Så kommer detta tjat om julen igen. Jag ogillar verkligen julen. Denna hysteri testar alla som inte har någon och får dem bara att må ännu sämre (som skribenten på denna så kallade blogg - inga namn nämnda).

Julen är bara till för de som har någon, alternativt några, nära och kära.
Jag har jättemånga nära och kära. Fast alla mina nära och kära har någon som är ännu mer än vad jag är. Detta gör mig ledsen och tokig på mig själv som ens tänker så.
Jag känner mig som den som sitter i ett hörn och försöker hänga med i samtal med ett ord eller två, eller som skrattar vid fel tillfälle bara för att få lite uppmärksamhet.
Så märker jag än en gång att jag sätter mig själv på prov;
"Julen! Perfekt, då ska jag ge bort så mycket jag bara kan till så många jag bara kan så att någon kanske gillar mig lite mer efter denna fantastiska(i mitt huvud; vedervärdiga) högtid. Någon? Hoho! Nänä... Jag traskar väl hem igen då, tack för maten och sällskapet."

Jag går på helspänn jämt och ständigt. Får jag behålla jobbet? Kan jag säga så utan att hon blir upprörd? Kan jag bete mig så mot någon jag knappt känner? Kommer de någonsin bjuda in mig för att de faktiskt vill istället för att de bör? Pratar han med mig bara för att vara snäll?

Vet inte hur länge jag kommer orka. Är det därför jag känner mig så utmattad? Eller håller min kropp på att lägga av på riktigt?

På återseende?
På återseende.