann danstävlingen på Roliga timmen i mellanstadiet, men annars var allt ganska fint.

Lev vackert!

Sin blogg ska man sköta som ett husdjur, har jag hört...
Vilket husdjur som bloggen är verkar inte vara riktigt klart. Så tro inte att min lilla kattunge har dött.
Min blogg är helt klart en reptil! Räcker med mat en gång i veckan och gör inget om det blir varannan vecka eller så.

Att olika tankar och bilder dyker upp framför en när man lyssnar på olika låtar är väl inget som för någon är okänt.

Men att tänka att man är en kristen, stel men blid kvinna på 40+ med biblotikarie-frisyr som med en otrolig inlevelse spelar gitarr och sjunger låten nedan inför en grupp väluppfostrade barn känns däremot inte lika vanligt...

Dock påstår Min vän att alla tänker så men att det inte är många som vågar erkänna det.

Så vad gör Du när denna låten spelas??
Själv så ser jag bara "Into the wild" framför mig, fast jag är Supertramp.
Jag är så himla normal!

Det är inget att rekommendera.
Speciellt inte om man är som mig. Tydligen!

Mitt skratt blev som förvrängt och det blev höga toner som tjöt varje gång jag andades ut, vid inandningen lät det som jag skulle ta det sista andetaget i mitt liv... Herregud!

Stackars mina kära vänner som var tvungna att fortsätta springa och låtsas oberörda (och låta det verka som att de inte kände mig och undrade vem det var som sprang bakom dem med konstiga läten) men de klarade det galant! Förstår dock deras blickar när de tittade bak och tänkte om det verkligen var jag som sprang där, om lätena verkligen kom från mig och om det verkligen var riktigt skratt?! Men, det var det...

Då har jag testat på det! Inget att rekommendera tycker jag då inte, jättejobbigt! Kroppen kändes konstig också, helt tom och fjäderlätt liksom men det var på samma gång ansträngande. Slutade inte springa för detta inte, tro inte det!

Det som utlöste det hela var faktiskt min röst, den gick inte alls att kontrollera. Inte för att jag har den vackraste och mest tonsäkra rösten annars, men det har var ganska katastrofalt... Tonerna flög upp, ner, blev långa, ord förkortades och visa delar av ord kom ut jättehögt!

av detta:

Tack Anna&Simon.

När hände den undrar jag bara???

Följande kommentarer och rörelser har kommit ur mig de senaste månaderna:

• -Vilket väsen!!! (Jag gåendes genom stan under Kulturkalaset.)
• -Har kan man ju halka och göra sig riktigt illa!!! (Säger jag förskräckt i en nedförsbacke full med löv samtidigt som jag spänner upp axlarna så att armarna spretar utåt sidorna och tar så små steg som möjligt för att halkrisken ska minska.)
• -Gud vilket starkt ljus!!! (Tände belysningen i ett rum.)
• -Men fy vilket väsen!!! (Igen! Massa skolbarn går förbi mig...)

För övrigt har jag blivit stel och trött också.
Det var längesedan jag kunde resa mig upp från golvet utan att det; svartnade för ögonen, knakade i kroppen eller kom något konstigt ljud från mig i stil med "ouff", "oj", "åhej" etc.
Minnet är ju inte med riktigt heller, bli inte förvånad om jag upprepar något tre gånger inom loppet på en minut.

Känns ju inte bättre när man blir kallad tant heller...


Nedan en bild på mig tagen i förra veckan:

...Nej det är jag då inte.
Har dock massa idéer och tankar så det kommer komma så småningom. Förmodligen kommer en dag då jag bara längtar efter att få skriva av mig på min kära lille blogg.
Så håll ut mina tusentals trogna läsare!!!! Eller inte...

Nedan en bild på mig som en liten en.

Det är vad jag lever med...
Det är dels utseendet men också känslan när någon petar mig i naveln, det strålar liksom ut som smärta blandat med elektricitet i hela kroppen från just naveln. Usch!
Utåtstående navlar klarar jag verkligen inte av. Inget personligt! Men jag behöver bara inte titta på dem...
En idé att bli av med min navelfobi kan ju vara att börja se naveln med andra ögon. Som detta exempel:


Detta tåls ju helt klart att tänkas på. Får se var det leder!

---

Från kattrumpor till en mycket god vän, som jag förstås låtsas som hon inte har någon navel, så måste jag ju tacka fina Caroline för den snygga designen på min bloggsida! TACK!!!

Ja det är vad min blogg är för nuvarande.
Känns lite läskigt, får lite prestationsångest, alla skriver ju så fina och seriösa bloggar!
Jag är samlad med många knepiga tankar och kommer ge er läsare en tvist när ni måste välja mellan olika pest-eller-kolera-situationer. Moahaha!
Detta blir nog bra ska vi se, ingen fara skedd ännu!
Lev gott.