Nu är jag tillbaka efter ett försök till att gå i ide, vilket misslyckades.

Må ändå lova att den förväntade "ide-tiden" var väl ändå. Det jag kände när jag så gärna ville gå i ide var just (hur klyschigt det än låter) längtar efter frihet.

Jag vill vara självständig och kunna tjäna in pengar som jag faktiskt går runt på utan någon typ av oro.
Tryggheten vill jag få nudda vid, ha ett fast jobb och låta den oron få vila i sisådär fem år.
Orkar inte agera fånge i min egen kropp och säga nej till ett och annat för att jag inte "fixar" det. Jag ska bara fixa det, utan tvekan liksom.
Jag vill kunna skrika när jag som mest behöver det.
Åka iväg när jag känner för det.
Våga vara mig själv inför (även) välvårdade män.
Skratta så tårarna sprutar.
Ha pengar sparade till endast mig själv.
Känna den goda känslan när man gjort något bra.
Kunna ta sig tid, stanna upp och känna av en stund av frihet.

Wow. Den dagen jag får in allt detta på en och samma dag blir förmodligen på min dödsbädd. Möjligen dagen jag oturligt dör utan förvarning.
I så fall vet ni; jag slutade när jag var på topp och hoppas att någon lärt sig av mig - att utnyttja stunderna. Ofta är det de stunder vi har minst förväntan över som blir de mest fantastiska.


(Nej, jag har inte gått och blivit kristen. Skulle snarare kalla det tålmodig livsvilja.)
Kapow!