Jag är så bra på att lyssna när ingen annan hör. Lyssna på koder och ord som inte vill släppas ut.

Jag är så bra på att prata om ingenting. Har aldrig någonsin låtit någon i min närhet utsättas för en pinsam tystnad.

Så sätter jag mig själv i situationer där jag vägrar se sanning eller verklighet. Jag hör knappt det jag vill höra. Jag nämner inte för någon hur jag blev behandlad.

Varför gör man så? Jag ska vara prio ett. Jag undrar när jag lär mig... Visst älskar jag att utvecklas och upptäcka nya saker men när det gäller saker så som partner så borde jag ha lärt mig av mina misstag - alla dessa tusentals misstag.

Istället går jag bananas och trotsar allt. Skriker fula svordomar på annat språk, utlyser mig för att vara en arbetande tös samt seriemördare. Så himla roligt, tycker alla inklusive mig själv. Man kan även tycka samt tro att det där tar stopp. Men icke! Jag har alltid något extra att bjuda på. Lyckas skrämma de flesta på nivåer som är omöjliga att ta på. Jag tror att detta är någon typ av hämnd från min sida. En hämnd för all "acceptabel galenskap" som jag utsatts för; såsom att inte låtsas se mig, inte lyssnat på ett ord jag sagt eller säga helt fruktansvärda saker som han tror är okej.

Den enda ånger jag kan känna är att jag, det första jag gör, visar sidor som jag egentligen inte har. Sidor som ingen bör visa människor man inte känner eller knappt för de man känner. Varför jag ångrar det är ganska lätt; man får inte så många fler chanser. OM chanserna skulle återuppstå från de avlidna så tar jag helst inte de chanserna utan fortsätter mittemellan galenskap och "normalitet". Då är det oftast kört.

Jag önskar att jag skulle kunna säga att "den man som faller för denna galenskap skall jag oavsett stil(innehåller musik och politik), utseende eller ålder gifta mig med".

Jaja, huvudsaken är ju mitt huvud och att kroppen min mår bra. Tack vare senaste tidens pepp från vänner samt mig själv så har jag nästan fallit för mig själv. Jag är så sjukt bra och imorgon skall jag börja springa. Sjukt.