Att alltid få höra från alla håll, av alla och med alla att det hade minsann vart en kille för dig det!
Detta upprepas gärna när man precis blivit dumpad, så man riktigt ska känna hur ensam man är och hur konstigt det är att man är singel och inte har någon - för alla har ju någon! Tydligen.

Jo, jag är singel och det känns faktiskt lugnt.
Att bli påmind att jag nog borde träffa någons kompis kompis, pojkväns bästa kompis eller komma till just den uteserveringen för där sitter det minsann en ensam kille vid ett bord som verkar söka efter sällskap; det fullständigt avskyr jag!
Får mig liksom att känna mig ännu lite mer - om nu det är möjligt - oattraktiv för männen, alldeles för besvärlig för att någon skulle vilja leva med etc. etc.

"Du måste vara lesbisk!"
Om jag ändå vore det kära ni, inte för att jag tror att de har det lättare, utan mer för att det hade varit väldigt spännande. För om jag inte har någon pojkvän så måste jag ju vara lesbisk?!
Inget fel med lesbianer får jag förklarat i hög falsett och stirrande ögon; vilket väldigt enkelt uppfattas att det är väldigt märkligt med kvinnor som gillar kvinnor och vad tråkigt det vore om jag hade hamnat i det träsket.

All denna press gör mig livrädd att träffa någon och att det skulle kunna ses som accepterat. Jag blir helkonstig och skulle förmodligen kunna få pris för att skrämma bort snubbar snabbare än någon annan.

Här har ni mig; blottad.