Tänkte skriva ner för er, samt mig själv, hur min egna rehabilitering gick till. Med tillräcklig sömn, utan alkohol, utan hjärtekrossare samt konsten att börja gilla mig själv. Det kommer dock inte gå att få ner allt på ett inlägg, men får helt enkelt skriva allt eftersom och hur jag planerade och utförde varje steg med segern i behåll.

Hoppas att läsningen kommer uppskattas och introducera andra att våga testa sig själva samt få er att inse att den viktigaste personen är just Du. (Har börjat uppskatta min klyschiga sida... Just för att den funkar.)


För mig började allt för väldigt längesedan, skulle tippa på 15 år sedan. Jag hade en oro i kroppen som var okontrollerbar och ett huvud som lärt sig att leva med daglig huvudvärk samt migränattacker minst en gång per vecka. Det var så jag var och konstigt nog var det ingen som reagerade, alla är ju olika. Jo, visst skickades jag på hjärnröntgen en gång per år för att värken i och runt huvudet förstås inte kunde komma bara sisådär. Varje gång fick jag det "positiva" svaret; "det är helt tomt!" Ha ha, kul. Jag är tom, helt tom. Är det så min ångest och oro visar sig på en hjärnröntgen? Tydligen.

Åren gick och min oro, ångest, huvudvärk och hjärnspöken växte. De växte till något så stort att jag inte längre kunde dölja dem. Därför försökte jag just dölja dem, för att inte visa mig svag eller annorlunda. Jag levde som mina vänner och försökte göra allt för att vara så redig som möjligt inom skola, hemma, bland vänner och i stallet. Detta funkade tills jag fick hjärnhinneinflammation. Då kunde jag inte längre röra mig och jag trodde att det var slutet, ett slut som jag inte ville acceptera. Jag hade ju "lyckats" dölja all min oro, ångest och hjärnspöken även om min migrän eller i detta fall värken i hjärnhinnan var omöjlig att dölja.
Halvåret efter diagnosen var fruktansvärt. Jag kunde inte anstränga hjärnan, dvs. läsa, titta på tv, skriva, gå utanför dörren eller tänka för mycket fanns inte på kartan. Det blev istället ett halvår med mig själv, den enda personen jag inte lyckats acceptera och som inte kunde göra något för att lyckas en endaste dag under ett halvår. Jag ville bara bestraffa mig, men det gjorde ju för ont då värken i hjärnhinnan inte ens gick att jämföra med migränen - migränen var nästintill efterlängtad.
Detta visade sig vara mitt första test att endast umgås med mig själv. Jag misslyckades något katastrofalt och den enda person jag ogillade förföljde mig, var min skugga och lät mig aldrig vara. Jag var vid denna tid 18 år och hade alltså levt med min ångest, oro och hjärnspöken som växte mer och mer för varje dag utan en tanke på att hämma eller ta hand om mig själv.
Tiden därefter blev istället sämre och för var dag så kändes jag mer och mer värdelös.

Fortsättning följer.