Det jag trodde var kärlek blev droppen för mig. Förstod att jag inte passade in någonstans och allra minst i någons famn. Alkoholen fick mig att må sämre än någonsin och jag ville bara skrika ut min rädsla, falla ihop och vänta på hjälp. Det var precis vad jag gjorde.
Han som jag trodde gav mig kärlek hånade och såg mig inte längre. Jag ville sjunka ner, långt ner i jorden och aldrig mer komma upp.

En kväll gav jag upp. Skickade sms till mina närmaste, sa att jag inte orkade längre att jag var för svag. Mobilen stängde jag av. Låste in mig. Fyllde upp en glas rött och hällde det sedan i mig med en drös piller.
Då! Var det någon som hade hört mig skrika, sett mig falla ihop och kom för att hjälpa mig. Jag öppnade den låsta dörren för min syster, skrikande och gråtande. Hon skrek och grät lika mycket och vi föll båda ihop i varandras famnar. Min syster och väldigt många andra hjälpte mig på de sätt de kunde. Jag mådde dock fortfarande väldigt, väldigt dåligt.

Jag vägrade under en lång tid att bekänna vem jag var och hur jag mådde, det gjorde för ont. Började träffa en fantastisk terapeut som fick mig att känna all den smärta jag alltid vägrat känna men det tog ändå säkert två år innan jag visade minsta tillstymmelse av känslor. När jag slutligen började visa all den besvikelse, rädsla, oro, ånger, hat, kärlek och väldigt mycket mer så fanns han där för mig liksom mina vänner och min familj.

Rehabiliteringen var lång, är lång. Under ett års tid talade jag med min terapeut om mitt liv med start på mina första minnen och sedan fram tills den dagen då jag försökte fly från mig själv.
Under åren hos honom kände jag mig vid vissa tillfällen frisk och han lät mig testa mina egna vingar med vetskap om att jag snart kom tillbaka. Vilket jag då kände mig misslyckad över men idag ler åt inombords över att jag hade honom som den trygga punkt som han faktiskt var.
Andra gånger kände jag att jag hade förlorat över mig själv och backat tiotals steg; det vet jag nu är en del av rehabiliteringen och försöker tänka att jag en bra dag ligger på +-0 medans man en dålig dag lär sig på och grundar stora delar av sin erfarenhet på. Det är en svår tanke att tro på, men liksom allt annan kunskap så går detta också in i en och man tror på det mer och mer för var dag.

Vill avsluta detta inlägg med att jag aldrig riktigt vågade lämna denna värld med vänner, familj, djur och allt annat jag höll och håller kärt. Att lämna dem ville jag inte, det jag ville var att de skulle hjälpa mig eftersom jag inte hade mod till det själv. Det var precis vad de gjorde på sina egna vis, dock var alla dessa vis oerhört värdefulla.
Vill även nämna att terapeuten som fick mig att se mig själv inte lever idag, vilket gör mig oerhört ledsen eftersom jag aldrig fick säga tack på alla de sätt jag kunde komma på. Alla hans ord finns ständigt i mig, det har han lärt mig. Inga känslor är för stora och ångesten kommer jag alltid få leva med, dock med en kunskap om hur den skall tämjas.