Egoism.
För jävligt jävla otrevligt och oattraktivt.
Näst intill värre än snålhet.
Snåla människor är då inte vackra. Jag menar det! Ju snålare de är desto fulare blir dem. Inte för att utseende är något jag bryr mig om, men med ful menar jag hela dem - agerande, förklaringar och falskt. Falskt för att de aldrig skulle erkänna att de är snåla. Liksom egoister, de tycker att bokstavligt att de är riktigt fina människor som är värda det allra bästa.
Vidriga egenskaper. Stackars er människor som lider av detta. Riktigt synd om er, men lycka till till er.

Men hur mycket får man ställa upp för sig själv? Hur mycket klarar man att stötta sina åsikter? Utan att bli egoist.
Jag har de senaste åren blivit bra på att stå för mig. Mig som jag är, ser ut och agerar. Ibland kan jag nästan bli mallig över saker jag sagt, gjort eller bara tänkt. Ser inte mig själv som en egoist då, snarare försök till att bygga upp självförtroende och självkänsla. Det är en förbaskat svår uppgift kära vänner.
Jag lyckas dock fler gånger än jag misslyckas. Tror jag.
Men de misslyckade gångerna är tuffa. Riktigt tuffa. Känns som att ta tio steg tillbaks, till skillnad när jag lyckas - ett steg fram. Märkligt.
Varför är vi så bra på att fokusera och ta åt oss av dåliga stunder? Ingen bra överlevnadsstrategi. Vi är lätta byten. Mycket lätta byten, lättlästa är vi också.

Inte konstigt att jag trivs bättre bland djur. Ärliga varelser utan skitsnack, uppdiktade historier och ingen tvekan när det är kärlek i luften.

Hellre älskad av tio odjur än en självälskande man - odjuren är iallafall ärliga.