Jag har alltid försökt så mycket jag bara kan med allt jag gjort. Har aldrig velat avlsuta något halvdant eller känna att jag inte försökt innan jag ger upp. Detta är en väldigt bra egenskap i många stunder, dock tar det på en väldigt mycket när man tar ut sig helt utan resultat.

En enkel liknelse är när jag äter, måste äta upp allt. Inte ett riskorn får finnas kvar och helst av allt skulle jag vilja slicka rent tallriken för att få ett riktigt tvärt och ordentligt avslut på måltiden.

En annan liknelse är på min arbetsplats. Där kämpar jag alldeles för länge för att få det så bra som möjligt för mig, mina djur och mina kollegor. Ingen kämpar som jag gör och alla vet att de inte behöver kämpa som jag gör, eftersom jag sköter den striden. Trygghet för många, störningsobjekt i andras ögon och fruktansvärt för mig när det i slutändan oftast (förstås) slutar som de högre uppsatta ville och allt jag har kvar är utmattning och vrede.
En perfekt tjej om man är ute efter att bränna ut sig..?!

Så är det detta med denna kärlek som alla vill ha men ingen som riktigt klarar av. Själv har jag alltid haft och kommer nog alltid ha otur inom detta. Har kommit till den punkten att jag gett upp, att jag klarar mig själv bara jag har mina vänner omkring mig.
Men så är det ju en viktig närhet som, iallafall inte jag, har med mina vänner. Närheten när man somnar i någons famn, närheten när man vaknar upp i dennes famn, närheten att någon vill träffa en oavsett tid på dygnet och oavsett hur man ser ut samt allt det intima man delar med varandra.
Jag är bara så fruktansvärt naiv från början till slut. I början är det ju ofattbart att någon ens har ett intresse för mig. När detta börjar lägga sig, efter ganska många veckor eller månader, så är det alltid samma visa.
Han har träffat en annan.
Han är fortfarande kär i sitt ex.
Han har flickvän.
Han kan inte sluta tänka på en gammal flamma etc. etc.
Just då försvinner jag mentalt och lägger all min tid på honom.
Visar mig överlycklig att han träffat någon annan och önskar de all lycka.
Lovar att jag håller alla tummar jag har över att exet vill ha honom tillbaka, vilket hon ju måste vilja - han är ju världens bästa kille!
Den flickvännen måste vara värd att satsa på, stå på dig och jag stöttar dig alltid oavsett vad som händer.
Ta i tu med flamman för fanken, det måste vara något visst med henne och inte värt att slösa bort andra tjejer inlusive mig själv på.

Det är precis detta som de senaste killarna jag träffat velat höra. Alla har lyckats, kanske tack vare mig?! Men jag är förevigt glömd. Inte ett svar kan man få eller en blick att dela.
Detta tar så hårt på mig att jag ger upp och när jag tänker tillbaka och läser mina blogginlägg samt dagbok så förstår jag inte varför jag utsätter mig för det igen, igen och igen.
Jag ger så mycket, alldeles för mycket mot vad jag har. Hade önskat ett byte där jag får tillbaka allt det jag ger och att all den tid jag spenderat lyssnat på dem vore ömsesidig. Men nej, så funkar det tydligen inte.

Sen vet jag, självklart, att jag inte är Guds bästa barn och det är inget jag eftersträvar heller. Men något jag är bra på är dels att lyssna, dela med mig och vara ärlig. Kan man inte få iallafall liiite cred för det? Snälla...