Alltid på återseende. Lämnad. Blottad. Utelämnad. Glömd.
Lovar mig själv att aldrig utsätta mig själv för detta någonsin igen. Lovar alltid det. Men kan aldrig hålla det.
Jag undrar när jag kommer bli stark. Tror nämligen att jag kommer bli det. Ser fram emot det, kan knappt bärga mig.

Jag är som en igel på folk jag gillar. Familj, vänner och dessa män. Familjen och vännerna gillar läget. Accepterar det.
Tror det är min separationsångest som ställer till det. När någon jag gillar och som sagt något som jag kan vända och vrida till att denne gillar mig. Jag vill inte lämna eller bli lämnad. Säger hejdå tio gånger när jag pratar i telefon, vänder mig om minst fem gånger när det gås åt skilda vägar och flygplatser vill jag inte ens tänka på. Bara jag tänker på en flygplats kan jag få en klump i magen och bli helt tårögd. Fräck tjej!

Efter att ha skrivit detta blir jag ändå lite lugnare, är det bara prestationsångesten som ställer till det? I så fall kommer det ju lösa sig.
Jag vet det.