Jag tjatar alltid på mina vänner när de mår dåligt att de måste, måste! känna efter vad som faktiskt är grunden till deras mående. Är det verkligen att den där killen/tjejen som är intressant inte svarat på ett sms eller är det egentligen oron att inte ha ett arbete.
Jag har lyckats lyssna på mig själv vid detta tips (tack till mig själv).
För mycket nu och mina hjärnspöken har växt till något som är för stort för att kunna hantera ensam, till skillnad från när de var såpass ynkliga att man kunde knyckla ihop dem till en liten boll och pricka papperskorgen. Nu skulle inte ens en container räcka, möjligen två.

Hjärtekrossad, det vet ju alla hur fruktansvärt det är. Det räcker ju med det liksom.
Dålig ekonomi, förvirrande och ångestfyllt i hög grad.
Bil som går jättesönder och en plånbok som inte skulle räcka till en fulltank. Mycket dålig kombination.
Min häst, mitt allt är dålig. Vänta, vänta på att få reda på om hon svarar på en behandling. Nej, vill inte.
Att varje vardag få möjligheten att göra något man verkligen brinner för, men där glöden släcks och verkar vara omöjligen att tända åter igen. Hjälp är vad som behövs, stor hjälp.

Okej, fredagsfläsk. Vilken ordning blir nu detta?

Jo, såhär ligger det till. När min grund nu har lättat lite, lite dock utan att glöden syns till pga den hårda vinden så märker jag hur de andra bitarna försvinner alternativt förminskas något drastiskt.

Hjärtekrossad? Wtf! Inte är det väl jag som bör vara den hjärtekrossade; jag har ju mig kvar..?! Så är det ju ett känt fenomen att de flesta män inte fixar att ha förhållanden med en kvinna som är för bångstyrig och inte går att ha den där kontrollen över som finns i 90% av alla förhållanden. De väljer då hellre den där rara tösen med spikrakt hår, som är lite lagom rolig, med ett blommig klänning och som tillåter det mesta eftersom han är mannen i hennes liv. Pfft! Alla f.d pojkvänner, dater och allt vad vi nu hade bör känna sig träffade. Ha! Tragiskt.

Bil som går sönder, jo men det är ju ett väldigt känt fenomen. Säg en bil som aldrig, någonsin gått sönder? Jävla tur att det faktiskt går och ordna ju.

Dålig ekonomi. Jo, det är ju så. Något självvalt med ett yrke som inte är något vidare högbetalt samt för många utgifter för en jänta som mig. Men inte kommer det vara så hela livet och var glad att det finns nära och kära som mer än gärna lånar ut räntefritt under obestämd tid.

Min ögonsten. Det är fruktansvärt. Det är ju trots allt där jag får möjlighet att andas på riktigt och få all den kraft som jag tappar under de resterande 21 timmarna varje dygn som jag inte spenderar med henne. Men hon är ett under, klarar mer än vad någon varelse på denna jord någonsin skulle kunna göra. Hon finns där fortfarande och vill inte ha någon annans kärlek än min och enbart min.

Den där glöden dock, den som kanske aldrig kommer börja glöda igen; den är min grund för tillfället. Den gör så att jag lurar mitt huvud och tror att allt ovanstående jag nämt är något väldigt mycket värre. Och nu! när den för första gången börjat lätta väldigt lite men ändå gett mig någon typ av hopp; så känner jag mig plötsligt levande igen och allt förutom min pållas sjuka ben känns som petitesser.

Kunde kanske inte bli ett bättre slut på denna tid jag mått så dåligt nu. Och de där kilona jag tappat kanske kommer åter och då kan jag ju börja smyga mig på hjärnspökena igen utan att de blir upptäckta av min rangliga kropp först.